Dag 3
Vi plockades upp, direkt efter starten, av en MC polis som eskorterade oss ut ur den delvis avstängda staden. Om gårdagens polis påmint om eleganten Sten Storken Lundin, så verkade den här ha hämtat sin inspiration från Håkan Carlqvist, ”går det så går det”!
I alla Mexikanska städer och byar finns det ”Topes”, alltså gupp, uppbyggda för att dra ner farten. Dessa är också ett av skälen att Carrera-bilarna inte har lägre sättning, för de måste ju kunna ta sig över Topes.
Dagens MC matador drar iväg som ett illtjutande skott bland smågatorna, med oss i släptåg. När det kommer Topes så slår han inte av på takten utan reser sig bara upp i stående på hojen. Han HOPPAR med sin stora polisknarr, med Topes som avskjutningsramp! Vi hänger på!
Efter att hoppat ett par gånger öppnar sig båda hans bagageväskor och massor av polisprylar börjar spridas på gatan. Det kommer varningstrianglar, varningsbloss, handklovar, ammunition, bräckjärn, handskar och ett långt rep. Repet släpar efter cykeln och virvlar i farlig närhet av bakhjulet. Vi backar av och lämnar lucka för att inte köra över tokstollen om/när han drattar på ändan med ett rep i bakhjulet. Men han klarar sig på upprätt och lämnar oss utanför stadsgränsen med ett stort smil och en galant honnör! Vi kunde bara återgälda hälsningen och tacka för föreställningen!
Nya motorfästen stod ännu på önskelistan, men leveransen av dessa verkade åter dra ut på tiden. Inget byte verkade vara på gång!
Eugen och jag hade i alla fall lyckats laga intercom apparaten. Det hela var ett lika enkelt som bisarrt fel. När en intercom inte fungerar byter man alltid batteri, eller hur? Det gjorde vi självklart, till och med två gånger, båda gångerna med nya ”lokal” batterier ur obrutna förpackningar. När vi nu hittade ett ”nytt Tudor” i botten på en väska så testade vi bara på kul. Vips fungerade det och Muminpappa var åter i sändning!
Det var inte sååå illa, egentligen! Vi kände oss som i Nacka Skoglunds gamla slagdänga: ”vi hänger med, av någon anledning så gör vi faktiskt dé..” Sträckorna hade bitvis varit rasande snabba med farter på väl över 200 km/tim, men det störde oss inte då vi kände att vi absolut inte tog några risker. Det var ju också logiskt för varken Eugen eller jag litar speciellt mycket på försynen, i alla fall inte inom rally.
Bilens koncept var fantastiskt. Tyvärr lite hård i dämparna så den hade tendenser att studsa i gupp och under hård press, men den låg verkligen som ett strykjärn på vägen och den var högfartsstabil. Bromsarna var helt utsökta, så vad vi led av var brist på motorstyrka.
Vägarna var i sagolikt skick! Jämna, breda och rätt förutsägbara. Eugens noter, med fingrar och allt, fungerade förvånansvärt bra. Att det gick fort, i km/tim räknat, var ingen fara eftersom vi kände oss trygga. För min del tyckte jag Lahtis 150 km/tim, backkrön på grus var en rysare jämfört med att bottna bilen i 240 km/tim in mot en ”lång tvåa”.
Det kändes som vi hade full kontroll! Kontroll var också av nöden då en konsekvensanalys för 200 km/timmas avåkning innehöll mycket stora och röda siffror. Inte mycket bättre var det att ta "diket" på bergets utsida.
Obs det är ingen tävlingsbil som syns långt nere på bergssidan!
Stoschek såg alltid fräsch ut för han bytte nämligen T-shirt efter varje sträcka, TS som SS. Deras medhavda tröjförråd slogs i storlek enbart av tyskens plånbok, vilken lär ha gigantiskt omfång. Han är också verkligen professionell i sitt åkande. Han har heltidsanställd teammanager, inhyrd kartis med WRC meriter och stort, stort service team.
Dessutom hade han varit på plats för träning och notskrivning under tre veckor före tävlingen. Träningen utfördes då med en Porsche som var likadan som tävlingsbilen. De tog alltså över två (2) bilar från Tyskland för Carrerans skull!
Du använder antagligen Stroscheks produkter och kan ägna honom en tanke varje gång Du trycker på knappen till Din el-hiss i bilen, alternativt när Du elektriskt flyttar stolen. Det är nämligen väldigt troligt att dessa fönsterhissar eller stolar härstammar från någon av Stroscheks fabriker!
Från vår elfte plats stirrade in i rumpan på tian vilken var en Chevy Nova, Historica C, med amerikansk besättning. Efter oss följde först en Mustang, Historica C, och sedan Buick i Turismo Mayor.
Bakåt i fältet fanns ”Wigrens Porsche” som nummer 18, uthyraren Mats Hammarlund låg 26:a med sin LT Special.
På riktig sladd låg först ”bastupojkarna” Souminen/Kaartama, Chevy Impala, och Lindén/Christensson, Ford Falcon Futura Sprint. Dessa båda ekipage hade endast genomfört ett par sträckor från första dagen och sedan plockat maxtid på resterande SS. Sammantaget fanns det cirka 65 bilar kvar.
Dagens första SS startar i svag uppför. Sedan drar det ut över slätmark, men rätt snart är vi på klättring uppåt. Tvära, men breda, kurvor gör att vi pendlar mellan trean, fyran och vid högtidliga tillfällen direkten. Muminpappa kör numera multimedia. Det var ljud i lurarna men samtidigt kommer det fingrar stickandes med jämna mellanrum. I alla fall om markeringen är tre eller mera. Det går väldigt bra! Bilen är inte riktig lika vass som när vi åkte provturen, men den går inte så tokigt trotts för små huvudmunstycken. Vi klättrar på med breda leenden under hjälmarna.
Efter drygt halva sträckan då vi tror oss ana Novan som startat före oss kommer chocken! När trean ligger i låter det förfärligt i lådan. Den ger ifrån sig ljud som är ett mellanting mellan gris på väg till slakt och gammaldags stenkross. Inte helt bra kan man konstatera, utan att vara Ingenjör! Fyran börjar låta likadant, eftersom det blir vårt första alternativ för att undvika trean. Strax har vi bara femmans växel kvar och med den ilagd tar vi oss i sakta mak fram till målet på SS.
Efter att fått tidkortet och rullat ut ur TK börjar vi riva i bilen för att se om man kan se något från utsidan. Spakstället friläggs, inget där! Vi kryper under bilen för att se om det är något tokigt där, men inget. Nu kommer också uthyraren och frågar vad som är på färde. Vi rapporterar surt att det verkar som om den lådan tackat för sig. De lovar meddela service eftersom vi åter ligger i mobiltelefonskugga.
Inget annat än att ta på sin hatt och invänta
kavalleriet. Dessa anländer också en timma senare i en löddrig JEEP Cheroke.
Snabbt konstaterar Ingenjör´n att de troligen måste riva lådan för att se
vad som hänt och han håller ett par (gratis) Corona på att bottenstockarna
har packat ihop. För oss återstår
inget annat än att bogsera bilen nedför en tre mil lång utförslöpa, där en
trailer väntar för att ta skrotet 300-
Väl framkomna till hotellet startar vi med långlång lunch för att sedan riva lådan. Tyvärr visar det sig att Ingenjör Söderqvist hade rätt även denna gång, växellådan är skrot! Att i Puebla med omnejd få tag på en 5-växlad Getrag, som vanligtvis återfinns i en BMW M3, visade sig vara en övermäkta uppgift för uthyraren. En konvertering till Volvo M45 lät sig heller inte göras då även dessa är ganska sällsynta Mexico. Då hade vi dessutom behövt konvertera motorfästen och kardanaxel, enligt uppgift.
Vår grundkänsla att bilen egentligen inte var preparerad för att gå ett nytt maratonrally hade visat sig korrekt. Den kändes mer som avtvättad sedan sitt senaste äventyr än genomgången och klar för en ny tävling. Kanske som vi själva gör när vi åker rallysprint här hemma. Är det inget fel under tävlingen så kollar man att muttrarna är åtdragna och det får räcka. Skall man däremot åka längre rallyn, i alla fall som vi vill åka, bör materialet givetvis ha fått sig en ordentlig översyn före start! Bilens koncept var däremot alldeles lysande och för detta bör givetvis bilbyggaren ges komplimanger.
Landskapet kan näppeligen ges full rättvisa i text! Folkets entusiasm likaså! Det hela är också ett Landsvägslopp, i dess fulla bemärkelse, alltså så som rally en gång var när det hela började. En riktig Dinosaurie bland rallyn!
(ännu en gång vill jag peka på Per Hågemans artikel om Landsvägslopp http://www.rally-racing.com/wigren/tjeckien.htm)
Carreran är troligen, kanske tillsammans med Safarirallyt och något annat rally som jag inte känner till, en av de sista verkligt tuffa utmaningarna inom historisk rallysport. Att ligga med snittfarter uppåt 200 frestar faktiskt ordentligt för en gammal kropp. Den som åkt genom genom Tyskland en vacker sommarnatt förstår precis vad jag menar. Kritiskt är förståss serviceresurser, bilens preparation och koncept. För vår del kändes det väl som om vi hade 1½ rätt av tre möjliga.
Hit måste vi bara åka igen, men då med annan förberedelse. Mer likt när vi åkte Safarirallyt, där vi förutom att vi startade med friskt material också hade tillgång till kritiska reservdelar som extra växellådor, etc. såväl som vanligt förslitningsmaterial som tändsystem, däck, etc. "Better safe then sorry" Helst skall man ha egen bil eller i alla fall med en bil där vi har haft full kontroll på förberedelserna. Nu kändes det inte bra!
Asfaltrally är däremot fantastiskt kul att åka och jag kan fortfarande inte förstå varför vi nekas den rallyformen här hemma av SBF. Självklart behöver vi ju inte åka i snittfarter på 150-200 km/tim, som i Mexico, utan kanske mera modest som i Belgien, Danmark, etc. Låt oss försöka!
Hasta