- Epilog

Kommer Du ihåg hur detta Safariäventyr egentligen började?

Jasså, inte det! Jo, hela upprinnelsen kom egentligen av att min kamrat och jag köpte Idrottsbladet i Pressbyråkiosken Mellerud 1997 (?), på väg hem från Svenska Rallyt. Där hittade jag en ladugårdsluktande Volvo Amazon, lukten framgick tyvärr inte av annonsen, vilken jag köpte och vi använde i vår debutveterantävlingen Broditsnurren. Jag tror det var 1997, kanske 1998.

Från detta, har sedan olika händelserna och möten med människor bildat en lång kedja av omständigheter vilka slutligen placerades oss vid målet i East African Safari Rally vid "Leisure Lodge Hotell on the beautiful Diani Bech", Mombasa Kenya!

Felet ligger alltså i Mellerud?!

En fråga, av mera filosofisk karaktär, infinner sig alltså: - Hade vi svängt in till torget i Mellerud och köpt IB om man redan då kunnat ana vart det hela skulle bära? Endast Gudarna har väl det hela och definitiva svaret på den frågan. För oss vanliga dödliga återstår föga mera än att spekulera och där kan Ditt antagande vara lika gott som mitt. Att åka Safarirallyt fanns inte med i min världsbild vid Broditsnurren, även om vissa vägpartier på tävlingen indikerade annat.

Men innan vi "softar ner oss" helt skall skrönan avslutas.

Som Du kommer ihåg så tog sig Teamet lyckligt över den officiella mållinjen på stranden. Ut därifrån var det däremot värre. Inte minst av den enkla anledningen att utfarten gick över "lösan sand" och BLF:s hjul pekade åt alla håll. Vi körde helt enkelt fast på stranden! Med draghjälp lyckades vi ta oss ut därifrån och ställa undan bilen för natten i Parc Fermé. Morgonen därpå skulle BLF vidare till Mombasa hamn för att packas in i en container f.v.b. Göteborg.

Sedan drog våra hjältar på bankett med prisutdelning. Denna tillställning stängde ganska "sent", så det bestämdes på morgontimmarna att Codriver skulle bli t.f. Driver medan ordinarie Driver "sov ut". Det som berättas nu är alltså bara "hörsägen", som de säger i amerikanska domstolar.

Från "Leisure Lodge Hotell on the beautiful Diani Bech" var det ca 15 km in till containerhamnen där BLF nu åter skulle få krypa in i en container för att återbördas till fosterjorden. Vägen gick i första delen fram till en färja, vilken förde resenärerna över till den egentliga staden Mombasa. Sista biten fram till färjan var ett område med slumbebyggelse där en taxichaufför, som jag tidigare åkt med, varnade mig för att ha "fönstret öppet och dörren olåst".

Här slog "Kyrkbilen från Torsby" eld i vänster bakhjul. Eftersom det ligger en stabil bensintank strax ovanför var snabb släckning av nöden. Den utfördes också, med finsk bestämdhet, av Eugen. Sedan var det stopp, eftersom bakhjulslagret ohjälpligen hade skurit! Servicebilen "Kokande Snigeln" fanns som tur var precis bakom. Härifrån fick nu Eugen assistans av Teo och Ingenjör´n. "Växla-Ner-Salim", vilken fortfarande var förare, valde att låsa in sig i bilen för att avvakta utvecklingen. Under tiden omringades bilen av nyfikna, och inte så lite närgångna, representanter för ortens "förståsigpåare". Nordbor behöver både svängrum och andrum!

Efter att ha hissat upp bilen får de med gemensamma krafter och en stor slägga loss drivaxeln. Släggan och målmedvetenheten hos Vikingarna imponerade troligen så till den milda grad på de nyfikna att de sakta, mumlande, drog sig tillbaka, Med lika förenade krafter samt samma stora slägga får Teamet dit en ny axel med friskt lager på. Allt detta tar bara några minuter så Salim hinner inte en gång bli svettig, inlåst som han var i servicebilen. Med BLF på fyra hjul igen, sniglar de sig vidare upp på färjan f.v.b. mot containerhamnen. Man snittade, enligt Eugen 8-12 km/tim, med ett förskräckligt väsen från vänster bak. Men det höll ända in i containern!

Det var alltså i "Grevens tid" vi passerat mållinjen. Det fanns inte många kilometer kvar i den bakaxeln när vi körde över målrampen. Troligen hade den fått dödsstöten när vi drog av vägen på sista sträckan. Så en hel del tur hade vi, trotts allt!

Var resan mödan värd?

JA, definitivt!

Så om gud vill, och byxorna håller, skall vi absolut göra detta igen när East African Safari Rally kallar till start igen om två år. Det talades redan vid målgången om att köra en tävling 2005. Hela tävlingen var en formidabel succé! Vi har också lärt oss en hel massa om Afrika i allmänhet, maratontävlingar i synnerhet och på köpet fått roliga, spännande och obetalbara minnen. Vad mera finns att begära!?

Att tävla utomlands ger verkligen en extra kick. I alla fall undertecknad sträcker sig lite extra och tar i lite mera. En känsla av oberörbarhet infinner sig också eftersom man här, i större omfattning, är utelämnad till sig själv. Sedan står ju tiden helt stilla, vilket faktiskt är att föredra när man av egen erfarenhet lärt sig hur fort tiden annars går. Sitter man i Afrika kan man inte mycket påverka eller ändra. Det får bli som det blir! Hakuna Matata!

Sedan har resan också ökat förståelsen för golfare! Visst är det underbart att ta med sin sport till främmande miljöer och där träffa människor man aldrig annars träffat. Detta enbart på grund av att man har ett gemensamt intresse att samlas runt. Att golfarna sedan har det lite lättare att få sina Järnsjuor genom säkerhetskontrollen än vi har med våra bärarmar och växelspakar är väl orättvisor man får ta...

Under rallyt fanns det många hjältar. Arrangörerna och funktionärerna tillhörde dem med sitt idoga och proffesionella arbete, många förare och codrivers gjorde finfina prestationer och överträffade vida sina uppsatta mål. Myndigheterna genom att kapa en hel del "red tape" och publiken vilka deltog med liv och lust.

Att samarbetet i bilen gick fint har Du säkert redan förstått. Eugen hittar lika säkert som en flyttfågel och det ger ju en grundtrygghet i tillvaron. Vi hade också ett, outtalat, mönster där han skötte sitt och jag mitt. Bara en enda gång kommenterade han körningen och det var troligen vid korrekt tillfälle. I övrigt var nog de vassaste orden: "Drick mera vatten", när vi gjort misstag. För det gjorde vi!

Men störst av alla hjältar var ändå servicegängen! Det var de som bokstavligen höll rallyt igång med sitt innovativa och outtröttliga arbete. Detta gällde inte minst vårt gäng där Ritva, Hans-Åke och Teo alltid gick till säng sist och var uppe först. Trotts detta hade de humör och humor vilket gjorde det till en fröjd att komma in på serviceplatsen. Hur illa bilen än såg ut!

Att Ingenjör Söderqvist och Mekaniker Teo lyckades laga bakaxeln ute på Farmer Williams gårdsplan överstiger fortfarande mitt, och många andras, förstånd. Men det gjorde de. Jag vet för jag var där!!

Valet av bil var helt rätt för de förhållanden som vi tävlade under. Volvon visade sig vara en extremt välbyggd representant för den nordiska rasen "Tractor Indestructebul". Det fattades nog en hel del i snabbhet gentemot de mera lättfotade Fordarna, Porscharna eller för den delen Datsun, men mycket av detta kompenserades med en outtröttligt malande. "Jag Rullar" stämde verkligen! Vi hade sammantaget inte mera än kanske en halvtimma/trekvarts stopp på alla SS/TS (bakaxeln oräknat), vilket bara var en fraktion av vad de flesta utom segraren hade samlat ihop.

Gyllenhammar hade också rätt när Volvo 140 lanserades som "Bekväma Långfärdvagnar", vilket givetvis inte var ointressant för en besättning som skulle Rom tur och retur på 9 dagar. Vi var oförskämt fräscha trotts alla kilometer. Så två handelsresande i en gammal handelsresandebil var inget dumt koncept. Sedan tyckte förståss både Eugen och  jag, som gamla handelsresande, att det kändes lite underligt att köra mer än 500 mil utan ett enda kundbesök!!

Hela teamet vill också passa på att tacka för alla glada tillrop vi fått före, under och efter rallyt av motorsportintresserade människor.

Dessutom ett stort tack för råd, stöd och engagemang vi fått från:

- Rallyprodukter i Vålberg (mera kända som Bröderna Båge)

- Sellholms Tuning

- Genuine  Classic Parts

- Söderqvist Racing

- Setrab Oilcoolers

- Minilite

- Michelin

- Totalreklam

- Nicator