East African Safari Rally Classic 2005

Dag 3

Arusha - Nairobi

De goda nyheterna var att vår helfinska måttstock från dag 1, 2 x Juha, Kankkunen & Repo, hade ätit in vårt försprång men bara ryckt till sig en ledning på ca 3,5 minut under dag två.

Det kommer säkert att väcka berättigat uppseende och respekt på "hemmet" när vi berättar att Kankkunen/Repo enbart tagit 3,5 minut efter ca 430 km SS. Statistiskt sett låg vi i ren WRC-klass! Att vi klättrat till en sammanlagd 26 plats, men  låg 1 timma 15 minuter efter ledaren Blomqvist/Goni, kanske man kan glömma när man sitter där i gungstolen, eller hur?. 

Vår startposition var densamma som när vi drog ut ifrån Nairobi. Vi stirrade fortfarande envist in i rumpan på farbror och brorson Ashlan´s Datsun 180B. Ett ekipage som vi kört förbi två, tre, fyra, ja kanske fem gånger på SS. Fabeln om Haren och Sköldpaddan verkar stämma även i Afrika.

Medan vi ända uppehåller oss i Fablernas värld så undrar Du säkert hur det gick på servicen under kvällen? Jodå, de hade som vanligt inte legat på latsidan utan jobbat som bävrar. Bävern är ovanligt ändamålsenlig, listig och innovativ gnagare, med dragning åt Ingenjörshållet, känd för sin envishet, fina päls och oätliga kött. Huruvida Ingenjör´n, Verkmästaren och Teo är ätliga hoppas jag slippa spekulera i, men de andra bäver-egenskaperna har de. Även om pälsarna på vissa håll verkar lite luggslitna.

Så de hade, troligen som uppvärmning, skruvat fast framvagnen, justerat hjulvinklar, besiktigat bromsar och gjort bolt-check. Sedan gick de på huvudrätten vilket var att lyfta toppen. Då hade de konstaterat att 3:ans kolv hade ännu fler bitar av kolvring instansat på toppen. Det fanns dessutom kraftiga repor i treans cylinder. Att byta ännu en kolv bedömde de som meningslöst, eftersom de inte hade verktyg för att brotscha loppet.  De fick nöja sig med att plocka bort bitarna ur kolven och slipa den jämn. Vi var nu bekräftat nere på 3 cylindrar!

Att starta i gryningsljuset ut från ett stort hotellkomplex i Afrika är spännande. Miljöombyte skulle man kunna kalla det. Inne på hotellet och i dess direkta omgivningar råder "Splendid Isolation", ett lite Shangri-La med avmätt stämning. Luftkonditioneringen surrar, fläktar surrar, baconen perfekta, äggröran tillreds medan Du väntar och det finns minst 30 olika färska frukter att välja på. Men redan innan man fått in treans växel möts man av en annan verklighet!  Här är det varmt, fuktigt, glatt och direkt. Folk vinkar och dansar improviserat till lika improviserad trumrytm, det känns nästan som man skulle vilja stanna och slå på en Kåtebols-bugg! Då skulle de få se........

Men eftersom målet för dagen var Nairobi, Kenyas eleganta huvudstad, fick buggandet anstå även denna gång. För innan Nairobi hade vi ett större antal TS-km, en gränsövergång samt massor av SS framför oss. Allt skulle kunna hända!

Bröderna Bäver hade också skickat med oss dagens budord: " Du skall icka hava varv under 5.000, ej heller skall Du segdra på det att B20´n skall må väl och vi kan länge deltaga i detta rally"

Med detta ringande i öronen satte vi iväg på en sakta sluttande jämn, fin väg med riktning SS11. Kilimanjaro fanns i fonden och det var bara så där bedövande vackert som det kan vara när man ser blånande, snötäckta berg mitt i Afrika genom vindrutan på en rallybil, en tre cylindersVolvo 142/S. Bråttom hade vi som vanligt, men det var inga större problem att skrämma Kyrkbilen till stordåd eftersom det mestadels lutade lite utför och vi hade ju bara dryga 70 km

SS11  Santajuu 61,55 km

Det här var en SS av den typ som gör resan till Afrika värd besväret. Längre från Alesvängen kan man nog inte komma! Start i ett förfärligt kargt landskap med stenhård bruten vägbana, vilket snart övergick i mjuka sandvägar som slingrade sig runt flodbäddar, buskage, träd och stenar. Delvis var det öken, men flodfåror indikerade att det kunde regna här och då regnade det troligen mycket. Elefantspillning här och där gjorde det också intressant. Vi hade ju frontskydd, men en elefant...... Sanden var mjuk, fin och lömsk eftersom den dammade förfärligt och den tog "inga fångar". Fick Du stopp här, ja då fick Du nog stopp........

Vi hostar iväg på alla tre burkarna! Efter några kilometer passerar vi Sköldpaddan som fått stopp längs den hårda vägen, en punktering tror jag. Vi vinkar, de vinkar tillbaka att allt är OK. Toppen! Nu har vi sex minuter fram till nästa bil och hoppas slippa dammoln. Vi gör riktigt bra fart i vissa partier när vi kommer in på den mjuka sanden. Nu börjar det gå tyngre så det är tvåan, trean och vid högtidliga tillfällen fyran som gäller. Vägen slingrar, vi slingrar med. Speciellt enkelt är det i högerböjar, för framvagnen har delvis lossnat igen, så när man bromsar hugger bilen HÖGER som en Cobra. När vi åkt ca 45 km kommer vi in i dammolnet från en framförvarande men vi kämpar vidare, delvis med hög riksnivå då sikten var sämre än i snöyra. Genom ett smart vägval, bland några buskar och en bäckfåra, lyckas vi komma upp jämsides och när de ser oss släpper de av så vi kan ta oss förbi, men nu går det fort. Kanske väl fort.... Eugen ryter höger, in mellan ett par träd. Jag bromsar och bilen hugger höger, rakt mot ett av träden, jag vrider tillbaka och hela kroppen skriker bromsa. Istället ger vi allt den sjuka Skövde-fyran orkar för om vi får stopp, ja då får vi stopp! Som i ultrarapid drar vi hela "finska-sidan" upp efter det stora trädet. Det enda stora trädet på hela savannen! Boxmannen är lite omtumlad, men vi rullar fortfarande! På igen! Eugen samlar ihop sina papper med ena handen för den andra försöker han stänga dörren med. Ett stup på 20 meter i förlig riktning, vi tar en vid sväng tillbaka och håller nästa på att köra över en Escort som står fast i sanden, Vart??? Eugen kör "multitasking" med ena handen i dörrhandtaget... Jag kör i allt vidare cirklar. VART???? Några goda finska eder senare har han tagit ut rätt bäring men inte väg. Vi satsar vilt in i ett buskage och hittar vägen igen. Runt ett nytt, men mindre träd, och där står han! Tony Welam givetvis!! Med dörren på glänt försöker vi damma ner honom så mycket vi kan, men vi ser inte resultatet för det är nästa lika mycket damm inne i bilen som på utsidan.

Kör återigen ikapp en bil men vi backar av för Eugen vet att det inte är långt kvar till målet. Så med dörren på glänt rullar vi in och får vår tid. Se det var en rolig SS det!!!!

Vår tid 53.51 med medelfart ca 70 km/tim. Med nionde tid på SS kunde vi fira med massor av vatten och ny service där dörren hjälpligt kunde repareras.

Rob Collinge vinner SS med Waldegård som tvåa, de åker på dryga 47 minuter vilket ger 78 km/tim i snittfart. Blomqvist/Goni kör fel och dessutom fast, men det är de inte ensamma om!

Hälsade av Munkfors gladaste serviceman snubblar vi hostande in på serviceplatsen. Håkan frågar på oefterhärmlig värmländska "om vi sett Tony på SS", eftersom dörren är ur led. När detta bekräftades med hesa stämmor och dammande huvudrörelser tar han den största hammaren och täljer till dörren så den går att stänga igen. Toppen, nu kunde Eugen få ägna sig enbart åt kartorna på nytt! Framvagnen fick sig också en ny efterdragning.

   

Snabb transport ut ur Tanzania, för en smidig gränsövergång till Kenya. Det fungerade ungefär som att köra in i Norge, men med lite mera papper. Bravo!

 

SS 12      Namanga 105,12 km

En av rallyts längsta SS, men för oss "veteraner" från 2003 var ju detta bara en "kakbit", tyckte vi innan start. Starten gick på en bred, hård väg som var ganska rak. Så långt allt väl..... men det var tvättbräda över hela vägen! Riktig, riktigt förfärlig tvättbräda! När vi frågat expertisen hur man åkte här så hade de sett enbart frågande ut. "Åker...?? hur menar Du? Fullt givetvis, för det skakar ju lika illa om man åker 60 som 160, men det skakar mycket längre tid...."  Så vi satsade fullt, på alla tre! Och det gick som tåget för det sluttade lite utför hela tiden. Har Du kört tvättbräda i 30 km med mätaren pendlandes runt 150-160? Det känns i hela kroppen kan jag meddela, till och med amalgamet vibrerar. Framvagnen hade också skakat sig lös igen.

 Efter nästan 1/3 av SS var det ett vägbyte och här hade vi kört upp en belgisk Porsche. Det borde vi inte gjort för nu bytte vägen karaktär och liknade förra SS med dess sandighet. Det dammade!!! Till slut lyckades vi klämma upp oss i jämnhöjd med honom och han vinkade glatt, men släppte inte. Han trodde säkert att vi skulle axa förbi honom.. men med vaddå....? Återigen slank han in i buskarna före oss och återigen gnisslade vi tänder i dammet, tills vi tog en riktig rövare och klippte honom tvärs över ett lågt buskage!

Det hade han inte räknat med!!!!!!!!! men då hade vi nog legat 30-40 km bakom så manövern räddade mera ära än tid.

Vår tid 1.05 vilket gav 97 km/tim i snitt.

Mäster Blomqvist revanscherade sig och åkte sekundlika med Kankkunen på fabulösa 53.50, 119 km/tim. Efteråt berättade Stig att på "tvättbrädan" åkte han helt fullt med sin Escort, men släppte av för att få se varvräknarnålen ibland eftersom deras gradering bara sträckte sig till 9.000 rpm och det var omöjligt att höra motorn. Waldegård klagade över att han behövt "lyfta av i svängarna, då dämparna var för dåliga för riktig fart då bilen vandrade över hela vägen". Jodå, farbröderna kan nog än........

Jag vill påminna mig om att det var på den här sträckan som Ian Duncan rullade sin Escort. Det var ett dike, 3 meter brett och 1,5 meter djupt som kom helt oförhappandes. Troligen hade de missat varningen för detta eftersom de försökte åka rakt över. Det gick inte! Bilen tog med i med nosen och välte framlänges runt, runt, runt. Det var "Ari-Vatanen-Specifikation" på bilen efteråt, enligt en av deras mekar!

 

Efter denna omskakande upplevelse väntade ännu en lång transport in mot Nairobi. På vägen hade vi turen att åter bli ompysslade av Bröderna Bäver, så framvagnen drogs åter fast. Nu hade vi "bara" två snuttar kvar innan nattvilan och serviceuppehållet.

 

SS13  Portland 27,36 km

Den som åkt ICA-Rundan i Vara hade känt igen alla vägbyten, annars fanns det inte mycket likheter med Varaslättens Grand Prix. Men det var fläckvis rätt hyfsad väg som de fått till och SS gick runt i ett litet område som mynnade ut vid dagens avslutningssträcka. Massor av åskådare fanns också plats, eftersom detta var nära till Nairobi och det var ledig dag för de flesta.

Efter en god start på en lång raka kom ett hopp och där öppnade sig den "finska dörren", så Eugen höll dörren med en hand och roadbook med den andra. Något försvårande för effektivt codrivande, men för min del gick det bra även om jag för skojs skull klagade på att det "alltid verkar vara problem på "din sida". Inte uppskattat av alla i bilen, om jag säger så.........

Vi kommer i mål på 19.29, 86 km/tim

Kankkunen har nu fått fart på Japanen och Repo så de tar segern överlägset med 15.58, 109 km/tim

Åter in i service som låg direkt vis sträckmålet. Åter var BB (Bröderna Bäver) på plats och åter skruvar de fast framvagnen. Sedan fanns det inte så mycket mera att göra inför den avslutande publiksträckan på 8.45 km än att vänta. Självklart var ett besök i förartältet ett måste för att få en sandwich och något att dricka.

Med i servicebilen var fanns också en kompis som nu slog vad med oss!

SS14  Quarry  8,45 km

Den som inte sov på sina engelska lektioner vet att Quarry kan betyda stenbrott,, och just så var det här. Runt kanterna på ett öppet stenbrott hade det samlats oräkneliga åskådare vilka då hade överblick över starten samt en del av sträckan. VI startade inne i stenbrottet, tog en liten sväng ut ur grytan och kom in tillbaka igen. Sedan var det raka spåret ut, några vägbyten, raksträckor en vändning och tillbaka igen men utan för själva stenbrottet. Kul för åskådarna och riktigt kul för oss om man bortsåg från att det var just ett stenbrott, för Du kan ju föreställa Dig ungefär hur "vägen" såg ut där nere.....

Men som sagt, vi hade slagit vad! Det hela gick ut på att vi slog Blomqvist på första varvet, alltså ca 1 minuts körtid, så skulle min gode vän och kamrat bjuda på Champagne under resten av resan. Det var i alla fall så jag uppfattade det hela. Om inte, ja då kan Du ju föreställa Dig själv...... Eftersom jag alltid hävdat att "Gud hängnar om dåren" så antog jag vadet. Om inte annat så i förhoppning om att få delta i själva festandet, om än som fakturabärare. Nu satt vi alltså på kanten och såg de olika bilarna dra iväg, de åkte i startordning förutom Juhorna vilka på sina meriter var framflyttade ur kön.

Först ut var Blomqvist/Goni i sin Escort RS1600. De rullade fram till start, väntade på tecken och drog iväg med ett vrål och fabulöst dammoln bort ut ur stenbrottet. Men sedan tog det tid! Till sist dök Escorten upp, vrålande som ett sårat lejon. När de passerade framför oss kunde vi se hur fin fjädring bilen hade för den flöt nästan över ojämnheterna på "vägen". Näste man ut var Collinge och även han drog iväg med ett imponerande dammoln. Vad som var värre var att han straffade Blomqvist med massor av tid. Stig hade alltså åkt fel någonstans! Hoppets klara lampa lyste som en god glad Gul Änka över hela stenbrottet utanför Nairobi!!

Att se bilarna passera var otroligt intressant. Skillnaderna i de olika fjädringarna och fjädringsväg var större än man hade kunnat föreställa sig. Att jämföra Fredric Dors Porsche med Waldegårds Porsche var skrattretande. Där Dor flöt fram, med full kontakt mot vägbanan, skuttade och hoppade Björns Porsche utan någon kontakt med något annat än luft. Vilket går fortast tror Du?

Hur som helst så satte vi av i en Champagnegalopp och bärgade den åtråvärda vinsten, att sedan Mäster drog ifrån oss totalt på sträckan hade ingen som helst betydelse. Vi lyckades hålla farten fläckvis så vi tog oss runt utan att tappa varesig ansikte eller framvagn och kunde nöjda styra mot nattuppehållet i Nairobi. Se det var en BRA SS det!!

Vår tid 7.07, snittfart 72 km/tim

Collinge/Levitan, som väl ville visa upp sig inför hemmapubliken, vann på otroliga 5.55, 101 km/tim. Då hann de också köra ihjäl en antilop.......

 

Väl inne på serviceområdet lyckas vi få en bra plats för mekning och det skulle säkert behövas. Alla Bävrarna lade pannorna i djupa veck. Startade elverket, svetsen, lamporna och gud vet vad för här skulle jobbas och då var bara vi i vägen. Nu gällde det, skulle de lyckas trolla eller var det respirator som gällde ännu en dag. Det fjärran Masai Mara och en dags sericeuppehåll hägrade redan i fjärran och vi har redan vana av att söka skydd där ute vildmarken för att hinna utföra nödiga reparationer. Var det så illa......

 

Natten sänkte sig kvickt omkring Nairobi, såsom det plägar vid ekvatorn. Det till synes evigt malande trafikbruset övertogs av glatt bar-sorl. Hela Teamet letade åter efter en restaurang med god mat och blev bönhört i övermåtta. En Mexico-style Grill som förde våra tankar till La Carrera Pan Americana, förutom att de här serverade Zebra.

Kanske var livet inte så illa i alla fall? Vi var i Afrika, mätta, på fri fot och friska. Att bilen bara gick på tre cylindrar är saker man kan ha överseende med i glada vänners lag, när man slagit Blomqvist och kan dricka Champagne som är sval, torr och gratis!!!!!!!

 

Förbrukat i tävlingsbilen under dag 3: