East African Safari Rally Classic

Dag 1

Om vi var överens om att Safarirallyt inte är att betrakta som en semester understryks detta ytterliggare av det faktum att man alltid startar dags etapperna i en helt okristlig tid!

Start 06.40 betyder att man får masa sig ur sängen redan vid 5-snåret, för att hinna med alla morgonsysslor. Det skall duschas, rakas, ätas, packas, checkas ut och inte minst bäras. Själva "bärandet" är en ständigt återkommande del av rallyt, eftersom tävlingen rör sig hela tiden så bor man i en kappsäck och den måste bäras. In på hotell, ut från hotell, in i bilar, etc, etc. och aldrig får man rummet närmast receptionen utan det brukar ligga flera "dagsmarscher" bort. Stackars oss..............

När vi väl burit färdigt och bagaget var lastat i "Mulan" stod Eugen och jag alldeles ensamma för första gången på den här Afrika-turen. Vi ensamma i den bemärkelsen att vår service hastat iväg för att kunna möta upp efter första SS, men vi var långt ifrån ensamma i bokstavlig bemärkelse. Runt omkring oss surrade det av motorer, bilar och medtävlare. Alla lika förväntansfulla som vi över att äntligen, äntligen få ge sig iväg.

Där var de coola, de som varit med förr som Blomqvist, Kankkunen, Waldegård och några till. Där var de laddade, de som j-a annama skulle skulle ladda för kung, president och flagga. Där fanns de spända, som undrade hur i all världen detta skulle sluta och så fanns det sådana som vi. Sådana som Vi var en blandning av alla! Vi försökte vara coola, vi var laddade men undrade nog i vårt stilla sinne hur det skulle gå de närmaste 10 dagarna. Att det skulle hända saker var alla överens om men när, vad och hur mycket var fortfarande öppet.

Så flaggas vi äntligen iväg från Lesuire Lodge Hotel & Resort, Mombasa, Kenya för en första transport på 138 km som skulle ta oss ut ur Kenya in i Tanzania och den första SS. Volvon spinner, Eugen muttrar, folket vinkar och livet är gott! Framför oss ligger en öppen dag som skall ta oss till nattuppehållet i Dar-es-Salam. Sug på det namnet!!!!!

Totalt har vi 587 km varav 263 km SS och från 2003 kom vi ihåg att vägarna i Tanzania var bättre än i Kenya och att SS var snabbare, så det skulle bli en finfin öppning.

På väg upp mot starten på SS1 var det ett litet service uppehåll där vi själva kollar över bilen och justerar ner lufttrycket i däcken. Vi hade tyckt att däcken kändes lite hårda på transporten. På bilen satt Michelin "Safari 2003 Left-Overs" så de var kanske lite gamla, men ändå så gott som nya så det var syndigt att inte använda dem.

   

 

SS1 Maramba 31,03 km

En kort uppvärmning. Jämn väg (allt är relativt) med löst grus som slingrade mellan långa raksträckor i ett mjukt, vänligt kuperat landskap. Dikena silkeslena buskar och högt gräs, men absolut ingen bra plats att åka. Här och där passage genom byar och en hel del trafik, i alla riktningar. Vissa partier var lite fuktiga så dammet var inte så besvärande.

BLF003 satte iväg med ett vrål ur Weber 45´orna när vi fick GO! Alla 145 bhp kastade sig i selen och slungade 1.400 kg Raw Nordic Deadweight framåt, i sakta mak..... Ja, inte var det någon dragster precis! Vi fick i alla fall in direkten och beslöt oss ligga kvar på den. Det var inte svårt, då det egentligen saknades en växel i alla fall sett ur fart synvinkel. I utförslöporna toppade vi 6.5-6,800 rpm och på jämn mark malde vi på med ca 6,200, km efter km efter km. Noterna satt som en tyrolerhatt! Semestern var slut för Kyrkbilen! Det hela påminde om den oerhört fåniga och fantasilösa ramsan som sjungs på svenska fotbollsarenor: "jobba, jooobbba, jooooooobba"!

Vi studsade, vi hoppade, vi slidade, vi skuttade men släppte inte direkten mer än vid ett par svängar och bypasseringar. Rena VOC-stuket! Efter drygt halva vägen passerar vi den Datsun som startat 3 minuter före oss, de släpper oss vårdat. Team Hakkapelle var på gång, Eugen myste nöjt inne balaklavan!

Med ett stort dammoln i släptåg passerar vi mållinjen och får domen avkunnad i TK. Bra, väldigt bra. 8-9 bästa tid på sträckan var avsevärt mera än man kunde ha hoppats på. Tid 15.01 min medelhastighet ca 124 km/tim.

Rob Collige vinner sträckan på 14.06, före Blomqvist 14.24 och Waldegård 14.35. Egentligen vann Alex Hack sträckan men hans tid fanns inte med i protokollet, eftersom han utgick på SS2

Att bara tappa 1-2 sek/km mot Collige, Blomqvist och Waldegård får väl anses som en sensation och det i en gammal Värmlands-Volvo.........?! Så på den korta transporten, 23 km, fram till SS2 hinner vi med att berömma oss själva, bilen, vägen, klimatet, naturen, servicekillarna, Ritva, däcken, Tanzania, Kenya, ,rally i allmänhet, Safarirallyt i synnerhet samt att dricka massor av vatten. Det senare var väl det som var mest påkallat, för nu hade morgonen börjat övergå till full Tanzanisk dag och den kan vara varm, uppåt 30-35 grader. Stämningen var alltså på TOPP!

Rörliga bilder, hela SS1 ca 38 MB. Högerklicka o välj "spara mål som...."

 

SS2 Old Korogwe 1 66,92 km

Karaktären på väg påminde om SS1 men här fanns det lite mer stenar i den allt hårdare vägbanan. Vägdikena såg allt mindre inbjudande ut, nu var de bitvis djupa och och det fanns kraftigare träd, samt nu började det bli lite hopp. Dammigare väg.

I och med framgången på SS1 stod tuppkammen i höjden som en viagra-stinn flaggstång. Återigen sätter Hakkepelle-boys brölande full fart mot horisonten. Efter 30 km skymtar vi dammolnet framför oss, nu är vi verkligen på gång. Full fart, över ett krön med lyft, snygg landning. Ännu ett krön, full fart men landningen var inte bra. Mitt i vägbanan sticker det upp stenar. Dessa kommer in i mitt synfält som i ultrarapid när bilen flyger, går inte att undvika. Vi landar med en duns och 50 meter senare talar skramlet om för oss att vi har punktering på höger fram.

Snabbt stopp i en tvär höger och en stor brokig, nyfiken folksamling bildas omgående. Ut med domkraft, ut med mutterdragare, ut med reservhjul. F-n domkraften fungerar inte eller så gör vi fel! P-rk-le!! Får åskådarna att lyfta bilen, de får framändan på Volvo att verka lätt som en fjäder. Snabbt på med hjulet, nu passerar bilen som startade bakom oss. På med mutterdragaren och in med alla prylar bagaget. De måste spännas fast! In i bilen. Starta, på med bälten, i med intercommen. Äntligen iväg! Våra räddare vinkar glatt till avsked där de står i ett moln av asgaser och vägdamm! Tack fölr hjälpen, utan Er hade det inte gått!

Passerar en smälld Tuthill-Porsche och Alex´s rullade Escort. De ligger med 20 meter mellan. Folk vinkar ner men besättningarna gör tummern upp, bara att åka vidare. Vi kör ikapp bilen som passerat vårt däckbytarställe. Ligger nära, jättenäranära i dammet för att överhuvudtaget se någonting. Då kommer hoppen! Först två på rad, sedan ännu ett alla utan varning i road-book. Spännande värre på fullt 4:an, må jag säga. Bilen framför släpper oss när den äntligen fått syn på oss. Nu har vi käkat damm i 4-5 km. Sprintar vidare över mållinjen. PUH................!! Vilopuls 130.............

Så får man inga bra SS-tider! Vår tid 41.45 snittfart 96 km/tim och vi är låååångt ner i listan.

Stig Blomqvist vinner SS på fenomenala 33.30, snittfart 120 km/tim

Efter SS har vi service och en ynka liten transport igen på 9 km. Nu har mungiporna åter lagt sig i naturligt läge efter vi blivit påminda om vår dödlighet. Eugen hittar i alla fall en positiv infallsvinkel då han påpekar att "Hartialukko" (axellås) verkar vara lämnad hemma. Med detta, lite bensin, en banan och två nya reservdäck drar vi vidare mot nya öden. Vi lyckades nämligen få punka även på transporten.

 

 

SS3 Handeni 1 58,85 km

Vägbanan blir allt grövre, men behåller sin ursprungliga karaktär i det nästan kvinnligt mjuka landskapet. Fortfarande snabbt, mycket snabbt!

Revansch lustan lyser under Peltorhjälmarna. Nu då..??!! "Vi tar det lite lugnare och kollar efter stenar, men vi behåller VOC-stuket" är strategin. Eugen är också lite förtvivlad över att en massa hopp och skutt inte är i roadbooks, medan andra småsaker finns upptagna. Då är det inte lätt!

Åter brölar en B20 brunstigt på den Tanzaniska stäppen! Hakkapelle! Vi sätter högsta fart med en gång och glömmer allt vad stenar heter, nu är det bara VOC-Veteran! Åter är det direkten som gäller och som den gäller. Nästan hela vägen pendlar nålen mellan 6-7.000 rpm. Det verkar som om motorn släppt lite. Den borde i alla fall vara ordentligt inkörd nu. Det är en hel del hopp men BLF flyger fint och sikten är bra så vi släpper inte av i onödan, tycker vi. Några vägbyte och byar gör att vi får gå ner på tvåan. Motorn orkar inte stötta sladd med gasen, inte många hästar hemma där inte....... Minsann om vi inte lyckas köra förbi ett par bilar också!!

Så får man bra SS-tider! Åter en 8-9 plats på sträckan, närmast slagna av en 260Z med 2 sekunder. Vår tid 29.17, medelhastighet ca 120 km/tim

Rob Collige har vaknat och sätter en fantastisk tid på 25.40, med det är han hela 1.22 före tvåan Stig Blomqvist! Rob´s snittfart hela 137 km/tim

Återigen har de finska och svenska mungiporna åkt upp på hel stång. "Vi kanske inte är såååååå kassa ändå??! Vi är i alla fall snabbaste Volvo....Hakuna Matata - inga bekymmer". Skämten, goda som dåliga, blandas med Afrikas glada människor, dofter och ljummet vatten på den korta transporten på 6 km fram till nästa SS.

 

SS4 Mkata 1 49.30 km

Ännu något att bita i för autobahn-fahrers. Likande karaktär den första SS, men kargare mera savann. Snabb som SS3, lite smalare var det också. Här behövs fem växlar, mycket varv, stora balls och låg bakaxel för att vinna.

VOC-Veteranerna drar åter till skogs, för här var det lite mera träd i kanterna. Efter att ha fått upp ordentlig styrfart låser vi BLF på målet och 6.500 rpm. Det lufsar på bra! Kommer ikapp och förbi en medtävlare mycket smidigt. "Men när man tror att himlen är nära så smilar den onde", fick man lära sig i söndagsskolan! 142:an drar ut i en vild sladd i en vänstersväng! Det är återigen punktering!

"Same procedure as last year?" Jojomensann, men nu visste vi hur domkraften fungerade. Snabbt in på en liten stickväg för att byta. Bilen vi kört om kom förbi som ett skott, vi jobbar på. Lyckas på rekordtid få på det friska hjulet. "Det var då själva f-n vad dåliga de här däcken är.." Bältet åker på under gång och vi är återigen på väg. Strax före mål har vi kört upp bilen framför men anstränger oss inte för att ta oss om. Det kan lika gärna kvitta!

Mja, det gav ingen vidare sträcktid! Vi kör in på mediokra 27.55 eller med 106 km/tim i snitt.

Sträckan vinns av Stig Blomqvist på 21:32, vilket ger svindlande snittfart av 137 km/tim

Nu är det service och vi är besvikna på fransoser! Vilka typer!? Skall inte svindyra Michelin hålla bättre än så?! Väl inne i service lugnas vi av servicefolket vilka, helt självsvåldigt, påstår att vi måste ha för lite luft i däcken. Samtidigt undrar de hur det kan ha gått till för de pumpade minsann upp dem till 2,5 kg kallt...... Med skammens rodnad glänsande på öronen ber vi att få uppskjuta den diskussionen till senare, men ber enträget om nya däck. Fyra nya Silverstone, med 2,6 kallt i varje, läggs snabbt på.

Vi drar vidare under största mööööööööjliga tyyyyyyyyyysssstnad!

 

SS5 Bagamoyo 57,15 km

Nu hade vi kommit ut i slättland igen, men med en del hopp. Vägen stenhård och rätt rak, men med avbrott för byar och lite trixigare partier. Nu dammar det också ganska friskt, så det blir problem med sikten om man kommer ikapp någon bil.  Snabbt, snabbt, grymt snabbt! Dessutom var det en hel del trafik. Inte minst av åskådare i 4x4 bilar och de stod inte alltid stilla utan körde längs vägen, med och mot rallyriktningen.

De nordiska pojkarna sätter åter iväg som en avlöning. Bråttom, bråttom, in med direkten! Bilen morrar friskt och börjar känna sig riktigt hemma runt sexåfem. Mycket hopp, långa hopp, korta hopp, höga hopp, låga hopp, men vi har gott hopp eftersom jag har gått i Björn Waldegårds hoppskola under shake-down passet. Det var visserligen bara Steg 1, men det är tydligen "bara" att hålla ner. Självklart skall man "dippa" lite på bromsen som Maistro gjorde, men annars är det lugnt. Bilen skall tydligen tåla mycket, mycket mera än vad vi trodde förra gången vi var i Afrika. Det luffar på bra, även landningarna går fint! När vi har 15-20 km kvar börjar bilen sacka, den har liksom inget "bett" kvar. Tempraturen ligger stabilt, men det fattas en hel massa, går den bara på tre? Vi tar oss i alla fall i mål och ut på transporten.

Vår tid 28.24 var inget strålande trotts att vi pinnat på bra i början, då slutet var verkligt segt. Medelhastighet 121 km/tim

Collige med Datsun 260Z vinner sträckan på 23:42, 28 sek före Örebros snabbaste Stig. De båda ligger i en egen klass. Rob´s snittfart 145 km/tim. Han hade då inte bromsat för några gupp, varken små eller stora...........

Väl ute på transportsträckan tornade problemen upp sig!

Inte nog med att det var 72 km till slutmålet för dagen, Dar-es-Salam, bilen gick endast sakteliga framåt och lämnade en kraftig blå rök för att markera sitt missnöje. Som vanligt, när man som mest behöver dem, så stod inte servicefolket att finna. Att vi varit överens om att de skulle ta sig snabbaste vägen till målet förträngde vi hänsynslöst! Efter ett ivrigt telefonerande, mest via satellit, kom vi fram till att vi skulle rulla vidare mot Dar-es och de skulle möta upp så fort de kunde. Men Kyrkbilen gick allt långsammare! Till slut så blinkade oljetryckslampan till och vi fann det för gott att vika in till sidan. Nu var goda råd i sanning sparsamt förekommande!

Sammanfattning av det dystra läget:

Positivt är:

En självklar lösningen på problemet kunde vara ett rep, ett långt starkt rep!

Du kanske tror att vi ville hänga oss, men det var inte riktigt korrekt. Vi ville bara hänga på.... Såååååå, en stackars lastbilsförare blir snabbt stoppad. Det var en gammal Isusi i obestämbar årsmodell och skick. Den var lastad med fem man och en hel massa hässjestörar. Förhandling vidtar och att förhandla i Afrika kan vara en grannlaga uppgift, om man har en tid att passa. Först artighetsfraser, sedan vidare till varför vi står just här, hur vi har det i Afrika, var vi kommer ifrån, om vi varit här förut och vart vi eventuellt har tänkt oss.

När detta är avklarat har åkaren skaffat sig all nödig information för att sätta sig in i vår, kundens, situation. Därmed kan han också bestämma vår angelägenhetsgrad, vilken i och för sig framstod rätt tydligt eftersom vi stoppat honom mitt på huvudvägen, mitt på eftermiddagen med gester värdiga ett bättre gerillaöverfall.

Nu äntligen startar förhandlingen! Om han var på väg till Dar-es Salam? Mja, det trodde han inte men "åt det hållet".... Detta trotts att hans mindre slipade medhjälpare just hade vidimerat att det var JUST till Dar-es de skulle.

Om han ändå var på väg "åt det hållet", skulle han  kunna tänka sig att ta oss med på släp? Jo, jo självklart eftersom han skulle "åt det hållet", men det skulle ju bli väldigt betungande för hans lastbil.....

Nu var det alltså dags att berömma hans skrothög till lastbil! Men oj då, vilken fin lastbil! Den måste vara stark? Hade han haft den länge? Sååååå fina lastbilar, av just märket Isusi, hade vi aldrig sett i Sverige! Visst borde väl den orka med en ynka liten Volvo, som inte en gång hade baksäte.....?? Jojo, men det är klart att bilen skulle orka, men det skulle ju dra en massa extra bränsle...!!

Jasså, bränsle?! Jodå, men självklart, hade vi inte sagt det...??? Vi ersätter Dig givetvis för det! ....Å så kommer det ju att ta en förfärlig massa extra tid också för han skulle ju inte till Dar-es, utan bara "åt det hållet..:" Jasså, tid.... jojo, vi kommer självklart att ersätta Dig även för det ....

Då trappar han upp förhandlingen!! Jo, det är ju också så att hans värdefulla last skulle också då bli försenad och troligt, högst troligt, väldigt troligt, troligen helt säkert skulle han bli tvungen att betala straffavgift för den uppkomna förseningen!!!!!!!!! Att hässjestörar, i Tanzania, omfattades av Just-in-Time-koncept hade jag ingen aning om!

Även detta skulle kunna lösas och om vi inte slösade mera med tid så skulle ju två faktorer av tre, tid och skadestånd, kunna minimeras så varför inte slå till? Vad kostar det?

"Ta aldrig första budet och tvätta Dig om händerna", var ett av de bästa affärsråd som min far bestod mig med! Efter att ha förhandlat ner från nivån att kontant köpa lastbilen till att enbart betala en årslön så var vi överens och repet krockades fast i lastbilen som var på väg "åt det hållet", alltså Dar-es-Salam.

I Tanzania blir man troligen inte besutten åkare av en slump, dessutom inte en åkare med fullt lass av de otroligt eftertraktade hässjestörarna. Så därför placerades Eugen inne i lastbilshytten, som pant och säkerhet för fordran om jag skulle komma på idén att "rymma". Själv fick jag en av hjälplastarna som ressällskap och han tittade sig förundrat omkring inne i Volvon. Hans förundran blev inte mindre efter att han provat en General Portionssnus, se det var grejor det!

Nu luffade vi alltså stadigt på mot Dar-es-Salam, med Kyrkbilen hängandes i ett rep efter en gammal Isusi, det gick 30, max 40 km/tim. Bättre än att stå eller gå men inte mycket eftersom vi hade en tid att passa. Då glider vägens riddare, en hjälpare i nöden, en man som förstod vår situation och en man med resurser upp bredvid!

Där vi masade oss fram i dikesrenen kommer största modellen av 4x4 diesel, fullpackad av etniska indier, uppglidande. De vevar ner rutorna och skriker frågande om vi har problem? Jodå, visst hade vi det lite kämpigt! Vart är Ni på väg, ropade de? Dar-Es-Salam eller "åt det hållet", svarar jag sanningsenligt. Efter ett kort konfererande inne i SUVEN vrålar de genom rutan: "Vi drar Er"!!!!

Jag nickar jakande. De accar genast förbi och prejar in lastbilen, där föraren chockad springer ut. "Vad är på färde"? Jag förklarar raskt situationen och vi kommer överens om att nu när han kan "hålla leveranstiden", så behöver han "bara" motsvarande ett par, tre månadslöner som vederlag, vilket han också får. Inte undra på att Safarirallyt är populärt!

Med 4x4:an i repet blir det andra tag! Hastighetsmätaren loggar stadigt runt 160 km/tim när de spurtar mot kuststaden Dar-es Salem. När vi kommer in i storstaden kör de som om det gällt en hjärttransplantation. Öppnar "en tredje fil" mitt i vägen, kör om på höger och eller vänster sida och vi hängde med. Strax var vi framme vid målet och de stannar 100 meter före hotellet där vi skall checka in i TK.

Där släpps bilen loss och under ömsesidiga hedersbetygelser, många tack, men absolut utan vederlag, förutom en Safari Rally-keps till sonen, skiljs vi från våra räddare. Om man åker Volvo i Afrika verkar det som om man har/får ett starkt stöd från många av de alla de etniska indierna i Kenya och Tanzania. De flesta kanske kommer ihåg Mr Joginder Singh och Mr/Mrs Preem/Pam Choda, vilka kampanjade framgångsrikt i olika Volvomodeller under 60-70 talet.

Så med en hostande, spottande och svårt rykande Kyrkbil checkar vi in endast 22 minuter för sent i TK, en prestation! Där skall bilen vänta i 40 minuter innan den går vidare till serviceområdet. I Service får den sedan finnas i 4 timmar före den skall in i Parc Fermé för natten. Under den tiden skall Ingenjör´n, Verkmästar´n och Teo felsöka och förhoppningsvis åtgärda felet. Vi hoppades i det längsta på att det skulle vara topplockspackningen, men den villfarelsen tas vi ur direkt av Intelligentsian. "Det är en kolv", säger de tvärsäkert!

Rätt hade de! Det var 4:ans kolv som uppvisade ett sött lite hål på toppen. Hur de bar sig vet jag inte, men på mindre än 4 timmar hade de bytt både kolv och lager ute på den grusplan som var serviceområdet. Dessutom fanns det "kolvar i lager". Se det är skillnad det mot Bilia det! Visst blir man imponerad!!!

         

De hade också en teori om hur felet uppkommit, men den sparar jag till imorgon!

Förbrukat i tävlingsbilen så här långt:

Första dagen på vårt Safari 2005 hade verkligen inte saknat spänning. Vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan under större delen av dagen. Så med detta tyckte vi att vi upplevt nog elände för en dag och drog oss tillbaka för att söka vila. För vad skulle nästa dag bjuda då rallyt startat så här.

 

Följ den spännande fortsättningen, frågorna är som vanligt många....

Kan det verkligen bli värre?

Borde det inte bli bättre snart?

Varför i hela friden håller de egentligen på med rally?

Kommer Teo hinna somna före Ingenjörn drar igång "ramsågen"?

Visst verkar det vara ont om bananer i år?

Varför finns det värmlänningar överallt?