East African Safari Rally Classic 2005

Dag 2

 

Vår placering efter första dagen kunde ses på flera sätt. Positivt var att vi ledde med nästan 15 minuter före Juha Kankkunen och det finns det verkligen inte många svenska Rally-Kallar som kan skryta med att de gjort! Juha K och Juha Repo hade, likväl som vi,  drabbats drabbats av Safari-problem. I deras fall gällde det bränslepumparna som hade krånglat på deras lånade Z-Datsun, men även de hade lyckats ta sig i mål. Enda fördelen med att få en placering långt nere i fältet är att man får sova lite längre, annars var då plats 34 i sammandraget inte mycket att hurra för.

Vi låg 46 minuter efter rallyts ledare, Stig Blomqvist/Ana Goni i Ford Escort RS1600. Av de 46 minuterna hade vi spenderat 10-15 minuter på att byta två punkteringar och dessutom samlat ihop 22 straffminuter på sen ankomst. Så sammantaget, med positiva ögon sett, låg vi "bara" 9 minuter efter Mäster, i körtid över 214 km SS. Det motsvarade då ett tidsgap på ca 2,5 sek/km SS. "Om" vi inte hade hade haft "alla" våra problem så "borde" vi legat på sjunde plats! Men det fanns säkert fler ekipage som kunde göra motsvarande uträkning och då kanske kommit till ännu bättre resultat, så vi lämnar ämnet.

Vilka förhållningsorder hade vi fått av Intelligentian före start? Jo, en hel packe med "att tänka på" utdelades till frukost. De viktigaste var:

Herrarna hade också en stark teori varför kolven packat ihop och den pekade entydigt i riktning Björn Waldegård!

Det hela hade tydligen gått till så att på SS5 hade vi hoppat, långt och mycket. I en landning hade avgasröret fått sig en riktig kyss och flyttat extraktorgrenröret på pinnbultarna mot topplocket. På samma pinnbultar sitter förgasarna och då hade de bakre förgasarna flyttat på sig så bilen tog tjyvluft, mest på 4:ans cylinder. Troligen också på 3:an, men där syntes inga skador, var den dystra spådomen. Och alltsammans var givetvis Waldegårds fel! Det var ju han som på "Shake-down" visat, ja näst intill uppmanat, att man "kunde" hoppa med en Volvo 142/S. Det var alltså Björn som (för-) ledde oss ut på områden som tydligen varken bilen eller vi var riktigt byxade för. Kanske kunde också Welam haft ett finger med i spelet, för vi tycktes skymta honom på någon av sträckorna under dag 1.

Färden ut från Dar-es-Salam, till dagens första SS, blev dramatisk. Redan efter tankningen kom ett par tävlingsbilar och drog förbi oss, alla har ju bråttom för att hinna i tid. Transporten var ca 40 km på 45 minuter, delvis i stadstrafik, och fler än vi behövde tanka. Men på den slingrande utfarten hade den första av tävlingsbilarna krockat med en buss, vilken kommit över på fel sida. Det var en Datsun 1600SSS som var svårt tryckt i höger fram, men gudskelov hade endast ringa blodvite uppstått. Det kunde faktiskt ha slutat hur som, helst.

SS6 Mlandizi 69,25 km

En härligt mjuk sandig SS, men med en del stenar och krångliga partier. Gick i ett öde, kargt, torrt och hett landskap med låga buskar och träd. Delvis djupa spår som man måste åka i då det var det som var "vägen". Avslutningen bred "finlandsväg", men utan de bastanta finska tallarna och hoppen. Som vanligt gick det att köra fort, väldigt fort för de som kände sig manade

Vi drar i väg i ett stillsamt tempo, med tanke på bristen på skyddsplåt och inkörningen av kolven. Mitt på SS somnar nog både Eugen och jag till då en krånglig järnvägsövergång kommer på väldigt hastigt, med en serie krångliga kurvor. Vi håller på att lägga bilen i den första! Mot slutet av SS luffar vi på, men tar det lätt, lätt, lätt. Ingen segdragning eller större ansträngning av motorn, den skall ju hålla i ännu 8 dagar och några hundra mil. Otursförföljde Imi, Datsun 240Z, har rullat på  ett snabbt, smalt, spårigt men mjukt ställe efter ca 40 km på sträckan, men är vid gott mod och vinkar avvärjande när vi bromsar till vid passeringen.

Se det var lugna gatan det! Vi kommer in på 45 minuter, vilket ger 92 km/tim i snitt, knappt svettiga.

Rob Collige/Anton Levitan är nog varmare i kläderna för de tar in sin 260Z på 34.47, vilket ger 119 km/tim i snittfart. Stig ligger strax bakom, men sedan är det ett hopp till nästa bil.

Till servicen välkomnas vi med stora famnen och kall Coca Cola. Herrarna skrider till verket utan onödigt dröjsmål, men även vi hjälper till efter bästa förmåga. Skyddsplåt skall monteras och framvagnen skall ses över. Dessutom passar vi på att byta ett hjul, eftersom vi fått ett genomslag  troligen i samband med vårt äventyr vid järnvägsövergången. Annars fungerar Silverstone däcken alldeles lysande! Vi åker, efter rekommendation, på 195:or så de blir också lite högre än våra gamla Michelin och det är ju bra för då får vi ju lite högre toppfart, på köpet så att säga.

Transporten är på hela 158 km på två (2) timmar, vilket ger ca 80 km/tim i snitt. Sedan skall man också hålla service..... Svårt försenade, 27 minuter, anländer vi till nästa nästa sträcka!

 

SS7 Kwamsaka 2    49.32 km

Det här var SS4 men baklänges, så det var ju bekanta omgivningar.

Utrustade med både skyddsplåt och Ingenjörn´s nådiga tillåtelse att köra för "nästan för  fullt", drar vi iväg. Tyvärr är det inget riktigt bett i kärran. På lägre varv stampar den som en fiskekutter för att komma sig lite mera uppåt fem-femåetthalvt. Vi får inget riktigt flyt utan oroar oss mest för vad det är som har hänt alternativt håller på att hända.

Vår tid 25 minuter vilket ger 118 km/tim i snittfart.

Rob i topp med Stig in som två på ca 21 minuter och 140 i snitt!

Nu var det bara en kort transport på 6 km till nästa SS och den gick under stor tystnad men med mycken vattenförtäring. Vad skulle komma?

SS8 Korogwe 2      57.41 km

I stort sett samma som Korogwe 1, SS3, men åt andra hållet så återigen var vi på kända vägar. Trodde vi........

Efter att ha bluddrat iväg en bit längs vägen kommer vi in i en by och inget konstigt med det. Förutom att de vinkade så infernaliskt och åt andra hållet...... Vi spurtar på, men efter ännu en stund börjar Stigfinnare Damstedt uttrycka stor oro för att road-booken stämmer sämre än vanligt. Var vi fel? Hade vi gjort något tok i någon korsning? Skulle vi vända?

Vi rullar på, men med reducerad fart, Eugen letar förtvivlat blad sidorna. Nu var ju detta inte Älvängen precis, så att fråga vägen kan vara lite mera komplicerat än hemma. Vi prövar, men alla är mäktigt upphetsade och förklarar på Swahili något som vi inte förstår. Vi rullar på, väg anvisningarna stämmer fortfarande inte och ingen annan tävlingsbil i sikte. Borde de inte kört ikapp oss snart, såsom vi kryper fram? Rullar på ännu en bit och nu har Damstedt siktat in sig på ett gäng lantarbetare som står och hänger på sina spadar. De förstår inte mycket av den finsk/svenk/tysk/engelska rotvälskan han presenterar. Vi kör på och nu är det lite uppstressat i bilen, inte minst för att vi inte sett någon annan tävlingsbil på länge.

Nytt försök och nu har Boxmannen ett nytt koncept i frågorna. Han ställer kontrollfråga efter orten där vi kommer ifrån och ber dem peka. De pekar bakåt! Då frågar han efter ortsnamnet till dit vi skall och de pekar framåt. Bingo! Glädjen är också påtaglig när vi passerar Rody Sachs rasade Alfa Romeo för det var den första rallybil vi sett på sträckan. Vi är, troligen, på rätt väg och när 2 km återstår till SS-målet stämmer återigen road-booken finfint.

Senare på kvällen får vi veta att sträckan strukits då det var ett fasligt virrande ute på savannen. Bilar åkte fram och tillbaka på sträckan så det var en hel del spännande "möten" där ute, men alla gick bra.

SS9 Soni  72.37 km

Den här SS åkte vi även 2003, men åt andra hållet, och då var tävlingsläkaren starter. När vi frågade om han inte "hade beredskap", svarade han att det inte var läkare vi behövde hjälp av i första hand om vi åkte av här, utan troligen behövdes något mera "powerful". Han hade troligen rätt! Den smala vägen slingrade sig i en oändlig serie av kurvor längs höga bergsidorna, givetvis utan räcke. Först var det en lång skarp klättring, sedan ett längre parti där det gick omväxlande upp och ner, för att avslutas med ett långt och brant parti utför. Det lär finnas 1.200 kurvor på sträckan och många av dessa är hårnålar. Dessutom en mängd "broar", där anvisningen i road-book var DNC (do not cut) och fallskärmar. Spännande, utmanande, fuktigt, grönt och bedövande vackert. Ett område i Afrika som måste ses och upplevas!

Under stigningen framgick det även för en önsketänkande besättningen att det var något fel! Bilen "ville sig inte", utan skubbade på tre burkar, möjligen 3,5 på högre varv. Trotts detta gjorde vi halvbra fart, för det var fin balans i bilen. Längs vägen passerade vi några tävlingsbilar som hade t.om. sämre tur än vi, då de stod helt stilla med motorhuvarna på vid gavel. Mitt på sträckan höll vi också tidvis riktigt bra fart, återigen tack vare de till synes goda vägegenskaperna och inte minst bromsarna. Under 2003 hade bromsarna haft tydliga mattningstendenser, men nu fungerade de utmärkt. De nya beläggen gjorde tydligen susen. Nerfarten gick också riktigt bra. Sammanfattningsvis tyckte vi detta var en sträcka vilken premierade lättmanövrerade bilar med bra tryck och goda chaufförer. Vi åkte lite ettan, men mest tvåan och tyvärr för lite trean. Bara på slutet fick vi in direkten.

Vår tid blev 1.15.14 vilket gav 58 km/tim i genomsnitt.

Rob, 260Z, Stig, Escort, samt Fredric Dor, Porsche 911, kom alla in på strax under 1.05 vilket ger imponerande 67 km/tim i snitt. Liten sensation var att trevlige sydafrikanen Rodney Sachs med britten Clive Gardiner, Alfa Romeo 2000, körde in på 1.07!

Efter en transport på 100 km, samt snabbservice, var vi framme vid sista sträckan för dagen

 

SS10 Same   37.91 km

Den här SS var mera "normal" igen. Ut över savannen, men med en rätt hård väg som skakade sönder bilerna. Lite Kenyanskt för att vara Tanzania.

Vi luffar på med förhoppning att ta oss igenom och ut på sista transporten "hem" till Arousha för nattuppehållet. Det går helt odramtiskt och vi berömmer återigen Silverstone för deras goda däck. Motorn går som den går och det är inte mycket att göra åt det!

Vår tid 28.22 med en snittfart på "gubbiga" 80 km/tim

Rob är fortfarande på hugget och vinner strax före Stig på 23.06 vilket ger 98 km/tim i snitt.'

När man åker långa rallyn är service alltid lika efterlängtat! Lite TLC (Tender Loving Care) för både bil och besättning behövs och piggar upp. Service och servicens kvalité är också helt avgörande för framgång i rallyt. Utan ett bra servicegäng är det överhuvudtaget svårt att komma runt.

Vi var på det här området sjusärdeles lyckligt lottade för vår service, Intelligentsian, hade flera (alla) av de egenskaper som krävs. Gänget måste vara stresståligt, innovativt, värmetåligt och utan större sömnbehov. Vidare kunnigt, trevligt, välmotiverat, klara sig själva i alla olika miljöer samt ha en hela massa hederlig jädrar anamma! Ibland kan dock undra man lite över servicefolket, för när det såg som värst ut då var de som mest uppåt. "Äntligen något riktigt hemskt problem att bita i, undrar om vi klarar det här...?", verkar de resonera

Den här gången inskränkte sig hela proceduren till att dela ut dricka och "kolla över". Det fanns ju inga större fel som vi inte visste om och nu gällde det "bara" att ta sig till slutmålet för dagen och det stora serviceuppehållet.

         

Väl ute på vägen igen väntade 170 km transport på en alldeles utomordentlig väg. Det hela fick ta 2 timmar, inklusive servicestoppet, så vi hade förhållandevis gott om tid när vi satte iväg. Vägen drog hela tiden uppför i en lång, svag men sugande löpa, mil efter mil. Då, precis då, vi kört fått bromsat ner innan vi kör om en buss märker vi att bilen vill "inte ta sig" igen. Den börjar sacka alltmer och förvägrar oss högre varv än 4-4,500 rpm, där i uppförslöpan. Vi stannar och kollar över tändkablar, etc. Efter ännu en stund dyker servicefolket upp och påbörjar en mer professionell felsökning.

De konstaterar att på tomgång fungerar inte 3:ans cylinder, så därför byts tändkablar, fördelarlock, brytare, kondensator och tändspole. Liten förbättring kan skönjas, så vi drar vidare mot Arusha och det hägrande målet med nattservice. Tyvärr är vi återigen svårt försenade och det hela blir inte bättre av att bilens toppfart verkat starkt reducerad.

Väl framme i Arusha och hotellet stormar vi in  i TK, svårt försenade, men Gudarna är åter på vår sida. Vi räddas av att åka Volvo, eftersom hela TK-personalen blir så begeistrade av vår gamla 142:a att de glömmer alla klockor och tidkort. Med stora ögon beundrar de Volvon och deras förtjusning vet nästan inga gränser då vi, frikostigt, delar ut foton på bilen, tagna i Safari 2003. "Jodå, de kommer mycket väl ihåg oss från 2003". "var det inte Ni som....." Sammantaget får det effekten att Eugen får sin önsketid på tidkortet och allt är frid och fröjd.

När service sedan anländer börjar de åter med att riva toppen. Då konstaterar de det de troligen redan anat: 3:ans kolv var skadad. Uppe på kolvtoppen ligger det instansade bitar av en kolvring. Var de har kommit ifrån kan man ju enkelt räkna ut. Inte bra! Vidare hänger framvagnsbryggan lös, styrsnäckan måste dras och framhjulen pekar åt alla håll. Bakaxeln, som vållade så mycket bekymmer 2003, ser däremot helt oförstörd ut och nästan strålar av stolthet därbak under bilen.

Mörkret lägrar sig åter över det tröttkörda teamet, men Söderqvist, Nilsson och Murtamäki jobbar fortfarande  ute på parkeringen. De för en ojämn kamp mot klockan och en sjuk B20-motor. På 4 timmar skall de dra åt alla bultar, gå igenom framvagn, bakvagn, bromsar och styrning samt försöka lista ut om det går att göra något åt motorn.

 

BLF003, Kyrkbilen från Torsby, har kämpat ännu en dag på afrikanska vägar och tillryggalagt 770 km, varav 286 km SS. Det har satt tydliga trötthetsspår hos både bil och besättningen. Bilen blev professionellt ompysslad, medan besättningen fick nöja sig med en dusch och en Tusker baren. De afrikanska vägarna fortsätter att rulla in bakom stängda ögonlock ända tills John Blund kommer på besök.

Det är äntligen natt i Arusha!

 

Förbrukat i tävlingsbilen under dag 2:

Liten ordlista/förklaringar: