East African Safari Rally Classic 2005

Dag 5

Servicestopp i Masai Mara

 

Mitt i den bästa av alla världar, drömmen, rycktes jag brutalt upp av ett våldsamt, helt obeskrivligt frustande! Man sitter ganska rak i sängen när en 3 tons Flodhäst brölar brunstigt utanför fönstret kan jag berätta.....

Som Du kanske kommer ihåg så hade vi sent på kvällen lyckats slingra oss in till etappmålet Masai Mara utan att bli Kattmat. Där ställdes bilen direkt in i Parc Ferme och lika bra var väl det för ingen av oss var speciellt mekarsugen. Vi hade liksom fått det behovet tillgodosett under dagen.....  Så vi transporterades från Parc Ferme rakt ut på den vildaste av de vilda savannerna i Kenya för att inkvarteras på ett finfint hotell, Simba Lodge. Transporten hade gjorts med en liten minibuss och jag gav mig sjutton på att jag såg ett lejon. Kanske hade själva Lejonkungen hört via savanntelegrafen att det fanns "Nordic Meat" strax utanför Campen och det vore säkert kalas "om katten själv får välja".

Planen för dagen var enkel och genial! Vi skulle jobba med bilen så mycket vi hann och framförallt koncentrera oss på motorn. Med "vi" och "oss" förstås i det här sammanhanget framförallt Mekargänget, Hans-Åke, Teo och Håkan. Enligt Söderqvisten var det lika bra vi, alltså Eugen o jag, sov ut och dök upp lite senare. Men det verkade som Flodhästen var av en annan åsikt, för han satte igång redan vid sextiden.

I Kenya dödades 400 människor på sex år av vilda djur. Huruvida trafikolyckor ingår i denna beräkning vet jag inte, men lejonparten ("") dödades av Elefanter och Flodhästar.

Den som har sett en livs levande Hippo vet att det är en bastant rackare. Hanarna kan bli upp till 3.500 kg, medan en Fru Hippo inte väger stort mera än en VOC, 1500 kg. Utanför balkongen fanns en lite flod och i denna såg jag 12-14 stycken. De såg ut och bar sig åt som tyskar på badsemester! Dessutom fanns det krokodiler i floden, vilka sakta simmade sakta fram och tillbaka. Kanske på jakt efter någon badsugen Rally-Kalle..... Så man drog sig gärna lite längre upp på land för att känna sig helt säkert, trots staketet emellan. Det såg onekligen lite spinkigt ut.

Långt uppe på land låg servicestället och det var ett glatt återseende sedan 2003, för det var på samma ställe. 2005 rådde det lite mera anarki inne på serviceområdet, än 2003, med bilarna uppställda lite hip som happ. Mek-gänget hade tillskansat sig en av de allra bästa platserna för vår närmsta granne var baren! Rutinerat gjort!

I ett depåområde av den här typen gäller andra regler än i samhället utanför, där emellanåt den enögde kan vara kung bland de blinda. Här inne gällde en strikt hackordningen vilken var uppdelad efter tillgång på:

Våra pojkar hade kryssat i de flesta rutorna så de stod nära Gud när de drog igång sitt elverk! En stadig ström av besökare passerade och få behövde gå tomhänta därifrån. Troligen säkrade killarna gratis bärs för lång tid framöver. Men det var dem väl unnat för de hade också ett digert arbetsschema.

På programet stod:

Att bara vara på serviceområdet är en upplevelse! Ljuden, dofterna, ljuset, värmen, samhörigheten och beslutsamheten ligger tung över området. Alla är besjälade av att komma vidare, ta sig i mål och för att göra detta så samarbetas det. Alla hjälper alla, det var i alla fall vad vi upplevde 2005 och det var samma upplevelse 2003. Så är det ju också ute på vägen, men här är det mera koncentrerat eftersom alla samsas på en liten stekhet gräsplätt. Alla jobbar också mot en deadline, så det är bråttom. De flesta prioriterade också hårt VAD som skulle åtgärdas, en del skjuts på en framtid som man hoppades skall bli bättre.

Kyrkbilens status var tveksam. Så för att göra en lång historia kort kan man sammanfatta det hela med att "våra värsta farhågor besannades", när topplocket åkte av. Framförallt 3:ans cylinderlopp var kraftigt skadat, men det fanns skador även i 4:an. Icke desto mindre försökte killarna brotscha loppet med de tillbuds stående verktygen. Dessutom byttes två nya kolvar in.

Framvagnsbalken, som skakade loss med jämna mellanrum, svetsades fast på rambenen. Vidare så byttes en del skadade bussningar och bultar. Delar av avgasröret byttes också. Det som verkade fungera bäst på bilen var bakvagnen, vilket ju varit vår Akilleshäl under 2003, så något lite fanns det att glädjas åt mitt i allt arbete.

Efter en fantastiskt insats drog sig servicefolket tillbaka när Parc Ferme stängde vi 6-tiden på kvällen. Då hade de startat vid 8 tiden och följaktligen lagt ca 10-timmars arbete på bilen av 3 man. Kvicksilvret pendlade för det mesta ovanför 30-strecket,  men kompensation för vätskeförlusten var säkrad så jag tror inte Ingenjör´n, Verkmästar´n och Teo behövde gå törstiga till sängs.............

 

 

 

Dag 6

Masai Mara - Eldoret

Vi startade nu sist i fältet av de som lyckats ta sig runt alla sträckorna. De som startade efter oss hade vanligtvis genat på någon sträcka eller lagt bort en hel dag. Bakom oss startade våra danska kamrater, Porscheåkande Kjaer-bröderna, vilka "hoppat över" en hel dag när de bytte motor i sin bil. Enbart på dag 4, hade vi dragit på oss 4 tim 11 min i strafftid, så det började kännas lite tungt.

Vi startade som bil 25, så av de nästan 50 som drog iväg från Mombasa för några dagar sedan fanns det bara hälften kvar som åkt hela banan. Dessutom fanns det 10 ekipage som hoppat över delar. Så det blev totalt 35 ekipage kvar i tävlingen.

På kvällen innan hade vi fått serverat en sammanfattning av vårt läge. Det var, utan krusiduller, en ren katastrof!! Morgan, Söderqvist och Teo bedömde enbart en låg sannolikheten att B20 skulle hålla ihop resten av resan. Det fanns stora spår och gropar i cylinderloppen som det inte gick att komma till rätta med. Sannolikt hade också arbetet med att få bort en del spår, i framförallt 3:an, givit bieffekten att kompressionen nu var ännu lägre här. Troligen kunde vi bara räkna in 2,5 fungerande burk i Volvon. Som lök på laxen påminde de också om att den "nya lådan" hade en högre etta än den gamla så starterna och de riktigt skarpa uppförslöporna med hårnålar, etc skulle bli en prövning. Resten var rätt OK, avslutade de glatt!!

Vi drog i väg i gryningen. Soluppgången var mäktig, sammetslen och lämnade få oberörda. Man fick känslan av att det var så här det såg ut när våra släktingar beslutade sig för att klättra ner ur träden och gå på bakbenen. Eugen och jag, som redan gick på bakbenen, kändes oss också ursprungliga där vi satt och tryckte i den kyliga 142:a ivrigt väntandes på bättre tider. Vi väntade på varmluft för vi hade nämligen värme och det var det inte många som hade i sina bilar. Flera av våra stackars kamrater huttrade svårt i sina T-shirt så jag lånade ut både jacka och tröja, medan de avundsjukt drog in varmluften som strömmade ut ur Volvon.

Vår strategi för dagen var "överlevnad"! Rallyt skulle nu söka sig upp till Eldoret och det var inte någon av våra favoritplatser. 2003 hade vi kört sönder bakaxeln utanför staden men lagat den hos Farmare William. Undrar om han köpt ny traktor för vederlaget? Natten hade vi sedan tillbringat, frysande, i tältstaden som var nattkvareter. Burr och Hutter!!! Vägarna var också ganska tuffa i området, så det skulle bli att slita hund under dagen.

 

Första transport var hälsosamt lång, 135 km. På vägen hade vi tankning på programmet och detta klarades av utanför, den från gårdagen bekanta, staden Narok. Sedan drog vi vidare, fortfarande på fin väg, fram tills vägen bara slutade i ett lerhål. Detta lerhål fortsatte sedan i 15-20 km fram till starten. Bilen hade gått rätt bra ut från Masai Mara, men hade mattats tyckte vi vilket i och för sig kunde vara inbillning. När vi ser startplatsen blir vi inte glada. Det är uppförsbacke!

 

SS 19 Enangrpiri  80,29 km

SS hade blivit varnad som tuff!  Då kan Du tänka ut resten själv..... Start uppförslut, sedan utför, uppför, utför uppför och långa kurvor som avbröts av tvärare partier. Här och där lite knixigare.  Mjukt jordbrukslandskap första delen, men sedan gick man in i ett skogsområde, med smalare väg. Förresten var det Väg? Du som varit ute i skogen och sett hur det ser ut där skogsmaskinerna gått ner i regnvåta skogsvägar vet vad jag menar. Skillnaden här var att nu var det stenhårt i marken. Här och där fanns också rena "vadställen" som var uttorkade men hålen var kvar.

Usch vi längtade till Tanzanias mjuka sandvägar. Det här var inget för en gammal kropp eller bil, för den delen. Med största svårighet lämnar vi startplattan och tuffar iväg. Stämningen i bilen är så tjock att man nästan kan ta på den. Vi känner nog båda att vi närmar oss "vägs ände", men vi tuffar på. Fort går det inte och sträckan håller aldrig på att ta slut. Efter strax halva SS börjar det knacka så där hemtrevligt i framvagnen igen. Metall mot metall Du vet. Vad i herrans namn kan det vara eftersom framvagnsbryggan är fastsvetsad i rambenen. Vi rullar på ännu en bit, men ljudet tilltar så vi stannar till för att göra en kort utredning om orsaken. Jodå, felet hittas direkt. Det är övre länkarm, höger som skakat sig loss. Alltid är det Finska sidan som fallerar! Övre länkarmen på en 142:a sitter med två bult in mot karossen, men här sitter bara en kvar och den är halvt utgängad. Tur vi stannade!

Här kommer film från SS när jag hittat rätt kabel

Fram med alla verktyg, ut med domkraften, av med hjulet. Den som kan sin Volvo 142 vet att det finns både tum och millimeter mått på bilen. Till slut lyckas vi hitta en ½-lämplig nyckel, men det är trångt, väldigt trångt. Vi lirkar, vi pillar, vi bryter, vi slår oss, vi svär, vi sjunger, vi gnolar och Eugen berättar historier. Under tiden samlas givetvis de obligatoriska åskådarna och efter en stund så dyker även "pinne-mannen" upp. Nu är församlingen  komplett!

Bilar passerar och till slut stannar en, det är Säkerhetschefen. När han säger att "Ni behöver inte vara oroliga för jag stannar här" blir vi verkligen oroliga"! Efter en tempoökning i arbetet lyckas vi lirka ut den böjda bulten och ersätter både den och den saknade med två stycken smalare bult och mutter som vi "lånat" från annat ställe. Det här tog en förfärlig tid, så hade det inte varit för det kexpaket som Säkerhetskillarna bestått oss med hade vi antagligen svultit ihjäl.

Väl färdiga rullar vi värdigt mot SS-målet, men hinns upp av en annan tävlande som kör upp på sidan om oss för att prata under gång. Då tappar jag varvet lite och eftersom det lutar uppför så vägrar bilen fortsätta uppför den inte alltför imponerande backen.

Då tittar Eugen och jag på varandra och belutar oss, utan ett ord, att bryta tävlingen. Så när vi lyckats ta oss ner för backen, ta ny fart och skutta uppför igen tar vi oss till SS-målet. Där står mycket passligt vår service, så efter en kort diskussion enas vi om att Team HakkaPelle skall lämna in tidkortet för gott denna gång. Och så blir det! Ingen idé att fortsätta med en helsjuk bil, vi har ju redan åkt hela rallyt en gång så nu får det vara nog!

Ett bra beslut som följs av ännu ett då vi drar mot Nairobi för att kvarat in för natten. På vägen passerar vi målet på SS20 och hade vi varit tveksamma innan till om vi tagit rätt beslut så styrks vi i anden för där träffar vi Imi, Sira och Bob mitt på den stekheta parkeringsplatsen.

Imi, Datsun 240Z, hade lyckats köra fast i sanden på sträckan så både han, codrivern och bilen såg ut som .... ja jag vet inte vad. Vi hjälper dom att städa ur bilen, minst 20 kg sand. Nu ser vi också varför han blåst ut i sanddynerna! Efter att han rullat, dag 2, hade bilen fixats ihop och då hade de inte fått tag på någon ny framruta. Växer troligen inte på träd ens  i Dar-es-Salam, så mekarna hade satt dit en plexiruta istället. Den var nu så repig att det var svårt att se ens hela motorhuven.... Som vanligt var Imi´s service på villovägar, men inte arresterade den här gången  som de blev 2003.

Sira, Peugeot 504 Coupe, hade krockat med en gasell och skadat framvagnen, så även han såg fram emot en "haltande" dag.

Bob´s Datsun 1600SSS höll på att upplösas i atomer, men hans största problemn var att bilen inte laddade så när de fått stopp efter TK fick de inte igång den igen. Efter att Teo bogserat igång Datsunen bluddrade de iväg mot nya mål. Båda dessa herrar hade sin service ute på savannen någonstans. Stackars satar, tänkte vi när vi styrde mot Nairobis mest luftkonditionerade hotell!

 

Var det verkligen värt besväret?

"Att veta vad allting kostar är inte samma som att veta vad saker är värda", eller något i den stilen lär Mark Twain ha sagt och det är inte så dumt faktiskt. Här finns ett bra embryo till att hålla sig vaken en hel natt med filosofiska diskussioner och en bra Single Malt, för svaret är inte enkelt.

Kostnaden för de SS-km vi åkte i Afrika är inte försumbar, men värdet av att, än en gång, få uppleva Afrika och East African Safari Rally kan vara obetalbar. Vi mötte gamla vänner, träffade nya och övervann svårigheter tillsammans under pressade förhållanden. Det svetsar samman och ger minnen som verkligen kan ha ett värde. Det är nog min åsikt och jag tror, hoppas, att den delas av hela Teamet. För oss som tycker Rally är så mycket mera än kamaxlar, bromsskivor, sekunder och minuter är det en helt fantastisk upplevelse, men det är säkert bra också för de som är mera strikt tävlingsinriktade. Sedan är ju Afrika  Afrika och måste upplevas på plats för det är verkligen en UPPLEVELSE. 

Det finns en rally hemsida som tidigare hade den talande underrubriken "För att ha något att pratat om på hemmet". Om man skall döma från tidningarnas skriverier så verkar det av värde att samla på sig lite minnen. Inte minst för att det verkar som det kostar för mycket att ha tillräckligt med personal på hemmet så vi kommer väl att sitta rätt ensamma, kan man ana. Då blir vi ensamma med våra minnen och har tid för filosofiska grubbleri om t.ex. rally

Eftersom jag startade min Historiska Rallykarriär med att köpa IB på torget i Mellerud och den kostade 12 kronor kan man undra:

 Var den verkligen värd det?