Så till själva tävlingen! 

Du vet väl att man kan klicka på bilderna för att få dem större?

Själva starproceduren var likadan som när vi åkte 2002!

Efter att ha blivit presenterad och passerat genom en portal, belägen nere i den publika delen av hamnen, drog vi ut mot första SS som skulle gå strax väster om Lahti. Eftermiddagen var ljum, inte ett moln på himlen och mycket folk, en perfekt dag för rally kort och gott! Vi hade för säkerhetsskull, samt på arrangörens uppmaning, utrustad vår bil med extraljus om vi skulle överraskas av mörker på den sista sträcka. Extraljusen var övertejpade då vi saknade huvor, men det såg riktigt räjsigt ut.  

SS1 Voistio 1,  8,78 km

Start på en "motorväg" med grusunderlag. Underlaget stenhårt med löst grus utanför spåren och ett fint damm i spåren. Sträckan skulle köras två gånger så den torde vara sopad till 2.a varvet. 

Man satte av i fullt sken in mot en skogsdunge och sedan var det mest krön 100, full vänster över krön 100, svag höger över krön 50. I första vägbytet, vilket kom väldigt snabbt på i ett fullfartsavsnitt, strax efter ett krön, stod Fotograf Wallin och efter nålsöga kunde man släppa ut anletsdragen igen och satsa på en öppen raka på 2 km med lite vänster höger. Toppfart kunde garanteras uppnås för de med låg utväxling och/eller stort självförtroende. Sedan upp över ett krön, ner för en backe, lurig lång vänster och lite höger, vänster innan man tog flaggan på fyran, vilket givetvis borde varit femman! Hela SS1 var värsta sortens "Finsk-Hakkapelle-full-race-släpp-inte-gasen-blunda-och-kör-sträcka"

Första sträckan är också lite pirrig, inte för att jag vanligtvis brukar vara nervös utan mera pirrig för att komma igång. "Hur var det man gjorde nu", brukar liksom hänga i luften. Väl i mål glor man intensivt på tavlan med tider. "Hur gick det?" för att se om tempot håller.

Det gjorde det definitivt inte! Det gick inte bra! Bilen for över hela vägen, styrde inte, sladdade inte, bromsade konstigt, intercommen hördes knappt, växlarna gick inte in,  jag satt konstigt och gud vet vad mera som inte var bra!

Eftersom vi kom som nummer 4:a, men hade tappat en bil på vägen i form av "Hartialukko-Laaksonen-i-diket", fanns det bara tre bilar att jämföra med. Helst hade vi inte velat jämföra med någon av dem, för på deras tider indikerade att de tagit en helt annan och kortare väg än vi. USCH!!!

Rämänen vinner sträckan, med Eklundh och Tony "Humlan" Jansson i släptåg!

Sträckvinnare: Harri Rämänen/Maria Manninen, Ford Escort RS2000 

Snittfart: 107 km/tim, dä du!

och nu till ett av Kjell Wallins större bidrag till rallysporten, på senare tid...... bilder, snygga bilder, massor av snygga bilder!

SS2 Palomaa 1,   8,78 km 

Återigen "motorväg"! Underlaget liknade den förra sträckan, men kanske lite mera löst grus på vägbanan. Vägsträckningen var också liknande med vindlingar i skogskanten på ett odlingslandskap. Vi fick i alla fall köra genom en skog på lite smalare väg annars var det "pelle-i-botten" väg, hela tiden. Ett antal vägbyten skulle också klaras av, vilket drog ner snittfarten något.

Vi har ungefär samma fart eller brist på fart som på SS1. Alla problem, fiktiva eller reella, fanns kvar från SS1. Förutom att vi nu bara hade broms på bakhjulen, vilket var nytt!

Ställningen i toppen var identisk med SS1, Rämänen, Eklundh, Jansson. Laaksonen på väg uppåt och är fyra, självklart är det enklare att göra bra tider om man inte skall besöka diken...

Sträckvinnare: Rämänen/Manninen Ford Escort RS2000

Snittfart: "bara" 105 km/tim

Efter SS2 var det dags för service vilken var belägen i Lahtis. Vi puttrade tillbaka i sakta mak och under stor tystnad. Eugen var nog lite besviken på farten och det var jag med, men förmådde mig inte tänka ut hur man skulle kunna öka. Numera gick det ryckigt och osäkert till och med på transporten, tycktes det. Väl inne i service kastade sig Söderqvisten och Perry över oss för att utröna vad som hänt, de såg ju att vi inte direkt strålade av lycka. Vi förklarade läget och de började med att fixa bromsarna. det var en skruv i bromsvågen som lossnat. Sedan tog Hans-Åke till universallösningen för min del, han sänkte nosen på bilen. detta för att få bättre styregenskaper. 

Jag tjurade, Eugen tjurade och när vi skulle iväg tjurade bilen också. Batteriet hade laddat ur sig för generatorn hade packat ihop. Toppen, fattades bara! Jag längtade hem till Svedala och undrade försynt om inte det vore bättre att bryta, det var ju ändå bara en plåga att köra? Ilskna blickar förkunnade att detta inte var en säljbar lösning. Vi bytte batteri och drog långsamt mot nya äventyr. 

SS3 Voistio 2,  8,78 km

Samma elände igen alltså! Vägen hade ju inte ändrat sig mera än att en hel del grus var bortsopat av rallybilarna.

Vår resa gick nu mycket bättre kändes det som och klockan gav stöd för den teorin. Den goda nyheten var att vi  kapade 15 sekunder på 8,78 km, den dåliga nyheten var att det gjorde vissa av de andra nästan också! Men om det sistnämnda visste vi inte mycket så mungiporna drogs sakta uppåt och vi torkade bort lite självömkan.

I mål var Eklundh först med Laaksonen och Jansson strax efter. Rämänen hade "tagit sin Maria ur skolan" och brutit. Synd!

Sträckvinnare: Eklundh/Jaakkola Ford Escort RS1600

Snittfart: 107 km/tim

SS4 Palomaa 2,   8,78 km

La Paloma, var en glad sång framförd av Paul Anka, vill jag komma ihåg. Det var inte så mycket La Paloma på Palomaa för vår del! Vägen var lysande, det var solen också så vi behövde inte åka i mörker, allt var egentligen finfint utom inne SGA 481 för där var det lågtryck! Eugen hade nu mulnat till ordentligt och sjasade på sin rädde och tvehågsne chaufför. Det båtade föga.....

Laaksonen har nu vaknat till riktigt ordentligt och vinner sträckan med Jansson och Eklundh strax efter. Kuriosa är att Laaksonens vinnartid på Palomaa 2 var, på 10-delen, lika med Rämänens segertid på Palomaa 1 !

Sträckvinnare: Jari Laaksonen/Marjo Simonen Volvo 142/S

Snittfart: 105 km/tim

Vi lufsade under största tystnad tillbaka till Lahti och parkerade i Parc Ferme nere i en källare, vilket ju var symboliskt för oss! Körningen hade inte stämt alls för oss. Vår minnesbild från Ypres var helt annan. Där hade vi gått på bra attack, i alla fall när vi blivit varma i kläderna. Varför kunde vi inte här?

Efter detta återstod bara Hara-Kiri, en ärofylld död, vilken enkelt kan ordnas i Lahti om man går på fel restaurang. Vi valde fel ur den aspekten, men rätt ur en annan, för vi hittade en alldeles utmärkt Italiensk krog som bestod oss med en mycket njutbar måltid till ytterst rimliga pengar, även för att vara i Euro-land!

Följ fortsättningen, som troligen inte är spännande, men frågorna är många!

Vad betyder egentligen ordet "hartialukko" som finns på vissa bilder?

Skall lidandet aldrig ta slut?

Varför i herrans namn provkör de aldrig bilen innan tävlingen?

Kan man verkligen beklaga sig så mycket för så lite?

Är det inte dags att sluta åka grustävlingar?

Dessa frågor kommer Du troligen att få svar på.

Om inte, så kan Du i alla fall glädja Dig åt Kjells fina bilder.........

Tills dess rekommenderas www.elwamotors.com

Alla eventuella likheter med verkliga händelser, personer eller annat, förekommande i denna historia, är helt slumpmässiga och kan inte ligga som grund för skadeståndsanspråk,  rättssak, etc......