Lahti Historic Rally 2-4 augusti 2002
Första delen
Lahti, som gjort sig känd för "trimmade" finska skidåkare, kallade till Rally 2-4 augusti. Tävlingen var en s.k. FIA Observationstävling. Alltså, om arrangören gjorde ett gott arbete kunde man påräkna att komma ifråga för nästa års program för FIA Historic Rally EM. En nyttig motvikt till alla Italienska asfaltrallyn som dominerar årets tävlingskalender, kan tyckas.
114 klassiska finska grus SS-km erbjöds. Stora delar av tävlingen gick på gamla klassiska 1000-Lakes vägar. Tävlingen omfattade tre dagar, besiktning på fredag, start lördag och målgång för de uthålliga på söndag. Ingen träning, inga noter, det var alltså Hakka-Pelle i blindo, för hela slanten. Man tävlade i två huvudklasser, FIA kategori F (-65) och kategori G (-71). Bilarna behövde alltså FIA-pass.
Finnarna hade också agnat kroken med ett kraftigt avdrag på startavgiften, för att locka sina fattiga rallykusiner ut ur Moder Sveas famn. Då slog vi till!!
Money talks - bullshit walks!
De "tre Musketörerna", Artos, Portos, Aramis, hade lämnat den tvålfagre, unge och hetlevrade D’Artagnan hemma för att ge sig på härnadståg i österled. "Jag vill inte få stenskott på bilen", var skälet som "EM-ledaren" och dynamitleverantören angivit för att utebli.
Jojo, feministiska värderingar har spridit sig även till rallyporten på senare tid. Annat var det förr!
Skall man åka på tuff expedition så behövs kunnigt folk så vi satte ihop det "Blåvita laget", som redan härdats i Turku Historic rally förra sommaren (se länk). Det var alltså Perry på service, Thomas Lagström på karta och undertecknad på styrning.
Väl i Finland skulle servicen förstärkas av infödingar som kunde både lokala sedvänjor, språket och geografin. Vi beväpnade oss med den röda 911 och vårt gamla slagord.
"Vilken placering som helst bara vi är bättre än Wigren!"
Kaxigt kan tyckas. Speciellt som vi i senaste gemensamma grustävlingen, Simrishamnsmixen (se länk), blev formligen krossade av den lika snabbe som "trolöse Porsche-mekanikern". Men, men västern byggdes inte av kycklingar! Dessutom hade vi ju plusstatistik, eftersom han brutit i både Horacka och Vlatava medan vi bara brutit i Vlatava och sedan kom "sist bland dem som kom i mål" i Horacka. De som inte kom i mål kom ju ändå mera sist, eller hur?
Det som, till yttermera visso gladde oss, var inbjudan till Eugen Damstedt. På vägen till Lahti var vi inbjudna att stanna över hos Eugen och hans Teamchef, Ritva, strax utanför Helsingfors. Detta skulle ge oss tid att acklimatisera oss till finska seder och bruk, genom bastubad och träningssträckor.
911 var grann som ett japanskt körsbärsträd om våren. Den sken ikapp med den uthålliga sommarsolen där den stod nyvaxad och glänste på trailern. Koppling var bytt efter vårt senaste Tjeck-äventyr så nu satt "värsta grejerna" i enligt Wigrens Porscheservice. Den var skodd på Avon grusdäck, vilket i sig inte var någon överraskning, eftersom dessa är ett av få märken som är godkända. Nej den STORA nyheten var fälgarna.
Jag har stridit hårt med FIA för att få "alternativfälgar" godkända. På 1965-års 911 är enbart Fuchs 5,5 "lättmetallfälgar eller 5,5" Porscheplåtfälgar tillåtna i EM-tävlingar. Då dessa är omöjliga att uppbringa, i brukbart skick till en rimlig kostnad, har jag brevväxlat med FIA-representanter om att få använda en "tidstypisk fälg". Läs Compomotives Minilite-replika. Efter en omfattande brevväxling kom det, strax före semestern, ett glädjebesked via mail. Kals produkter skaffade kvickt fram fälgarna och nu satt de på bilen. En sann prydnad för sporten!
Sättningen var för övrigt identisk med Tjeckiens asfaltrally. Dämpare, fjäderstavar, kränghämmare, etc. var inte bytt. Finland har ju high-speed gravel racing så en stabil bil var nog inte fel. Jerry Larsson, legendarisk Porschefantom och en framträdande del av "Anttilas dåliga sällskap", hade ringt ett antal gånger och påpekat att man skulle "släppa bakre krängare", men detta var inte gjort.
Från Göteborg gick färden genom ett sommarfagert semestersverige upp till Perry i Kolbäck, för vidare färd till Stockholm där vi embarkerade Silja Symfoni med destination Helsinki. Lagström skulle ansluta i Lahtis.
I baren träffade vi "Ragnar", förförisk båtdrink, samt ett par från Åland.
Mannen var stuguthyrare och ville prompt hyra ut sina stugor till Perry. Eftersom jag uppfattades som ett störningsmoment i förhandlingen, av hyreshajen, så skickades frun och jag upp på dansgolvet. Efter 20 bugglåtar, 7 tryckare och någon annan mera obeskrivbar dansform så verkade affären vara klar, för Perry alltså…
Troligen måste de som skall hyra stuga på Åland nästa sommar vända sig direkt till Perrys Motor, då han tydligen bokade upp stora delar av öns stugbestånd. En ny affärsidé för Porschegurun, kanske!
Väl framme i det Damstedtska residenset lades planer upp finlandiseringen av vårt team. Vi beslöt att starta med träningssträckan och vänta med bastun tills kvällningen.
Teamchefen Ritva med sin 1:a förare
Så mot träningen!
Formatet var en rallycrossbana med tillhörande vägslingor, halvfinsk vägtyp, ca 3 km. Konceptet drevs av den lokala klubben som också drev tillhörande kaffestuga och servering. Verksamheten var reguljär, alltså här kördes det flera dagar i veckan.
Den bilägare som var utrustad med 20Euro och en hjälm var välkommen. Runt banan var det placerat vakter med flaggor för att vinka om det fanns hinder i vägen. Alla startade åt samma håll (!) med ca 30 sekunders mellanrum.
På plats fanns ett 20-tal bilar i olika grader av förfall, vilket av de lokala ansågs som ett blygsamt fält. Vanligtvis brukar det finnas 40-50 bilar! Att finnarna producerar världsstjärnor på löpande band kan man förstå med det intresset och de förutsättningarna.
Nykokta och rosenkindade, det är varmt i en finsk sauna, anlände vi på fredagen till Lahtis! Nu förenades Musketörerna. Enda plumpen i protokollet, så långt, var att PCT925 ståtade med en höger framblinkers från Eugens lager av BMW-delar. Detta var en riktig otursskada. "Troligen den snabbaste delen på den bilen" lät vår värd hälsa.
Damstedts "montering" passerade faktiskt besiktningen
Sellberg, hade kommit dit med sin till grus konverterade PV. Med sig hade han den ständige vapendragaren Frasse, service skulle ordnas lokalt via gamla goda kontakter. Detta var Sellbergs tjugoåttonde (28) start i ett finskt rally!
Wigren hade sin ilsket gröna Porsche. Dessutom hade han "hyrt in" Micke Dahls herrelösa Team, då chefen själv höll sig hemma rädd för stenskott. Torbjörn på karta och Dick på service, som ressällskap hade de med "vår" kart-Lagström.
Alla svenskarna tävlade grupp F (-65).
Medan vi, Team Sellberg och Team Polkagris (röd och vit randig bil), förberedde oss för besiktningen samt kvällens mottagning med en stärkande långlunch for Team Wigren fram och tillbaka uppför en backe i stadens utkant.
De (läs chauffören) hade fått för sig att bilen inte gick "riktigt, riktigt bra". Man kan säga att de drabbats av tidig släng av "regrouping-sjukan" (se länk Horacka, sök regrouping). Pre-regrouping Light, så att säga. I sin iver att få upp den gröna 911 prestanda, kanske i paritet med min röda 11, körde oupphörligen upp och ner, upp och ner. Däremellan ivrigt skruvande på sina förgasare, bytandes stift och laborerandes med Shells olika bränslesorter. Men om detta visste vi ännu inget, eftersom vi efter lunchen tog en stärkande tupplur.
Besiktningen bjöd på två överraskningar!
Dels mätte de ljud redan före inträdet till besiktningshallen, inte bra trodde vi. Ljudprovet klarades i alla fall av med flygande fanor och vi rullade vidare in i hallen.
Där väntade nästa överraskning.
I varje paradis lär det finnas en orm, i de tre Musketörernas värld heter den ledande serpentinen Kardinal de Richelieu. Vår, lokala Richelieu, var också franskspråkig, men lystrade till namnet Meny. Han var belgare, men dessutom FIA-representant.
Illa bara det, kombinationen franskspråkig, liten belgare och FIA kan vara en utmaning. Två av dessa tre alternativ är redan det en prövning! Då "Matsedeln" var en av FIA: s utsända representanter var det givetvis av största vikt att han inte förargades. Det var i alla fall arrangörernas synvinkel, för de ville ju ha goda rapporter så de fick bli officiell EM-tävling 2003.
Meny såg ut som han blivit avbruten mitt i en bättre "5-rätters middag" när han skådade PCT925 i all sin prakt, inklusive Minilite. Något liknande hade han aldrig tidigare sett! En 911 med Minilite?! "Pyttäng", som fransoserna säger.
"Fanns dokumentation för sådana påhitt?" Då franska språket inte var en storsäljare i Dalslandsskogarna, på 60-talet, gick resonemanget lite knackigt. Jag påstår i alla fall, på min bästa skolengelska, att påhittet är inte enbart mitt eget utan jag har stöd av verkligheten såväl som, via mail, av FIA i Schweiz.
– Fuchs 5,5: or finns icke att uppbringa, plåtfälgarna är fula, dyra och dåliga, och detta har den allseende och vise FIA-representanten i Genève redan identifierat. Tråkigt att han inte har informerat Monsieur Meny…
Med detta hade en vanlig besiktning antagligen avklarats. Så icke här! På dispens fick vi passera. Starten skulle beviljas förutsatt att:
När Monsieur Meny, leende, kastade fram sitt sista villkor såg han på oss som när en orm ser på en liten fet kanin!
Föga anade han att "Team Historic Polkagris" sover med en Portabel Compaq under huvudkudden…
Redan vid besiktningen var vi före Wigren.....
I skuggan av väldiga hoppbackar hölls mottagningen. Efter massor av inspirerande tal på finska och franska var vi i rätt stämning. Då vi plockade fram den, i historiska sammanhang, något malplacerade Compaq-apparaten. Under ivriga franska rokokobugningar närmade vi oss "den höge representanten" med dator bakom ryggen.
Han följde med oss till sidan och frågade artigt, men offensivt, om vi lyckats låna ihop fälgar tills morgondagens start?
- nej, tyvärr det hade vi inte
Då frågade han om vi hade något annat förslag på lösning?
– Mja, det enda vi kunde föreslå var ju att vi skulle få åka med de praktfullt granna och nyköpta fälgarna vi hade, i enlighet med vårt mail.
Kunde inte komma på tal!
"You know, the FIA is very strict. You, as everybody else, must follow the rules and instructions given by the FIA. Surely we could understand?"
– Jodå, surely! Men det ges ju olika instruktioner från olika håll?
No, no! Quite the opposite! FIA is always acting som en man!
Då drog vi fram en Compaq Evo Notebook N600c! Inte sedan mitten på 80-talet har en bärbar PC väckt sådan uppmärksamhet! Jag vet, jag har varit med!
Efter vår lilla high-tech demo, där vi kan förete mailet live så att säga, förvandlas den strikte Monsieur Meny från en Richelieu till en riktigt normal kille. För att vara Belgare, alltså…
Motståndet var imponerande!
Som startnummer ett (1) gick Hannu Mikkola ut i en Escort med det kaxiga registreringsnumret BDA-1! Denna Escort har jag sett tidigare, då vi var i Åbo, och det är klass på bygget!
En Världsmästare på väg till SS1. Engelsk axel, Atlas kom inte förrän 1973.
Sedan kom Westerback och Laaksonen, (se länk Vlatavarepotage). Att dessa är snabba på asfalt bevisade de i Vlatava. Antagligen var de inga duvungar på hemmaunderlaget grus heller kunde man ana.
Som startnummer 4 kom Magnus Wigren. Magnus och Torbjörn hade satt sig före att vinna tävlingen och det passade oss ganska bra för vår målsättning var ju att komma före dem. Som startnummer var vi efter dem, då vi hade nummer 5.
Efter oss kom ledaren av den finska historiska serien. Päivinen/Hurskainen i en Ford Cortina GT 1600, alltså en Mk2 (se länk Arne Johanson). Perkele, nu gällde det att hålla undan!
Hasse - Frasse startade som nr. 13 i PV: n och min "gamle kartis" Eugen Damstedt hade tillsammans med Raymond Hellman dragit startnummer 19, med sin BMW 2002.
Däremellan fanns det massor av giftiga finnar, åkandes i allsköns bråte, som Porsche, Datsun, Isuzu, Volvo, Escorter, Cortinor, Opel, etc., etc. Många av dem såg väldigt koncentrerade ut!
Vi var sammantaget 60 bilar, fördelat ca 50/50 på F- och G-bilar, som vid 9-tiden körde över startrampen i morgonsolen för att ge oss i kast med SS1, strax utanför Lahtis.
Tävlingen hade startat!
SS1 LAHDENPOHJA 9.76 km
Bred finsk landsväg men bitvis ganska krokigt. Inte en grop i vägen, stenhårt med lite fint grus på toppen. Delar genom skogen men också öppna partier över fält, ett par vägbyten vilket också var det enda som stod i Road-booken.
I starten på ett rally avgörs tempot. Det är varje mästares kännetecken att han startar i ett furiöst tempo för att prova motståndet (se t.ex. 1SS i Åbo förra året..).
Mikkola visade direkt att han inte tänkt spendera helgen i Lahtis med att åka sightseeing. Han tog första sträckan före uppstickaren Wigren. Porschemekanikern skrämde alltså de finska pojkarna riktigt ordentligt i öppningen.
Listan såg alltså ut så här:
Lagström och jag hade en ganska trygg och bra resa förutom att bilen understyrde kraftigt. Jerry Larsons ord ringde i bakhuvudet, "släpp bakre krängaren".
Väl inne i servicen skrek, den alltid så positive Perry, in i bilen efter vår tid. "Sexåtolv" (bara hela sekunder på tidkortet) skriker Lagström tillbaka.
"Toppen, fantastiskt bra kört", vrålar då Perry.
"Vad hade de andra?", Frågar jag Perry.
"Ingen aning", svarar han glatt och börjar lossa bakre krängningshämmare.
SS2 MÄYRÄNTIE 11,85 km
Liknande karaktär som SS1, men flackare böjar.
Före starten på SS2 hörde jag de finska pojkarna muttra runt omkring mig när de strök förbi den gröna Porschen med startnummer 4. Det mesta lät som Perkele, jouma lauta, så man kunde ana att de var lite förvånade/imponerade över skåningens framfart i de finska skogarna. Det var ju en bra bit från hemmavägarna i TV-Svängen!
När vi drog iväg i ett stort dammoln mot nya tider, vilka förhoppningsvis skulle vara ändå bättre, kändes det som en ny bil. Det var bara att tacka Bröderna Fluff, Jerry och Perry!
Vi lade på både ett och två kol extra så det gick bitvis både fort och elegant. När vi började närma oss målet börja de talrika åskådarmassorna vinka ned oss. Mycket riktigt, där i gröngräset stod det en klorofyllgrön 911: a nerkörd djupt i ett dike. Efter att lugnt och stilla taxat förbi satte vi av mot det sista vägbytet före mållinjen, där vi av chocken gick vi brett som ett Hamburgsluder genom böjen innan vi vinglande tog målflaggan.
När vi åkte från målbilen såg vi fortfarande inga landsmän i backspegeln. Sankta Madra Mia, förbjudna tankar trängde sig på. Skulle vi spöa dem på teknisk knockout igen…?
I mål såg det ut så här
Mikkola 6.56 (medelhastighet 102 km/tim)
Vi +20 sek och på en 8 tid på SS
Inte illa eftersom vi bromsat vid avkörningen, kollat så våra kamrater var i livet och i ren chock över deras dikeskörning nästan lagt vår bil strax därpå. Vi hade alltså minskat avståndet/km till Hannu, trots tidsförlusten. Utan både krängningshämmare eller andra hämningar var vi fantamig på G!
Servicen efter sträckan gick enbart åt att dricka vatten, kolla bilen och den var frisk som en nötkärna, precis som vanligt. Efter en stund kommer de två solstrålarna Magnus och Torbjörn in på servicen. Stackars Dick som fick ägna sig mera åt terapisamtal än åt bilservice…
Bild från PRO:s sommarläger. Perry, Magnus och Hasse. Grått är årets färg..
SS3 MÄYRÄNTIE 13.24 km
Nu började det verkligen likna Finland!
Bred väg med lite toppstoff på, långa backkrön, långa flacka böjar som ömsom öppnade ömsom nöp, inga bromsmärken.
Före starten till SS3 var de finska lejonen lite gladare.
Att Mikkola skulle vinna var väl alla överens om, i alla fall offentligt, men det var ju intressant vem som skulle bli tvåa. Detta kunde då också betecknas som den inofficiella förstaplatsen eftersom den gode Hannu ju egentligen borde gå "utanför totalisatorn".
När de skånsk/värmländska Geparderna visat att de varit just Geparder, alltså väldigt snabba på en kort sträcka, kunde lejonen åter lojt sträcka ut sig i solskenet. Allt var tillbaka till tingens ursprungliga ordning igen.
Start inne på ett kalhygge på vad som var en gammal 1000-Lakessträcka. Mikkola sa: "nog har jag åkt här förut, troligen, kanske"
Fort som satan gick det, endast i en trängre passage var vi nere på 2: an – 3: an. Annars mest 5:an i och fullt spett (snacka går ju). Fegade grymt i de dolda och tidvis lömska långa kurvorna, det kändes ganska konstigt när man kom in mot en sådan kurva på 5: an. Växlade ner till 4: an och bilen varvar över 8 000 varv. Lite för fort för min egen "Meny"
Vi (jag) var också lite skakad av att startnumret före oss dansat av vägen, på förra sträckan, även om de inte skadat varesig bilen eller sig själva. Feg helt enkelt!
Mikkola 8.06 100 km/tim
Vi +32,5 sek, plats nr 18 !!!
Här tappade vi alltså minst 10 sekunder mot vårt tidigare tempo. Om vi trodde detta var botten så hade vi lika långt dit som en Ericssonaktie på 10 kr!
SS4 YLEMMÄINEN 11.82 km
Återigen en finsk sträcka, vad var det annat att vänta. Vägen bred så att man möta både sig själv och en mjölkbil, båda med fullt uppställ, utan problem.
Sista sträckan före regrouping, så snart skulle det bli mat.
Sensationellt resultat:
Järvinen 7.15 (98 km/tim)
Mikkola +5 sekunder
Vi +29 sek och med 18 tid på SS
På väg ut till SS4 hade vi återigen passerat de gröna svenska olycksfåglarna. Nu hade växelföraren i Wigrens Porsche packat ihop. Utan växlar bara att bryta för paret.
Självklart är det väldigt tråkigt för Wigren att bryta i tredje tävlingen på raken med ett tekniskt problem.
För vår del är det ju bara rulla i mål för att förverkliga vår målsättning om att ta oss före Wigren, kanske dags att höja målet?!
Om sträckan kan man säga mycket positivt, om bilen likaså. Tyvärr är inget av dessa begrepp användbara på förarens prestation, men det skulle bli sämre…
Regrouping
Vid 13-tiden anländer vi till Hartola. På fyra timmar har vi klarat av ett bättre svenskt minirally, 47 km SS. Vi har lunch, med sedvanligt gnyende, och 2SS (15 km) kvar före vi är tillbaka vid etappmålet i Lahtis igen.
Restaurangen bjuder på en överdådig buffé, "Full Meny" skulle man kunna säga. Efter jag plockat till mig av godsakerna så söker jag efter mina kamrater och en sittplats, inte nödvändigtvis i den ordningen.
Vid ett bord sitter ett gäng som noterar mitt sökande efter sittplats. De vinkar och pekar på den lediga platsen vid sitt bord. Jag sätter mig ner med en vänlig grymtning, de grymtar tillbaka. Alla är tysta, vilket ju är ovanligt under dessa former, så jag börjar undra om de är kartisar allesammans. Har de inget att klaga på?
Jag har i alla fall plenty av den varan så jag börjar med hög röst, på gängse svenskt regroupingvis, strö förklenande omdömen om allt från finsk gruskvalitet till Ferdinand Porsche. Alla lyssnar andäktigt med lätt gapande munnar. Jag mal på, överlycklig för den intresserade och i mitt tycke mycket kunniga publiken.
Då kommer Lagström vacklandes med sin bricka: "Hej, kom och sätt Dig här borta, de här förstår inte ett ord svenska…"
SS5 KUKKAJÄRVI 4.05 km
Efter vad jag vet om finska så betyder Järvi sjö och det kan säkert stämma för vägen gick i ett bedövande vackert landskap vid en sjö.
Sträckan var praktfinsk! Detta var en del av en 1000-lakes sträcka och det verkade som de behållit den värsta delen. Krön, dal, långlång sväng, krön, vägförflyttning, krön och långlång sväng. Bred och knallhård väg med absolut inga bromsmärken eller spår. Vägbanan hade klarat ett X2000, på tidtabell, utan skador.
Sträckresultatet såg ut så här:
Järvinen 2.20 (104 km/tim)
Mikkola + 3,3 sek
Vi +18,8 och 27 sträcktid!!
Vi hade alltså tappat mer än 4 sekunder/km SS. Allt kunde inte bero på den utsökta lunchen även om vi kände oss lite dästa. Kanske var det rädslan att åka av, kanske brist på rytm, aggressivitet saknades helt, brist på rutin, osv.
Någonting som började med "brist" var det säkert! Lagström såg INTE glad ut, jag förstod honom men mäktade inte med att resa mig.
Det stämde inte helt enkelt!
SS6 KOUSA 10,77 km
I skick och fason som de senaste sträckorna, men denna var ÄNNU snabbare.
Fy bubblan, vad hade vi egentligen här att göra. Hade varit bättre att ligga med fötterna i vattnet utanför Lilla Hamburgön och där drömt om stora segrar på fjärran rallysträckor, än att komma hit för att få stryk av folk vars namn man inte kan uttala.
Resultatet var ingen vacker syn, för oss:
Mikkola 5.44 (113 km/tim snittfart) som tydligen tröttnat på Järvinen & Co
Heikkilä +12,9 sek
Järvinen +13,3 sek
Vi +40,2 sek och en 24 plats på SS
Att tappade 4 sek/km till Hannu kändes faktiskt mycket bättre än när vi tappade lika mycket till "never-heard-of" Järvinen som ju inte en gång varit världsmästare.
På vägen tillbaka till Lahtis var det tyst i bilen. Ingen hade lust att prata, det var bara Perrys goda humör på servicestoppet som lättade upp stämningen något.
Vid målet passerade vi åter över start och målrampen där en speaker glatt undrade hur det hade gått och vad vi hade för strategi för morgondagen. Vi bara muttrade något med Perkele i och drog till Parce Ferme f.v.b. hotellet.
Vi var efter första dagens 62 km SS på 14 plats och hade tappat grymt på de snabba sträckorna post-avkörningen, så att säga. Detta trots att det ju inte en gång var vi som åkte av. Hur mycket hade vi tappat om det varit vi som legat i diket?
Den enda trösten var att Eugen var strax före oss som bil nr. 13. Detta skulle underlätta vår service eftersom Team Damstedt och vi kunde serva tillsammans.
Väl hemkomna på hotellet sammanfattade vi vårt läge över en Kalja.
Till sällskapet anslöt även Hasse-Frasse, vilka undrade vad "i herrans namn vi höll på med". De hade ju ett högre startnummer än vi så de hade sett vårt fallskärmslösa fall genom resultatlistan. Det kändes ju uppmuntrande.
Magnus, Torbjörn och Dick var som bortblåsta av vinden. Troligen satt de på hotellrummet och provade olika upplägg på ursäkten för avåkningen, kanske komplett med PowerPoint bilder och hela batteriet…
Perry, Thomas, Hasse, Frasse och jag började en vadslagning om orsaken till den "gröna avåkningen".
Hasse satsade på tekniska skäl, Perry på miss i noterna, Lagström, som ju visste att det inte fanns några noter, höll för sin del på felaktigt däckstryck eller något med däcken.
Frasse bara skrattade och sa att så J-a dum var han inte så han kastade bort så god öl på såå dumma tävlingar.
Själv höll jag på att det kanske gått lite för fort.
Det visade sig att jag hade mest fel! Hasse hade mest rätt enade vi oss om då vi fick förklaringen dragen för, på hotellets soliga uteservering. Inga OH-bilder, annars var den komplett som presentation, så visst hade de övat. Jag känner igen en god dragning när jag ser den!
Farten hade INGET med det hela att göra. Nejdå, det var växel-FÖRAREN!
"Ja, någonting med förare var det då helt säkert", sa Hasse, vilken efter en serie mycket svarta blickar, från avåkarmaffian, skyndade sig upp på hotellrummet och Allsång på Skansen innan Frasse skulle hinna upp och slå på Damernas Höga Simhopp.
Växelföraren var i och för sig en högst rimlig förklaring, eftersom när man blir osäker på växlarna så blir körningen riktigt, riktigt krattig. Porsches växellänkage är ju i fullt fungerande skick inget under av precision, mera som att röra i havregrynsgröt, så när det blir sämre då blir det riktigt dåligt. Undrar just om inte mina växlar är lite sladdriga också, tänkte jag...
Efter regn kommer sol, och så även för oss. Det finns inget som är en sådan aptitretare som en riktig regrouping-depression. Under middagen enades vi om att livet var ju inte helt värdelöst ändå.
Så sänker sig natten över våra hjältar!
Följ den spännande fortsättningen vilken publiceras enbart i denna kanal. Garanterat!!
Skall våra slagna hjältar resa sig ur förnedringens djupa mörker eller är de på väg in i en kraftig regrouping depression?
Kommer Perry och Thomas att få "behålla" de "finska räkorna" de åt till kvällsmat?
Skall Hasse-Frasse kunna enas om TV-kanal den här kvällen, då det är Damernas Simhopp och Allsång från Skansen, samtidigt?
Kommer de två Kenyanska löparpojkarna, i hotellrummet strax bredvid, att slå sitt rekord och få in fler än fem finska småtjejer, samtidigt, i dubbelrummet under denna natt?
Frågorna är många och svaren dröjer, men håll ut!
