”A Safari – the Story”

Dag 7

 

"Det enda du behöver här i livet är okunnighet och självförtroende och framgången är given", sa Mark Twain

Så med magarna fulla av ägg, bönor och bacon och huvudet proppat med Mark Twain, drog vi ut mot Parc Fermé för att starta del två av vårt Safariäventyr. Vi var helt okunniga om vad som framtiden hade sparat åt oss, men vi var vid gott mod och vi trodde starkt på framgång.

 

Dagens etapp skulle bestå av en slinga inne i Kenya med mål i Nairobi. En stad vars namn framkallade rysningar efter ryggraden, då vi vid förra passeringen hade fått stopp. Kopplingen, närmare bestämt urtrampningslagret, hade packat ihop och vi hade dessutom fått ett elfel.

Hängandes i ett rep, efter en gammal Jeep, hade vi gjort vår passering. Som strykrädda hundar hade vi sedan försvunnit ut över stadsgränsen mot horisonten och det hägrande etappmålet. Vi hoppades definitivt att dagens entré, i Kenyas stolta huvudstad, skulle bli mera präglad av värdighet och gloria!

 

Då vår starttid numera placerat oss långt ner i kön fick vi också tillfälle att bese våra andra olycksbröder. Här fanns det bilar/besättningar med glödande ambitioner vilka, likväl som vi, degraderats nesligen via strafftid. Det fanns också de som tog det hela rätt isigt, om yttrycket tillåts vid ekvatorn..?!

Alla hade en historia att berätta och vår ”bakaxelreparation” platsade väl in bland dessa.

Ett axplock från några av de värsta var:

 

Det fanns också de som hade drabbats av upprepade fel, såsom t.ex. Minilite-Escorten”.  Den framfördes av Minilite delägaren Don Simmons. Dessa gjorde bra tider, men hade först sprängt växellådan, bytt den, och sedan haft stopp ett par tre gånger på SS. Då går tiden fort så de startade två minuter efter oss. Den andra Minilite-delägare, John Lloyd, huserade längre fram i fältet med en David Sutton Escort.

 

 

Ut från Masai Mara tog vi oss med framhjulen i kors. Minst ett hundratal hade påpekat detta faktum för oss, så det hela påminde om ”nyckelhistorien” i Tjeckien. Redan 20 meter efter starten stannade vi för att göra ”en Teo”, alltså en snabb, enkel och perfekt reparation! När vi drog i väg igen trodde vi inte våra sinnen. Bilen gick rakt och stabilt som en fyllehund i systemkön.

 

Hur var vi då utrustade för att möta dagens vedermödor? 

Uppifrån och ner så hade vi givetvis headset, solglasögon, T-shirt, kortbyxor, Totalreklamstrumpor och skor. Min vänsterarm var dessutom insmord med sololja. Det var också det enda stället på kroppen med en anständig solbränna efter tio dagar i Afrika. Förarhandskar var också en självklarhet.

Till den personliga utrustningen hörde också fyra liter vatten, två liter energidryck, energimat, frukt (läs bananer), toapapper, mössor, kameror, pass, pengar (stora och små), alla bilpapper,  magsjuketabletter, samarin, Novalucol, Treo, cigaretter, tändare, snus, mobiltelefoner, satelittelefon, extra handskar, hjälmar, Eugens förarutrustning, bältesknivar, två förbandslådor samt massor av roadbooks. Över alltsammans låg ett tjockt lager fint rödaktigt damm. Mysigt värre!

 

Bilen bar ca 80 liter bensin, vilket skulle räcka till dagens första transport på 98 km samt en SS på 71 km. Sedan väntade vår service vilka lämnat nattlägret redan före soluppgången. Serviceteamet var lite decimerat för Ingenjör´n skulle ta sig till Nairobi för att få till reservdelar via lokale Volvoåterförsäljaren där. Det som vi längtade mest efter var en ny generator och en 1031-bakaxel, fast i omvänd ordning. Hans-Åke hade skaffat sig lift med en fransk pressbil, vilken enligt uppgift, skulle åka ”raka vägen till Nairobi”. Lita aldrig på tredje statsmakten, från Första Republiken, är mitt råd till Dig!!!

 

Förutom de 80 liter 91-93 oktanig bensin bar ”Kyrkbilen” även på 4 liter extra olja, bromsvätska, två stötdämpare, två reservdäck, en helt otrolig domkraft, underlägg till densamma, två 10 meter långa rep, snökedjor, skarpslipade spadar, knivar, omfattande verktygsutrustning, silvertejp, liten slägga, tändstift, tändkablar, fördelarlock, snorkel till förgasarna, matta, extra batteri till Intercom, varningstrianglar, extra glödlampor, diverse spännband, samt dagen till ära ett extra startbatteri. Matchvikten låg snarare över än under 1500 kg.

”Kyrkbilen”, från Torsby, var alltså lika välutrustad som när den en gång i tiden skulle på långtur till Karlstad eller kanske fjärran Åmål, vad den nu skulle dit att göra..

 

När vi nu gav oss ut på den första transportsträckan, om 98 km, försökte vi vara lite ”elaka” mot bilen. Inte så att vi plågade den, för det var mot vår natur, men vi körde lite fortare i de sämre partierna. Allt för att utröna huruvida den nu skulle stå pall efter alla reparationer. Hans-Åke hade dessutom, mer eller mindre, lovat oss en ny bakaxel direkt från Volvohandlaren i Nairobi om den gamla skulle gå i kras igen. Tyvärr, eller kanske gudskelov, så var vi dåliga bilplågare. Det enda vi kom fram till var att ett av balatabanden, styrbord sida, var aningen för kort. Dessa hade kortats lite under servicen så att de inte skulle låta dämparna skjutas helt ut. Nu "slog" det väldigt från höger bak i varje större gupp, detta fortplantade sig genom karossen som i en trumma. Det fanns många "större gupp" så vi åkte genom landskapet i bongotakt!

 

 

SS17 71,2 km

Att roadbooken upptog hela 17 sidor var en varning god som någon, för nyblivna veteraner som oss. Vi blev inte besvikna. Det var uppför, utför, lutning vänster, lutning höger och däremellan stup. Vägen (vägen?) var överkorsad av raviner och bäckfåror. Inte speciellt bra för oss handikappade. Vi tog det lugnt!

Efter ca 2/3 kom den ljusblå Minilite-Escorten ikapp oss. Eftersom vi sett den i god tid släppte vi den som de verkliga gentlemän vi är. De tackade genom att täcka in oss helt med fint rött damm. Vi tog oss muttrande i mål med bilen i ett stycke.

Körtid 1.35 snittfart 45 km/tim

 

 

Nästa transport var tight! Första delen var en fortsättning på sträckan så vägen var fortfarande obefintlig. Sedan kom en bit asfalt och efter ett avtag kom en mjuk grusväg. Den senare delen var värd hela resan! I änden på grusvägen fanns egendomen Delamare, vilken ägs och drivs av svenskar. Här var det inlagt ett, av oss efterlängtat, brunchuppehåll. På väg dit hade vi, som var noga med transporttiderna, kört ifatt Minilite-Escorten. De ”såg oss inte” och alltså adderades det ordentligt med damm inne i bilen, men det skulle bli värre! Vi kom in precis på rätt minut. Damstedt firade nya triumfer!

Vårt brunchuppehåll reducerades tyvärr till ynka 9 minuter, men vi blev i furstligt undfägnade med vatten, frukt och mackor av de ”lokala svenskarna”. Det var också kul med landsmän mitt på savannen, tack så väldigt mycket! 

 

SS18 73,2 km

Den ljusblåa Escorten drog iväg såsom de läst fel i roadbooken, rena sprintfarten med hjulspinn och allt. Trodde de att det bara var 7,32 km? Eller hade de tagit våra hotelser ad notam? Vi hade lovat att om de inte ”såg oss igen” så skulle vi ALDRIG mera köpa Minilitefälgar!

Vägen var underbar för oss ”mjukisar”, alltså vi som sökte skonande underlag. Sträckan vindlade fram efter stora stängsel, genom skogsdungar, genom hela 54 ”gates” (grindar), genom små, små byar med autentiska ledhyddor kupoltak, vindlade omväxlande med långa samt lång-långa rakor.

Vi körde ikapp Minilite-Escorten efter 20 km, men blev ”släppta” först vid 30 km. På de 10 km hade vi fler ”bud” än vad vi samlat ihop på de tidigare dagarna tillsammans, men vi hade gett oss f-n på att köra om dem.

Fria från dammet kunde vi se ”Blomqvist-Rock”, som trotts det imponerande namnet enbart var en lite större sten. Här lär Mäster haft avsevärd direktkontakt med ett av de fyra grundelementen.

Hela denna klassiska Safaristräcka, 73,2 km, gick inne på Delamares ägor, ingen pjåkig fastighet faktiskt!       

Körtid 1.02, snittfart ca 70 km/tim

-         Kul att åka rally igen, sa Eugen och han sammanfattade sträckan därmed perfekt!

 

 

 

Här träffade vi åter på hela serviceteamet, med den nu återbördade Ingenjör´n. Han hade tyvärr kammat noll på reservdelsfronten då ”det resande journalistsällskapet” inte hade riktigt samma uppfattning om ”raka vägen till Nairobi” som Söderqvist. Då de dessutom var fransmän så var de inte heller helt lättkommunicerade, varför vår servicekollega helt sonika avvek vid ett lägligt stopp.

 

Vi skulle däremot till Nairobi och som vanligt var det brådis! Att den planerade paraden genom Nairobi var inställd gladde oss faktiskt för vi hade ändå fullt sjå att hinna fram. Efter massor av sexåfem upp till sjutusen på fyran inklusive, en punktering, svänger vi in på Safari Park Hotell med 7 sekunder tillgodo. 

Safari Park Hotell bestod av ett komplex, större än Dals Långed, i vilket de boende var helt isolerade från omvärlden och eventuella störningsmoment i huvudstaden. Det var strax utanför dessa grindar och murar som vi fått stopp med avbruten tändkabel för ett par dagar sedan. Då hade synerna varit väldigt, väldigt långt från den totala lyx som Safari Park Hotell förespeglade.

        Hade vi inte varit så gamla och sega hade vi säkert blivit uppätna, hade Eugen trott.

 

Det finns minst två olika Afrika och här fanns de strax bredvid varandra. Jag menar det börjar likna något när man har en handsnidad träelefant i skala 150% inne i hotellreceptionen...??!! Det slår till och med den, malätna men, uppstoppade björnen på Hotell Carl XII i Dals-Ed...!!

 

Click here to watch video for Nairobi Safari Club

 

Ute på parkeringen hade tävlingsbilarna kommit in, i varierande skick efter dagens vedermödor. Vår bil hade som vanligt, dristar vi oss tillägga, klarat sig finfint. Söderqvisten och Teo var nu sugna på lite avancerat skruvande så de hade med sig en lång lista över vad som borde åtgärdas. Först kollade de bakaxeln.

 

 

Baken verkade numera stabil som rumpan på en bryggarhäst, så här fanns inget att tillägga. Däremot skulle de ”kolla framvagnen och lite annat”. Detta ”lite annat” skulle då förhoppningsvis inkludera en generator, hoppas jag. Själva körningen fungerade fint utan laddström. Problem var att vi tvingades hushålla med strömmen. Om det blev regn och torkare behövdes skulle vi strax vara illa ute. Dessutom hade de vi kört om beklagat sig över att vi inte körde med helljus på. Då skulle vi vara enklare att se genom dammolnen, om vi dessutom haft högt placerade strålkastare hade detta varit ändå enklare givetvis. Att köra utan laddning närde också nervositeten och därmed magkatarren. Vi behövde kort sagt ström!

 

När nöden är som störst är hjälpen som närmast. På parkeringen uppenbarar sig Mr and Mrs Choda! För den oinvigde kan jag berätta att detta är ett legendariskt par i Safari, de är dessutom väldigt trevliga och tillmötesgående. Tillsammans har de kört 17 rallyn och kommit i mål nästan varje gång, tror jag..

De hade sökt sig till vår bil eftersom Mr Choda kört just en Volvo 140 i Safari 1971. Denna bil var en ”kvarlämnad” fabriksbil, enligt Mr Choda. Självklart undrade de nu vad det var för människor som valt detta märke för sin Safarisatsning.

 

 

När de fick klart för sig att vi behövde en generator så erbjöd de genast sin hjälp. De hade en Volvo stående hemma i garaget. Vår ”fängslande” Datsun 240Z kamrat hade dessutom stukat sina främre fjäderben (för vilken gång i ordningen..??) och även han skulle kunna få hjälp av paret Choda då de även hade ett par 240Z hemma på gården.

 

Mitt i svarta Afrikanatten satte vi iväg mot The Choda House, beväpnade med nödiga verktyg. Jag åkte i en jättelik Toyota Landcruiser tillsammans med det från Ugandiskt fängelse nyss utsläppta Datsunteamet. De verkade hyfsat rehabiliterade…

Väl framkomna visade det sig att Chodas hade en Volvo 240 ur vilken vi ”lånade” generatorn. Datsun killarna hade sämre tur för de hade en annan typ av framben på sin bil än vad det var på de 240Z som stod här på bakgården.

När vi kom tillbaka till serviceplatsen visade det sig att även generatorn var fel. Mr Choda blev då mäkta uppbragt och lovade att detta skulle åtgärdas snarast. Hans-Åke och Safariveteranen drog åter ut i Nairobi, vid tvåtiden på natten, för att leta upp en ny generator alternativt en generatorreparatör.

Vid fyratiden var de åter i oförrättat ärende. Mr Choda var dock inte den som vek ner sig för lite motgångar så ny tid sattes till 07.00 då sökandet skulle fortsätta.

 

 

 

Om allt detta var somliga av oss helt okunniga för de sov sin bästa skönhetssömn och drömde söta drömmar om den stundande juletiden.

Midvinternattens köld är snäll,
stjernorna gnistra och glimma.
Alla sofva på lyxigt hotell
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
det finns inte fur eller gran,
men halogen lyser hvit på taken.
Endast Söderqvisten är vaken.......

 

(Väldigt fritt ur Viktor Rydbergs dikt Tomten)