Historiska Sydsvenska Rallyt 14-15/5 2004

 Tävlingsledningen i SSR krånglade fram och tillbaka med de Historiska klassens vara eller inte vara som en istadig märr på hingststationen!

Resultatet av detta kunde de troligen utläsa i sin resultaträkning. Bara drygt 20 anmälda, varav endast 14 hade den goda smaken att komma till start och därmed lämna ett ekonomiskt bidrag till den annars, troligen, magra startavgiftskassan.

Hur rallyt gick ekonomiskt vet jag inte, men sportsligt var det i alla fall vad vi fick uppleva en formidabel succé!

Fantastiska vägar, bra organisation med glada miner. Ja t.o.m. på Janne Rydh kunde det skönjas en antydan till leende trotts att det var Veteraner i närheten…… Så visst kände, i alla fall, vi oss välkomna!

Startavgiften torde dessutom vara nytt rekord i km SS/krona och vägarna var nu heller inte av IKEA-snitt, trotts att de ringlade sig runt Älmhult. Nej, detta var kärnfriska byvägar med daglig trafik vilket gjorde att de lätt tålde både spinnande WRC-bilar med värsta grusdäcken, såväl som puttrande Veteraner på halvsläta Avon.

Eller kan det vara så att det är H-bilarna som står för de flesta vägskadorna ….??!! 250-300 bhp på två drivande hjul torde vara värre för vägen än 300 bhp fördelat på fyra hjul, eller hur…??!! En stilla undring bara.

 Men som vanligt började det långt, långt tidigare!

 Söderqvisten och jag gjorde vår debut i SSR-sammanhang redan 2001. Då var vi anmälda i nationella klassen, Sydrallyt, men förhindrades av regeltolkningar att delta då vi var anmälda i en grupp 4 bil. Alltså Nationell Special, enligt dåvarande svenskt regelverk, och dessa ingick inte i inbjudan, enligt arrangören.

De goda nyheterna var att vi istället inbjöds att vara föråkare, vilket troligen passade vårt tempo och våra ambitioner väl så bra. Den ekonomiska förbättringen, genom detta lappkast, var heller inte försumbar. Vi accepterade alltså erbjudandet med både glädje och stolthet. Lite spännande var det allt att få åka strax före de stora kanonerna och vi gjorde verkligen vårt bästa för att rensa vägen och i övrigt, på bästa sätt, representera arrangören och sporten.

Personligen tycker jag att ”föråkeriet” är en vida underskattad sysselsättning, speciellt för oss som ”bara” tycker det är ”kul” med rally utan att stirra oss blinda på resultaten.  

Till Växjö 18-20/5 2001 kom vi med en rykande färsk vit Porsche 911 Carrera RS 2,7, vilken var långt ifrån färdig för grusrally. Att vi åkte en norskregistred bil hade sin alldeles egen historia. Men det skall jag inte trötta, Dig kära läsare, med just nu.

 Besiktningen gick alldeles utmärkt, när vi väl hittat besiktningshallen. Då arrangören laddat ordentligt i numerär på personalsidan syntes besiktningen ha gemensamma drag med butiker i gamla Sovjet, om någon kommer ihåg dem. Där det var överhopat med expediter men sparsamt med varor att sälja.

Samma förhållande gällde även här. Det fanns gott om besiktningsmän men bara 14 bilar att besiktiga. Självklart blir man lite orolig när bilen knappt syns för alla människor som samlats omkring den och ryker och drar på alla möjliga ställen. Något måste dom väl hitta? Men våra farhågor kom kraftigt på skam, då de grep an sin uppgift på ett seriöst men lättsamt sätt.

 Väl ute i friheten med både besiktningsgodkännande, tävlingsnummer och leende påklistrade drog vi mot Stora Torget i Växjö för att samlas inför starten.    Då det rådde vissa oklarheter omkring starttiden var vi ute i verklig god tid och belönades med att i duggregn få vänta i en och en halv timme. Det var stärkande!

 Här stod nu hela Veterangänget på det våta kullerstenstorget och bara väntade på att få köra över startrampen. För de uthålliga väntade 140 km SS fördelat över två dagars tävling.

Flera sträckor skulle gå två eller tre gånger så vi skulle få chansen att ”känna igen” oss. En del hade ändå tagit det säkra före det osäkra och köpt arrangörsnoter. Vi var antagligen en av de ytterst få som skulle åka i blindo. Inte minst därför att co-drivern fallit för devisen ”utseende” istället för ”funktion”. De dubbelslipade glasögonen låg i Göteborg och då blir det inte bättre av att roadboken är i A5-format. Egentligen var det väl strunt samma för roadboken var troligen gjord av en finne. För det enda som avhandlades där, var hur man skulle svänga i vägbyten. I övrigt fanns inga varningar!  

 Mitt i regnandet fick vi i alla fall besök av två skånska solstrålar. Herr och Fru Wigren ärade oss med sin närvaro. Den förre, Herr Wigren, verkar numera ha lagt tävlandet på hyllan till förmån för agrara verksamheter såsom golf och bygga om i trädgården. Han har verkligen lämnat ett stort hål efter sig på konkurrentsidan. Var kan man hitta en medtävlare som bryter lika pålitligt?

 De flesta såg sammanbitna ut!

Bröderna Walterssons mustascher slokade extra mycket, Dambergs satt tysta i bilen och ångrade kanske sitt klubb-byte, Holmqvist/Bendroth undrade kanske om de skulle få fukt i fördelaren på sin tvåtakts SAAB, Petterssonarna från Tjust diskuterade fortfarande om vems tur det vara att köra, Gunnarsson/Wetterberg såg väldigt laddade ut, Holmvikarna och Svenssönerna diskuterade troligen PV frågor, Axelsson/Nordlund undrade om det fanns BDA motorer att uppbringa, SAAB-killarna från Grangärde fick förklara att Grangärde INTE var Norrland utan bara Dalarna, Stigh/Bergqvist hade kommit från Finspång, Uppsäll/Björkman såg ledsna ut för att de övergivit sin bekväma Hyundai, KRC-General Bergqvist med adjutant Magnusson såg bara så där Västmanländskt bestämda ut och Söderqvisten och jag funderade på vad vi givit oss in på.

Spelet kunde börja!

 Över rampen lotsades vi säkert av Mr Seebeach, ett klassiskt namn inom såväl motorsporten som den undersökande journalistiken.

Mr Seebeach (Sjöstrand) var reporter på ett ansett bilmagasin i mitten av sjuttiotalet och utförde där bl.a. biltester efter ett smart koncept. Det hela gick till på så sätt att journalisten uppsökte en bilhandlare som hade något spännande till salu. Denna bil provkördes då och det skrevs en artikel om bilmodellen i allmänhet och det testade exemplaret i synnerhet. Inget öga var torrt när Mr Seebeach i poetiska beskrev t.ex. tidiga 70-tals Camaro Z28. ”…. när jag blickar ut över den kompletta instrumenteringen…”

Jag hade en sådan bil, men jag förstod aldrig vad han menade när jag kollade på plastinstrumentbrädan med klocka, varv-, temp-, tank- och hastighetsmätare.  

Eftersom Mr Seebeach känt igen Söderqvisten och upplyst den månghövdade publiken att co-drivern minsann hade varit stallchef för Volvo när dessa vann EM på 80-talet så var det solsken lokalt inne i Porschen även om regnet strilade utanför.

Söderqvisten var nöjd, bilen gick fint, så sammantaget var jag också nöjd.

 Dag 1

SS1 Holkya 10,7 km

Smal, krokig men stenhård väg, lite löst grus i kanterna men det mesta bortsopat av tidigare bilar. Luriga krön och nypiga böjar, typiskt sådan väg som Damstedt kallat ”lömsk” när han besökte Sverige. In över gårdar, smalt!

 Vi startade efter startfältets enda 140: a och drog stilla iväg. Stillheten berodde bland annat på att motorn knappast hörs inne i kupén då det sitter en jättelik ljudisoleringsmatta i motorrummet. Dessutom hade vi en ljuddämpare som troligen hade glatt min saliga mor. Detta skapade lite svårigheter då det verkade som om publiken missbedömde fart och distans på oss. En tävlingsbil skall låta mera!

Felbedömningarna, av fart och distans, fanns även inne i bilen då vi bromsade två, tre gånger innan vi var framme vid svängarna. Det gick inte bra! 

Efter drygt halva sträckan börjar publiken ivrigt vinka ner oss. Det var i synnerligen god tid för efter ännu 1500 meter ligger hindret. Det var bilen före oss som missat att det svängde kraftigt efter ett lurigt krön. Vi stannar och tar meddelande till målet, dit vi tog oss i största värdighet.

Nedräkningen hade nu börjat. Historikerna tappade nästan en bil/SS. Först ut var alltså Gunnarsson/Wetterberg med sin 140.

Två V4:or i topp. Dalmasarna Lindblom/Frosén före Uppsäll/Björkman.

Vår tid: Massor, troligen sist.

SS2 Sänneshult 15,7 km

Som SS1, men delar benämndes som ”Finlandsväg”. Den banläggaren hade allt varit i en annan del av Finland än där jag varit. Det var bra väg, men i Finland hade detta nog mer betraktats som en ”stickväg” eller ”skogsväg”, inte alls som en riktig hakkapelle-full race-grusväg!

Vi sliter vidare med att försöka få bromspunkterna att stämma. Det gör de inte, men bilen går fint. Bekväm är den också!

Åter två SAAB i topp, med Uppsäll/Björkman i V4 före Holmqvist/Benderoth i 2-takt, men de senare hade ett positivt minutfel.

På sträckan tappade Lindblom/Frosén oljan i sin V4:a och bröt.  

Vår tid: Lite bättre än förra, eftersom vi inte behövde stanna och prata på sträckan.  

SS3 Holkya 2 10,7 km

På andra varvet hade vägen egentligen bara blivit bättre! Vilket inte minst bevisades av att alla förbättrade sina tider kraftigt.

För vår del gick det också bättre, sedan vi skruvat ner framvagnen lite på servicen. Så är det när man inte provkört före tävlingen.

Uppsäll/Björkman i V4 prenumererar på första platsen, med Farbröderna från Västerås strax bakom på andra plats. Holmvikarnas PV har nu packat ihop.

Vår tid: Mja, bättre och bättre dag för dag……..

SS4 Hormeshult 22 km

Dagens långssträcka som innehåller det mesta. Här skall de "gamle" slå till har vi räknat ut! Men mitt inne på sträckan börjar jag trassla till det med växlarna och växlingen. Gasreglaget börjar också kännas vingligt.

Uppsäll/Björkmans V4 understyr in på första platsen med Porschen som tvåa. I sanning två bilmodeller med lite gemensamt mer än körglädjen.

Den första av de tre deltagande Axelssönerna (inget känt släktskap föreligger) bryter. Axelsson/Boström i SAAB 99 bryter med växellådsproblem. Troligen hade de bud efter detta redan under SS1. Nu är det bara sydsvenskar kvar i Historiska Sydsvenska Rallyt.

SS5 Sänneshult 2 15,7 km

Dagens sista sträcka för Historikerna. Även denna sträcka hade blivit bättre på andra varvet. Det slog väl i lite på något ställe, men absolut inget att klaga på. Arrangören hade verkligen vaskat fram guldkornen bland smålands vägar!

Gasreglaget och kändes nu väldigt vingligt. Detta berodde på att det inte fanns något stopp för pedalen, hade Ingenjör Söderqvist konstaterat. Vi hankar oss i alla fall i mål och till det hägrande nattuppehållet.

Uppsäll/Björkmans V4 åter först, med Vilda Västerås Amazonen på andra. Ingen bryter!!

Efter totalt 75 km SS drog vi oss tillbaka för att att överblicka vad vi åstadkommit. Av det 14 bilar starka fältet rullade fortfarande nio (9). Smålänningar är sparsamma och smarta sägs det och valet av Parc Fermé gav syn för sägen. Den var nämligen placerad inne på ett reningsverk. Självklart uppsöker inga biltjuvar en så illaluktande plats och detta gör då att arrangören kan dra ner på bevakningen och därigenom spara kostnader. 

I topp var det en hyrbil, nämligen den AVIS sponsrade SAAB V4 som fraktade Uppsäll/Björkman. "We try harder.." är ju AVIS devis och den gällde tydligen även för upplänningarna då de hade varit i topp på alla sträckor utom den första.

På andra plats, men först bland 65:orna, var den Carfix sponsrade Amazonen som släpade på KRC General Bergqvist och adjutant Magnusson. Med  samma västmanländska envishet som byggde ASEA och Carfix , hade den hela tiden bitit sig fast nära toppen i sträckprotokollet. 

Vi var trea med "Norske-Porschen" som bar stolta dekaler från en ledande bank. Tyvärr var inte bilen lika solid som sponsorn då bl. a. gasreglaget börjat ge vika.

Efter oss och på delad fjärde plats låg de lokala hjältarna Waltersson med sin Lotus Cortina och på samma sekund fanns Finspångs stolthet Stigh/Bergqvist i Volvo.

Vi drog oss tillbaka för att slicka såren, äta middag, se på in-car-video, fundera ut hur man lagar trasiga gaspedaler och sova. 

Men det var "Another day - Another dollar", som de säger i Amerikat!

 Dag 2

 Direkt i de regnvåta morgontimmarna meddelade Uppsäll/Björkman att de drog sig tillbaka då Björkman inte kände sig kurant. Tråkigt för upplänningarna men också tråkigt publiken och medtävlarna eftersom en riktig svensk historisk rallytävling MÅSTE innehålla minst en välkörd SAAB V4, tycker i alla fall jag. AVIS-bilen var ett alldeles utmärkt exempel på detta!

Kvar att åka var ca 64 km. Vi behövde alltså öka tempot med knappt 1 sek/km SS för att slå Bergqvist/Magnusson för att vinna. Ingen omöjlighet kan det tyckas, i alla fall rent teoretiskt! Detta understödes också av det vi sett på videon från gårdagens sträckor. Full laddning alltså.

Line-up dag 2

SS 9 Aborraslätt 11,7 km

Start på slingrig, regnhal asfalt sedan slingrande halvsnabb väg som var lite bredare än de sträckor vi åkt på dag 1.

Nu skulle det alltså göras! 

Redan efter i andra svängen, en lång vänster utför, höll vi på att lägga bilen. Gasen hängde sig på ½-fart, i ingången till kurvan. med hjärtat i halsgropen kanade vi omkring på den leriga och regnvåta asfalten som Bambi. Gud och Ferdinand Porsche, i nämnd ordning, löste det hela för oss. Asfalten var inte förrädisk, den var lömsk! I alla kurvor hade bilarna sprätt upp lera på vägbanan, denna sörja drogs sedan runt av de passerande så hela vägbanan, även där det var rakt, var slipprig. Sällan har vi blivit gladare av grus under tassarna. Nu gjorde vi också god fart, eftersom vägtypen passade oss och bilen bättre. Efter drygt halva sträckan tog vi ett vägbyte vänster på tvåan. En lång accelerationsraka var belöningen, där lyckas jag få kontakt med 1:an istället för 3:an! Bilen går omedelbart ner på fyra burkar. Vi traskar vidare mot målet, men i en höger, efter en utförslöpa, bär det käpprakt av vägen. När jag skulle svänga in och släpper gasen hänger den så glatt på fullgas. Följaktligen gjorde bilen ingenting mer än understyrde i tangents riktning, rakt över stock och sten. Axelson nummer två bröt, med sönderslagen växellåda och avslagen bakre skyddsplåt! 

Hade det varit SGA 481 eller gamla hederliga "Polkagrisen" hade Porschen bara kanat över stenen på skyddsplåten, men på "Norske-bilen" var skyddsplåt fäst i för veka upphängningar. Detta gjorde att långa bakre plåten sviktade så mycket att den bröts av.  Därför kom stenen rätt in i underredet och växellådan. Sensmoralen är givetvis att inga kompromisser duger!

Sträckan vanns av den tredje deltagande Axelsson. Tom Axelsson/Krister Nordlund lotsade in sin Volvo en tiondels sekund före fältets ledare från Vilda Västerås. Dambergs har elproblem, men lyckas ta sig i mål på sträckan.

Hela fältet består nu av sju (7) bilar, varav en haltar svårt!

För vår del återstår bara att lasta skrothögen och dra hem med svansen mellan benen.  Samma öde skulle även strax drabba Jårs och Britta Damberg, vilka inte lyckades reda sina elproblem. Alltså tog sig endast sex (6) bilar av fjorton (14) i mål.

Bergqvist/Magnusson tog senare hem vinsten både bland Klassikerna samt även totalt, med sin Amazon. Bästa Veteranekipage blev Anders och Håkan Pettersson, far och son från Tjusiga Tjust i en Opel Ascona.

Grattis till vinnarna !

Men också grattis till alla som startade i Historiska Sydsvenska Rallyt. Det var en väldigt trevlig tävling, i ett bra format, som jag tror att vi alla uppskattade.