East African Safari Rally Classic 2005

Dag 4

Nairobi - Masai Mara

En strålande morgonen hälsade åter Safari-folket! Nairobi är nog en av de bättre platserna att vakna på i Afrika, om man är svensk och gillar vårt tempererade klimat. Det är varmt, men inte nödvändigtvis hett, det är som en ljuvligt skön svensk shortssommardag!

Hett om öronen var det däremot för oss i kampen med det helfinska Teamet J&J, Kankkunen och Repo. Som den minnesgode har klart för sig så låg de endast 3,5 minut före oss vid starten av dag 3, men hur var det nu? Jo, den ledningen hade drygats ut till 24,5 minut. Så det räcker tydligen inte med en finsk kartläsare, det bör tydligen även vara äkta varor bakom ratten. Till vårt försvar må nämnas att helfinnarna, inte bara var dubbelt så finska, de hade också dubbelt så många cylindrar som vi. Datsunens 6 mot Volvons 3! Men vi hade klättrat sex platser, från 26 till 20, så vi fick äntligen vara med på resultatlistans första blad, så lite tröst fanns det i eländet.

Eländigare hade Blomqvist som förlorat ledningen redan på gårdagens första sträcka då han och Ana, dels varit på villovägar och dels kört fast i sanden. Så nu hade Collinge/Levitan övertagit ledartröjan. Björn Waldegård/David Cavangh strävade envist på med sin Porsche 911. Bilen var kanske inte i Safari-skick, om man jämförde med Tuthills Porschar, men den blev "bättre och bättre ju mer vi reparerar" som Björn uttryckte det. Rallyt direktör, gamla rallyproffset Mike Kirkland, hävdade att "det är bara Waldegård, the Safari-Fox, som klarar att köra en sån rishög". Om Kirkland själv skulle åkt med den hade han aldrig klarat första dagen sa han. Vi, och inte minst vår service, var böjda att hålla med.....

Ett annat ekipage dök också upp nu! Det var Team 2015, de danska världsförbättrarna (obs inget elakt menat), bröderna Kjaer, som hade förbättrat sin bil på ett makalöst sätt. Andra dagen hade de nämligen kört av en vevstake och det brukar inte vara ett bra råd någon bil. De tursamma danskarna fick inte stopp, utan bilen gick ner på fem burkar istället. Redan första dagen hade en av Team Tuthills Porschar rullat svårt. Ekvationen var alltså given för ett företagsamt team! Tuthills motor flyttades över till 2015-bilen, samtidigt gick troligen ett antal pund åt andra hållet kan man ana. Kjaer-bröderna var i alla fall väldigt nöjda med affären, för med den nya motorn gick bilen som ett spjut. Och vi som gjort affärerer med våra sydliga grannar vet ju att danskar sällan/aldrig gör en dålig affär. Deras angelägenhet att köra vidare kan också tjäna som en lektion för de som söker sponsorer, ett sponsors åtagande kräver vanligtvis en motprestation. Det är inte bara att avbryta hur som helst. Kul var det i alla fall att de kom med i ruljansen igen! Besök danskarnas hemsida http://www.rallymedmening.dk och läs mera om FN:s Milleniummål, betydelsen av 2015 och "Rally Med Mening"

Vad det gällde utsikt hade vi bytt upp oss!  Vi hade äntligen lyckats skaka av oss "Sköldpaddan", en lokal Datsun 180B som vi haft före oss sedan Mombasa. Vi var lika trötta på den här breda Datsun-rumpan som vi var på Bergqvist kurviga Amazon-bak i Lahtis 2004. 180B´n hade ersatts av en urläcker Datsun 260Z, lokalt bemannad med trevliga far och son Savage.

 

På tal om "rumpor" så undrar Du kanske hur servicen gick på kvällen? Jodå, Bävrarna satt inte på svansen hela kvällen utan hade visat största flit och fixat det mesta som gick att ordna på fyra timmar. Tyvärr så belastades de av att spendera massor av tid på motorn. Jag tror att topplocket varit av igen då de kollat hur det stod till med loppen. För övrigt hade de ägnat tid på framvagnen och även bytt dämpare runt om. Det var kanske mera på vår begäran, så att de skulle ha "full sysselsättning" vilket ju alltid är ett mål för oss svenskar.

Strategin för dagen var att ta det lugnt! Vi skulle till Masai Mara, vilket var målet för etappen och sedan få njuta av det hägrande serviceuppehållet på en hel dag. Under detta uppehåll hoppades vi att i lugn och ro kunna gå igenom de tillkommanden, mekaniska, som vi dragits med under rallyt. Först och främst stod två nya kolvar på önskelistan, men också möjligheter att brotscha cylindrarna på trean och fyrans lopp. Alltså lugn, bara lugn och inte segdra!

Transporten från vårt hotell ut till första SS visade Afrika när det är som sämst! Vägen var helt obeskrivlig, för detta är ändå en stor trafikled vilken sammanbinder huvudstaden med de nordvästra delarna av Kenya samt Uganda. Vägbanan bestod av sprucken asfalt, i bästa fall. Dessutom hade trafiken på vissa sträckningar hittat helt egna vägar som gick vid sidan av den förstörda vägbanan. Den delvis täta trafiken bestod uteslutande av lastbilar, bussar och 4x4, vanliga personbilar syntes nästan inte till och det hade ju sin förklaring. En normal gatbil skulle antagligen föra en ojämn kamp mot de urusla förhållande som rådde.

Vi hade hela 2 tim 30 minuter för de 144 km ut till SS15, Lord Delameres ägor. Juha Kankkunen berättade att för några år sedan när han åkte WRC hade de 55 minuter i transporttid, från Nairobi och ut. Troligen bodde de på ett annat hotell, närmare SS, än vad vi gjorde men de hade ändå väldigt bråttom kan man tro.

Helt sönderskakade kom vi fram till SS för att samlas in i Parc Ferme under 20-30 minuter. Vi gjorde som alla andra, letade skugga, drack vatten, kollade bilen och småpratade med kollegorna.

 

SS15 Delamere 53,8 km

Här åkte vi 2003, men åt andra hållet! Därmed inte sagt att vi memorerat vägen, men vi drog oss till minnes karaktären. Det var en delvis mjuk sträcka med sandigt underlag, följaktligen dammig.. Detta bröts av de "stenrösen" som skulle passeras, landskapet var öppet och platt där "vägen" slingrade mellan träddungar och lerhyddor. En svårighet var alla, och det var många, grindar (Gates) som skulle passeras. Ofta kunde man inte ta dem "rakt på" utan man fick "saxa" sig igenom då det fanns olika naturliga hinder före och efter på en del av dem. Förutom "saxning" använde vi både "Dyk och BackFlopp" vilket fick upp pulsen på Eugen då hans dörr brukade öppna sig i landningen. Massor av vägbyten. Vi passerade även "Blomqvist Rock", men på den satt det ingen Stig i år heller.....

Redan i starten anade vi att våra nya "förlöpare" i sin Datsun 260Z inte skulle orsaka oss några problem. De drog iväg med ett vasst rytande ur piporna, imponerande fart, släpandes på ett ett väldigt dammoln. Det var också det sista vi såg av den bilen! På de tunga gräsvägarna önskade vi oss Savage Datsun. I de mer slingrande partierna hängde vi på bra så vi gjorde ändå hyfsad fart. Några genomfarter var näst intill eleganta, kanske mest beroende på kartläsarens utomordentligt beskrivande handrörelser. Som en finsk Geisha vid te-cermonin!

Vi dansar in på 45.14 vilket ger 72 km/ tim i snitt. 2003 åkte hade vi med 71 km/tim, så visst är vi jämna....??!!

Och här kommer bilder från 2003, men det såg ungefär likadant ut bortsett från startnumret...  

Collinge/Levitan vann på 36.01, vilket var mer än 2 minuter före nästa bil!

Väl i mål väntade en liten transport på 12 km. Nu träffade vi ännu ett fenomen som jag tror är Afrikanskt! Du åker på en finfin asfaltväg och så tar den bara slut. Slut!! Inga förgreningar, ingenting, det bara tar slut i vad som, vänligt, kan beskrivas som ett pågående vägarbete. Men det pågår inget arbete! Detta "vägarbete" fortsätter sedan fram till vår start, vilken helt enkelt är där mitt på "vägen", i stark uppförslutning......

SS16 Mauche 1   20.58 km

Start i kraftigt motlut! Vägen av otrolig karaktär i början men den bättrar sig allteftersom. Starkt kuperat med några riktigt vassa mot-/medlut. Fläckvis ganska snabbt men där vägen är som bäst kan den beskrivas som grov, grov tvättbräda. Vi är också på hög höjd så grönskan är frodig. "Ritva-land", massor av bananodlingar längs vägarna!

Efter att haft ett riktigt "moment" innan vi kom ur startgroparna, lämnade vi funktionärerna inhöljda i söt kopplingsdoft. I bilen doftade det som på ett bättre Coffeahouse i Amsterdam. Startegenskaperna är inte de bästa då skövdefyran knappt drar på tre i startögenblicket. Sedan skumpade vi på. Segt uppför och försiktigt utför. Mitt på SS började 4:an hoppa ur, Eugen höll i spaken. Snart börjar även 2:an bråka, men vi tyckte det blev bättre mot slutet av sträckan.

Vår tid 17.21, vi tog det verkligen lugnt med 73 km/tim i snitt

Bråttom hade däremot Fredric Dor/Paul Howarth, Porsche 911. Den gamle franske rallymästaren körde in på suveräna 12,35 eller 103 km/tim. Troligen fick de full utdelning på sin exellenta fjädring samt grymma motor, förutom att Dor är en begåvad pojke. 

Direkt efter transporten campade, till vår förtjusning, vår service med Söderqvist och Teo. Förutom den vanliga översynen påtalade vi även att växlarna hade hoppat ur på SS, men att det verkade som om det blivit bättre. Vi beslöt då att dra vidare utan att närmare forska i saken.

111 km transport stod på programmet och för detta var det avsatt 2 tim 15 min, så vi anande oråd. Inte minst därför att vi nu stod på en alldeles utomordentlig asfaltväg. Bara 50 i snitt.......??!! Vi drar ut ur servicen, men har inte kommit långt innan vi har 0 växlar, mitt i en uppväxling försvinner allesammans! "Inte bra" är väl ett milt uttryck. Vi lyckas i alla fall baxa in bilen framför några byggnader och där åkallar vi högre makter, alltså Service, via satelittelefon. "Jodå, de var på väg", för de skulle ju ändå följa samma väg.

Om vi är inne på att beskriva Afrikanska fenomen, i denna dag 4-skröna, så kan vi ta nästa. Det samlas alltid folk, massor av folk. Barn, massor av barn, ungdommar, vuxna, medelålders, gamla och ännu äldre. Folk överallt som verkar ha all tid i världen för att titta på dessa tokiga människor som fått stopp på sin underliga bil.

Det hela brukar lika säkert kompletteras med att "ordningsmannen" dyker upp, vilket det också gör här. En man med auktoritet och "pinne" schasar undan de mest närgågna, med hjälp av "pinnen". Han presenterar sig högtidligt som "Polis". Du som är historiskt bevandrad skulle kunna jämföra hans tjänsteställning med en "Fjärdingsman". Du vet han som brukade jaga Åsa-Nisse. Nu är vi kompletta med både folksamling och Fjärdingsman, nu är det bara Intelligensian som saknas!

När Teo vräker in den stora Toyotan, med en vådlig krängningsvinkel, på den trånga vändplanen går ett sus genom folket. Nu händer det något nytt!

Fjärdingsman stelnar helt till när Big-Papa Söderqvist i en elegant rörelse kastar sig ur servicebilen, ryter åt åskådarna och försvinner under Volvon. Se det var ett gäng med pondus som dök upp! När bara Söderqvistens raggiga ben sticker fram, vaknar Fjärningsman till igen och börjar med stor iver jaga undan åskådarna igen. Om det var för att skydda oss eller dem, fick jag aldrig reda på.........

Snabbt har serviceherrarna konstaterat att växellådsfästet var helt av, därför går det alltså inte att växla. Har vi extra växellådsfästen? Jajamensann, det har vi! Så fram med verktyg, bort med skyddsplåten och starta bytet. Det tar dryga 20 minuter! Eugen och jag gläds över att det ordnat sig för vi hade INTE sett fram emot att övernatta på hotellet som vi helt ovetande stannat utanför.

     

Nu skubbar vi åter iväg, med glada miner. Men säg den glädje som varar för evigt? Snart är vi nere på bara 1:an och 2:an då 3:an och 4:an inte går in. Detta har just nu inte så stor betydelse för vi har träffat på ännu ett Afrikansk väg fenomen. Precis som jag beskrev ovan så "försvann" vår fina väg igen i ett ett opåbörjat/oavslutat vägarbete. Detta höll på så i 30-40 km. Plötsligt, helt utan förvarning så började den "fina vägen" igen, och bara fortsatte lika oförklarligt. Vi trodde först att det varit en naturkatastrof, nyligen, men så drog vi oss till minnes att det varit precis likadant 2003. Hur dålig vägen var kan jag enklast beskriva med att Teo körde fast servicebilen, en 4-hjulsdriven tungt lastad Toyota LandCruiser i ett av vattenhålen. Som tur var blockerade de hela vägen, så när en buss inte kunde passera så steg resenärerna rutinerat ut och knuffade/lyfte upp LandCruisern. Det är många passagerare på en buss i Afrika skall Du veta!

Men vi hade ännu inte hunnit så långt, för plötsligt ger hela lådan upp med ett högljutt "skronk"! Bara att rulla in i ett avtag och vänta på servicebilen, igen!

Det tar sin lilla tid innan de kommer, eftersom de först måste packa ihop alla prylar vi använt vid senaste reparationen, förhandla fram en lämplig dusör åt Fjärdingsman och skumpa efter på den dåliga vägen. Vi räddas från svältdöden av några vänliga servicebilar som passerar, då det vid tillfället inte bara saknades växlar utan även bananer i BLF003.  Speciellt må Mrs Ahslans Hamburgersandwichar framhållas, de var i WRC-klass.

Så äntligen dyker våra räddare upp igen! Snabbt konstateras att "nu har lådan gått, troligen bottenstockarna"! Har vi extra låda? Jojomensann det har vi, två stycken!!!

Det var väl inget perfekt ställe vi parkerat på för det lutade skarpt, men vi stod i alla fall inte mitt på vägen. Upp med bilen, på med pallbockar, ut med pressening, fram med verktyg, av med skyddsplåten och ner med lådan. Låter väl enkelt, eller hur? Addera nu till 100 nyfikna samt svaret på varför det var så grönt och grannt i omgivningarna. Regn, hällande regn, hällande afrikansk regn alltså! Vattendropparnas storleken i whiskyklassen.  Fortfarande enkelt...?!

Man kan tro att den som ligger UNDER bilen i alla fall är torr? Mja, inte riktigt för presseningen fungerar som en vattenuppsamlare så den stackars Teo måste nästan trampa crawla för att ligga i postion för att montera ner och upp M40-lådan.

Egentligen behöver man inte undra varför det samlas åskådare runt tävlingsbilarna, för såååååååå tokiga människor ser de bofasta troligen inte mer än när vi passerar. Jag är övertygad om att de tror att vi är straffångar eller likande, för inte kan väl en "normal" människa utsätta sig för detta? Om de dessutom vetat att vi betalde för "nöjet" och dessutom "hur" mycket vi betalade så tror jag att mödrarna genast hämtat hem sina nyfikna barn!

Efter 1 timmes jobb satt den nya lådan på plats!

           

 

Eftersom vi ändå var samlade så diskuterade hur vi skulle göra, eftersom vi var svårt försenade. Skulle vi åka SS eller skulle vi åka direkt till Masai Mara. Vi hade tjänat ihop till en sammanlagd försening om dryga 2,5 timma, väntetid och arbetstid sammanlagt. Kanske var alla TK (tidskontroller) indragna? Om vi "genar" direkt till Masai så kommer vi att få minst 8 timmars straff, men om vi ramlar på så kanske det räcker med 3... Beslutet blir att servicen drar direkt till etappmålet medan Eugen och jag bestämmer oss på vägen.

Vi kryssar vidare i ett numera vattenfyllt "vägarbete" som sträcker sig ännu 20-30 km. Men strax är vi ute på finfin asfaltväg igen och tar oss in i den staden Narok. Här tar vi det lugnt och tankar, funderar till och med på att tvätta bilen på en lokal biltvätt. Det senare är vi tvugna att backa ur för vi blir stormade av oräkneliga ivriga biltvättare, vi vågade helt enkelt inte stoppa. Istället drar vi till en annan mack för att köpa Sportsman och där träffar vi banchefen. Han undrar "varför vi inte har mera bråttom". När Eugen då svarar att vi funderat på att "gena" till Masai för att alla TK troligen är indragna erbjuder han sig direkt att köra med oss till nästa TK för att se till att de "släpper igenom oss".

Sagt och gjort, så i kolonn med banchefen drar vi till SS17!

 

SS17

Förfärlig tvättbräda och stämningen i bilen på nollpunkt

 

SS18

Ut över en, till synes, oändlig savann med massor av olika djur samt några Masai-läger. Framvagnen hänger nu definitivt på lösen. Stämningen inte mycket bättre, men den drar sig sakta uppåt i mungiporna

 

Ute på transporten mot Masai Mara börjar mungiporna peka åt rätt håll igen. Etappmålet hägrar, vilket också ett mål mat gör för jag är minst lika hungrig som ett lokalt Lejon! När vi kommer in på den långa sandiga biten mot Masai börjar solen sänka sig, det är väldigt grannt. Ungefär samtidigt kör vi ikapp vår servicebil, som också strävar mot nattvilan. Vi svänger ut på en alternativväg som går bredvid "huvudvägen" och blåser förbi dem  "värsta farten". De vinkar, vi vinkar och drar vidare så att de skall slippa att ligga i vårt dammoln. Det skymmer på och i grådasket är groparna ännu svårare att se men jag hinner bromsa kraftigt för en djup rackare.

Bilen kastar rakt ut på savannen! Inte "bilen" som i jag, utan "bilen" som i BLF003. Bilen lever ett eget liv och studsar rakt ut på den turligt nog jämna savannen i 110 km/tim. Tvärnit! Vad i hela friden..............??

Väl ute ur bilen ser vi att höger hjul pekar i nästan 90 grader. Vi böjer oss ner och konstaerar att hjälpstyrarmen har brustit, gått rakt av! Där hade vi allt en väldans tur. Vad göra nu? Ett tag funderade vi på att backa, men det var började bli så mörkt att det var omöjligt att se utan belysning. Ja, vid det här laget vet Du proceduren.... Ringa, vänta på service och dricka vatten!

 

Natten kommer fort i Afrika. Ena stunden dagsljus, sedan lite, lite skumrask, men sen är det svart. Kolsvart!

Hur många Dalslänningar, eller Box-män för den delen, har stått mitt i kolsvarta Afrika-natten med en trasiga Volvo 142/S, för att sedan kunna berätta om det?!. Dessutom mitt inne i värsta Safariland, alltså där folk betalar stora pengar för att komma och titta på LEJON!!!! Ingen nationalpark lär vara sååååå Lejon-säker som just Masai Mara. Precis den information är vad man verkligen behöver där mitt i mörkret...?? Det var då allt en väldig tid servicekillarna tar på sig...???!!!

Efter ännu ett tag, ett väldigt långt tag, börjar det morra dovt i fjärran. Samtidigt ser vi något som kan liknas vid en eldfluga, en halvstor. Den kommer sakta närmare.... Morrandet blir också starkare. Vi drar oss in i bilen och slår på ljuset på bilen, inklusive varningsblinkers och bromsljus.

I det kusligt blinkande röda-gula skenet börjar fronten på en Toyota Landcruiser framträda. Äntligen! "Eldflugan" är Söderqvistens ficklampa, med vilken han lyst på vägen med för belysningen på Landcruisern har packat ihop. Det var alltså därför det tog en sådan evig tid, de hade inget ljus. Bortsett från Hans-Åkes Pennlight, alltså.

Sedan den vanliga drillen. Upp med bilen, in med bockar, fram med pressening, fram med verktyg. Har vi extra hjälpstyrarm? Jojomensann, det har vi! Snabbt dit med den för HÄR har vi INTE lust att stanna längre än nödvändigt. Vi försöker få Teo att sjunga oanständiga finska visor, för att hålla alla lejon på avstånd. Eugen avböjer, redan när Teo sjunger upp sig: "Hellre blir jag uppäten av lejon...."

Som en lotsbåt, och liknelsen passar väl in vårt motorljud, tuffar vi före servicebilen för att lysa väg. Det går inte fort, men är ändå självklart för utan belysning ser man absolut ingenting och det finns bland annat några smala broar, utan räcke, att passera.

Svårt försenade kommer vi in till TK som sista bil för dagen. Funktionärerna ser lättade ut och när de frågar vad som hänt svarar vi:

"Massor, men lejonen fick oss i alla fall inte!"

 

Förbrukat i tävlingsbilen under dag 3: