"A Safari - the Story"

Dag 4 startade med en konsert!

Troligtvis hade serveringspersonalen i lägrets tältstad fått en ny stereo i present på natten, för klockan 04.30 gick reveljen! Denna bestod inte av en klar och skir trumpetsignal, som sig bör, utan av värsta rapmusik på högsta nivå. Ingen, jag repeterar ingen, kunde sova vidare i den kakofonin. Den som har barn vilka gillar MTV förstår precis vad jag talar om....

Till detta kom att man redan sov "lätt", eftersom det var minusgrader utomhus och därav följde att även inne i tälten var det svalt och myggfritt. Tälten var inte direkt av Fjällräven-design, utan bestod av enkel tältduk med uppspänd på en ställnings så det hela liknade ett litet hus. Dessa "hus"  låg sedan i snörräta led så det hela liknade mera ett litet kedjehusområde än en tältplats. Det gällde alltså att vara nykter och vaken om man skulle hitta rätt tält. Precis som i kedjehus, där man vanligtvis delar garage, hade vi också gemensamma faciliteter med grannen. Dessa bestod av två små tält, typ Televerkstält, fast med ståhöjd, och innehöll dusch samt toalett. Duschen var en behållare upphäng på en ställning vilken släppte vatten ifrån sig om man drog i ett rep, för att få varmvatten skruvade man inte på någon kran. Istället ropade man på en av personalen vilken då fyllde på behållaren med ljummet vatten.

På toaletten behövde man inte dra i några rep eller, vanligtvis, ropa efter någon assistans! Inne i tältet fanns en toalettstol, precis som hemma, men den här hade ingen "botten" och den var placerad direkt på marken över ett 1 meter djupt hål. Ett riktigt utedass alltså som det fanns för i världen i alla små torpstugor runt om i landet.  

Hela lägret var placerat i utkanten av en platt savann, vilken fick Dalboslätten att te sig som en fotbollsplan för sjumannalag. Sikten, när frostdimman lättat, var oändlig. Stod man upp såg man flera kilometer, reste man sig på tå såg man ännu längre. Det var en fantastisk upplevelse när solen bröt igenom mörkret och torkade upp dimbankarna.  

Men vår fjärde dag började inte i tältstaden! Starten på vårt fjärde dygn på Safarirallyt var istället en fortsättning på vår tredje dag och gick därmed lite i moll! 

Som den minnesgode läsaren kanske drar sig till minnes så lämnade vi våra hjältar, dag tre, irrandes runt i den kolsvarta afrikanska natten bland vilda djur och dåliga bakaxlar. BLF hade tagit ut stadig kurs mot dags målet, tältstaden strax utanför Eldoret, och vi följde slaviskt Roadbooken. Detta brukar vara en god strategi, särskilt som informativa vägskyltar är sparsamt förekommande.  Irrandet började när vi med stadig kurs hade passerat rakt igen staden Eldoret.

Kunde detta verkligen vara rätt? Antalet "bumps" stämde inte längre, det dök också upp en mängd andra saker som brukade vara omnämnda i vägbeskrivningen som ej heller fanns ett ord om. En känsla spred sig i bilen som de flesta semesterseglare känner väl igen, "Kan de verkligen ha glömt sätt ut det sjömärket, för visst borde farleden vara här?"  På sjön är det då en klok strategi att stänga av eventuella motorer eller slacka eventuella segel, så man återigen kan hitta en fixpunkt. Eugen, som är "gammal bilorienterare", gav order om hastig vändning samt "personlig/teknisk paus". Efter detta drog vi åter tillbaka mot staden Eldoret med god fart.

Då hörs ett ivrigt skramlande från de främre regionerna! Vi tvärstannar och rusar ut i mörkret. Huven åker upp efter en del famlande i mörkret men där nere ser det ut som vanligt. Kunde det ha varit en sten som legat uppe på skyddsplåten och nu ramlat bort? Ja, inte blev vi klokare på att stå och stirra på en B20 i alla fall, så huven åkte ner och vi tog förnyad sats mot Tältstaden. Denna hittar vi också efter elva sorger och tolv problem.

När vi kommit fram hade funktionärerna redan gått till sängs så vi fick klara oss själva med att hitta inkvartering och lite kvällsmat. Sedan rotade vi igenom funktionärernas papperskorgar för att hitta morgonens startordning. Vi skulle starta som bil 26, i kraft av maximalt tidstillägg för dagen, framgick det av en knycklig kopia. Våra lyckliga dagar på topp tio listan var över!

Efter den effektiva väckningen rafsade vi ihop våra tillhörigheter, äter lite tältfrukost och ger oss ut till BLF. Den första uppgiften blir att skrapa rutorna! Detta var något vi definitivt inte var förberedda på. Snökedjor hade vi med oss men inte isskrapor. Efter att fått igång den trogna B20 motorn börjar bilen sakta tina upp. Teo går en sista gång igenom bilen innan vi skall rulla fram till start. Då upptäcker han att generatorstaget är borta. Det var alltså detta som skramlat under vår nattliga färd.

Snabbt Pow-Wow och det bestäms på "högre ort" att vi skall köra fram till start som bilen står. Under tiden skall Ingenjör´n och Teo tillverka ett stag och när starten gått tar så slår vi en "tresextio" över fältet och tillbaka till servicebilen igen. 

"Sparsamhet är en dygd" har vi fått lära oss via Lyckoslanten. Nu tog "Spara Söderqvist" fram en bit av det plattjärn han så svartsjukt bevakat, för att med en bågfil och en batteridriven borrmaskin fixa ett nytt generatorsstag. Stagets första uppgift var ju att spänna fläktremmen så vi fick full fart på vattenpumpen. Generatorn gav inte full laddström, men den laddade i alla fall lite, och även detta lilla behövdes. Vi fick ett justerbart stag vilket andades mera funktion än design!

Annars körde vi med ström ur batteri, vilket gjorde att vi var de enda som inte hade helljus påslaget under SS och TS. Eftersom vi hade med oss två race batterier satt det ena i BLF medan det andra var sinnrikt inkopplat på laddning i servicebilen "Kokande Snigeln". Detta hade fixats genom att man tagit upp ett hål i golvet i passagerarutrymmet och där dragit ner laddningskablar direkt på generatorn. En utomordentlig lösning vad gällde laddning. 

De enda negativa biverkningar var att det blåste in en tornado av vägdamm, grus och andra mindre lösa föremål i servicebilen, sedan det först passerat Teo´s fötter och ben. Dessa antog, redan efter några mil, helt lokal kulör så Teo var verkligen sant multietniska i sin framtoning. Kolsvarta ben, svarta shorts, en fläckvis vit T-Shirt samt en Al-Kaida huvudduk. Att han dessutom talade fyra (4) språk förstärker bilden!

Detta bekymrade inte oss, för vi hade en kort transport på programmet innan vi var framme vid dagens första SS på 44,7 km. Denna transport skulle bli en bra värdemätare på hur väl Firma Improviserade Bakaxelreparationer & Färsk Frukt AB lyckats med sitt nattliga uppdrag. Vi hade också fått "bakaxelvård" på vårt schema. 
Förmaningarna var  många och långa och liknade en Schartauansk söndagspredikan i stilla Grebbestad. De framfördes som av Uppsalakatterna Måns, Bill och Bull

Det verkade nästan som om teamet Måns, Bill och Bull trodde att bakvagnen kunde leva ett eget liv, helt utan kopplingar med sitt främre placerade syskon!

Vi skyndade mot dagens första SS på ljuvliga asfaltsvägar, men med öronen på helspänn. Hördes det något missljud från de bakre regionerna? Nej, nej, inte så.... Från bakaxeln alltså! Vibrationer?! När alla svar var nekande så brummade vi oförväget vidare, men med alla förmaningar hängandes som ett Demokles svärd tillvaron. Om bakaxeln "smäller" igen så är det kört! Definitivt kört med vår stolta Safarisatsning!

Väl framkomna inkasserade vi ytterliggare 10 minuter i transportprickar, vilka lades till det berg vi redan samlat på oss.  

 

SS1 44,7 km

Första delen av sträckan löpte på delvis ljuvligt mjuka vägar genom vad som vi tror var ett te och/eller tobaksplantage. Gud höll alltså sin hand över vår bakaxel! Denna hand togs dock bort efter 20 km då vi var tillbaka i ruff, rock, ditch och bridge. Varje ojämnhet skar genom kroppen och mitt stönande låg väl i klass med Jane Birkin i gamla Jö-Tääm (dalsländsk fonetisk stavning)  och överröstade nästan helt Eugens notläsning.  Vi tog det lugnt, inte bara med bakhjulen utan med hela bilen. Att ta på sig hjälmen för denna sträcka var egentligen helt onödigt. Det hade räckt gott och väl med headset, i alla fall om man betänker farten, detta var mera som en stilla kyrkfärd i Torsbytrakten än rally. Vi blir omkörda av flera bilar men kom i mål med HEL bakaxel. 

Efter sträckan service och vi kollade noga efter oljeläckor på bakaxeln, men den var helt torr. 

Nu väntade en transport på hela 307,5 km och till vårt förfogande hade vi 4 timmar 30 minuter. Denna tid skulle också inkludera service, tankning samt passering in i Uganda. "Växla-Ner-Salim" hade varnat oss för gränsövergången mellan Kenya och Uganda. Vanligtvis så tog denna manöver en god arbetsdag då byråkratin var omfattande och själva väntandet hade utvecklats till en skön konst.  

För vår del gick passering som en dröm och var inte mycket mera komplicerat än att ta sig in Västtyskland före EU. Detta var självklart tack vare det utomordentliga arbete som arrangörerna lagt ned, samt de extremt goda kontakter mellan arrangören och regeringarna i respektive land där rallyt drog fram. Dessa länders turistministerier såg rallyt, inte som ett jippo, utan som en kommersiell möjlighet. Både på kort och lång sikt. Självklart har de rätt strategi!

Uganda är ju ett land vars blotta namn väcker viss förstämning, i alla fall hos mig. Landet har haft en trasig historia och de flesta av oss kommer väl ihåg den extremt grymme diktatorn Idi Amin, som förutom att slå ihjäl en massa människor även fördrev hela den indiskättade populationen. Uganda tömdes då nästan i ett slag på stora delar av sin kompetens inom ekonomi, handel och förvaltning. Landet tillhör ett av det fattigare i världen och har drabbats mycket hårt av AIDS. Framför oss, trodde vi, skulle finnas ett land i största synliga armod.

Lyckligt insläppta i Uganda kommer våra första förutfattade meningar om dåliga vägar helt på skam. Vägarna var i utomordentligt skick och vore ett föredöme för till exempel Riksväg 45! Detta berodde troligen på att bilar var mera sparsamt förekommande än i Kenya. Utan att ha alla fakta för handen eller haft tillfälle att göra en grundlig analys blev min subjektiva uppfattning att Uganda var ett otroligt grönt och vackert land med många vänliga människor, väldigt många människor. I alla fall den del som vi hastigt fick se. 

Väl framme väntar en kortare regrouping samt start på SS 12, vilken strukits som fartsträcka då man från arrangörshåll inte tycker sig kunna garantera säkerheten vare sig för tävlande eller publik. Det senare beror givetvis på det ENORMA intresset för rallyt. Längs stora delar av SS stor folk i tre och fyrdubbla led för att beskåda framfarten, tätt intill vägen. 

Arrangörerna hade då föreslagit att tävlingsbilarna skulle åka en genväg till nästa sträcka, men till detta fick de BLANKT NEJ av de lokala dignitärerna. Skälet var att dessa inte ville riskera OROLIGHETER och UPPROR bland folk om tävlingsbilarna uteblev. Varför händer aldrig sådant i Stenungsund eller Alafors...??!!

Summa summarum blev att SS12 omdöptes till Transportsträcka, men med en snittfart av 80 km/tim. "Sladda gärna i någon vägkorsning" var det vi fick med oss innan vi drog iväg... Vägarna var mjuka och gick genom prunkande, gröna djungelliknande områden. Väluppfostrade som vi är så la vi upp Kyrkbilen i en jättesladd när vi hade ett vägbyte inne i en by. Reaktionen var att det gick vågor av jubel i kilometer framöver genom den mångtusenhövdade och, enligt vårt tycke, kunniga publiken. De visste tydligen att uppskatta en Verkligt Vass Volvo!

SS13 blev också transport som ovan. Här väntade också 960 meter av bilbad! Vägen gick på en bank mellan sjöar, floder och sumpmark. Vid starten fick vi ett par tröstande ord om att "Krokodilerna lär ju vara rätt mätta vid det här laget eftersom Ni har så sen startposition" Helt tryggt kändes det väl inte, eftersom om reptilerna hade tillgång till en färsk startlista skulle de kunnat utläsa att nu skulle de verkliga delikatesserna komma. "Nordiskt Sittfläsk" var säkert en lika ovanlig  primör för de bepansrade som Krokodilkött är för oss nordbor. 

I vattenbaden hade mängder av bilar fått stopp så arrangörerna hade posterat en stor 4WD som bogserbåt. Vi behövde inte anropa varken bogsering eller lots utan tog oss över helskinnade. Ett par B20-host, när vattnet stod över motorhuven, höll oss i alla fall ordentligt vakna under den mest  kritiska delen av överfarten. Inne i kupén stod vattnet bara en liten bit upp på benen men kändes varmt och skönt. På samma ställe hade en 911:a fått stopp och när bilen stannat började den stilla flyta bort i det strömmande vattnet. Som tur var fastnade de mot ett litet träd där de gjorde fast flytetyget med ett dubbelt halvslag och inväntade bogseringshjälp.

På väg mot nattuppehållet i Kampala var det service. Även "Kokande Snigeln", med besättning, hade lyckats slingra sig in i Uganda. Sedan tog vi följe med varandra mot dagens etappmål, ett litet flygfält för sportflygplan, strax utanför centrum. Nu förstod vi, Eugen och jag, äntligen den fulla vidden av begreppet långsam. "Kokande Snigeln" hade, i uppförsbackar, fullt jobb att hänga med bättre åsnekärror. I utförslöpor gick den däremot som ett spjut. 

Lyckligt framkomna till målet kunde vi konstatera att Firma Improviserade Bakaxelreparationer & Färsk Frukt AB ännu hade grund för sin fordran avseende "Renovering av bakaxel" då den ännu var i ett stycke. Att detta självklart, till stora delar, fick tillskrivas det kattmjuka körsättet som vi lagt oss till med var ju ett känt förhållande, men trotts detta fick man allt ge dem kredit för det jobb de gjort på gårdsplan hos Wille. Det hela var ju egentligen helt otroligt. Vi hade nu redan åkt bortåt 800 km med deras lagning och det hela fungerade perfekt! 

Nu väntade ännu en stor service med genomgång av bilen. Sedan middag och övernattning på Sheraton Hotell i Kampala. Hoppas de inte har friterade bananer.....?! 

Här lämnar vi våra hjältar, för den här gången, då de är smutsiga, hungriga, törstiga men samtidigt också inte så lite stolta över att de fortfarande är med i tävlingen trotts alla problem. 

 

Av denna sedelärande berättelse kan vi dra slutsatsen:
"Det är bättre att känna folk som kan fiska än de som har fisk"

 

Följ det spännande äventyret vidare genom det afrikanska landskapet. Som vanligt finns det massor av frågor vilka aldrig någonsin får ett bra svar.

Varför kallar finnarna det "backstart", när de menar "rulla igång" framåt?!

Trodde de verkligen i servicebilen att vi fått en riktig blåskatarr eftersom vi stannade fem gånger och simulerade "kisspaus" på vägen in mot Kampala?

När Teo och Söderqvisten hade beväpnad eskort i taxin från serviceplatsen till hotellet var det för att skydda de som fanns inne i taxin eller de utanför?

Hur kommer det sig att de tar American Express på Sheraton i Kampala men inte på Billhälls i Askim?

Om mannen i hotellrummet bredvid har med båda sina fruar på rummet skall det då fortfarande kallas "Dubbelrum"?

 

Klicka på länken och läs den spännande fortsättningen, se vad som händer Dag 5