L-E Torphs Memorial, Säffle 2003-06-14

 

Egentligen skulle vi ha åkt tävlingen som en test/shake down av min Lotus Cortina innan vi drog vidare med den till Finland och Lahti Historic Rally. Av detta blev det intet då LoCorten inte var färdig till Säffletävlingen, men det skulle senare visa sig att det inte spelade någon roll då andra angelägenheter gjorde att någon Finlandsstart inte blev aktuell. 

Med Cajsa Vargs devis i bakhuvudet, ”man tager vad man haver”, skoddes därför den röd/blå Escort Mk1 med fyra överblivna grusdäck från gamla Polkagrisen och vips hade vi en riktig Veteranare istället!  

När man tävlar i Veteranklassen och ställer in siktet mot Säffle vet man att det kommer att bli hett om nosen, i alla fall för den som har ambitionen att vinna! Säffle är nämligen ”Alsin-Land”!

Men vårt företag drevs av helt andra förhoppningar än vinst!

Säffle är Värmland och Värmland är ett eget kungadöme, i alla fall i Rallysverige och definitivt inom Veteranklassen. Värmlandsveteranerna har dessutom en egen kung, nämligen Joakim Alsin!

 I arla morgonstund anträddes färden norrut. Framför oss låg drygt 20 mil, innan vi var framme i Säffle. Bakom oss, på trailern, stod den Escorten med full tank och ett reservhjul i bagaget. Service ingick i form av ”Multipurpose Söderqvist”, vilken också var kartläsare. Den senare uppgiften kunde tänkas vara enkel då det inte förekom noter. Hjälp utifrån kunde inte påräknas i organiserad form, utan vi skulle få klara oss av egen kraft. Precis som det skall vara i Historiskt rally, eller hur?

Då bristen på deltagande Skåningar var svår, hade det uppstått en vakans på motståndarsidan. Därför fick vi under resan utnämna en annan ”huvudmotståndare”. Det fick bli den utomordentlige Veteranåkaren Per-Åke Forsman Dals Mk, BMW 2002. (se länk http://www.rally-racing.com/forsman/forsman.htm ) . Målsättningen blev alltså: ”bättre än Forsman oavsett placering”.

 

Bakgrunden till detta var enkel, elegant och historiskt korrekt!

Första Veterantävlingen vi åkte var Broditsnurren 1997. Teamet bestod då av kartis Sten-Owe och undertecknad. Jag hade då efter många år av funderingar skaffat en rallybil. 

Anskaffningsprocessen brukade alltid starta på hemväg från Svenska Rallyt, till vilket Sten-Owe och jag varit flitiga gäster. I bilen, på vägen hem, brukade diskussionerna gå höga om det inte var dags att ”skaffa sig nå´t”. Alltså stannade vi på torget Mellerud för att där införskaffa Idrottsbladet och därmed ”Tävlingsbilar Till Salu”. Detta var alltså på den tiden då IB fortfarande behandlade fyrhjuliga fordon! Med denna tidskrift som underlag gick färden vidare till  fikastället med stort F, vilket var Brålanda och Riks Rasta. Här stannar väl ingen för maten eller utsiktens skull utan enbart p.g.a. att riksväg 45 är så erbarmligt dålig att alla pauser är välkomna. Efter noggrann genomläsning av objektmarknaden drog vi vidare söderut.

I Vänersborg hade vi för det mesta klart för oss ”vad” det skulle bli. En V4:a, en Ascona eller kanske en Escort i rimligt prisläge. I Trollhättan hade vi argumenterat klart ”var” den skulle stå, troligen hemma i mitt garage. Redan i Lilla Edet började alla problem dyka upp såsom underhåll och drift. Hade vi verktyg nog? Visste vi tillräckligt för att meka? Hade vi framförallt tid nog?

Någonstans mellan Älvängen och Kode brukade Rallyäventyret avslutas med att vi, på sedvanligt svenskt vis, bordlade frågan till nästa års Svenska samt avvaktade vidare utredning i ärendet.   

Så hade gången varit under dryga 15-20 år fram tills just det ödesmättade året 1997!

Då fanns det nämligen en liten artikel om ”gamla rallybilar” i IB och dessutom fanns det en annons på en Volvo Amazon. Eftersom jag själv inte åkt Volvo, utan SAAB, var den enda rally Volvo-erfarenheten från en dåtida garagekompis. Medan jag konstant skruvade på min SAAB,  tvättade och vaxade han sin Volvo. Medan jag gick med händer fulla av plåster hade han de finaste och lenaste frökenhänder. SAAB var smutsigt, trasigt och trångt, medan Volvo verkade vara rallyvärldens mest rena och lättmekade Perpetuum Mobile.

Så en Volvo skulle det bli! 

Bilen löstes kontant från en överlycklig säljare en stilla vårdag -97. Bakaxeln lät som en stenkross, växellådan skorrade otäckt och motorn brölade slött. Säljaren bedyrade att ”just såå” SKALL en RIKTIG Amazon låta. Vägegenskaperna var traktorlika och hela den agrara upplevelsen underströks av en pikant ladugårdlukt inne i kupén. Bilen var handmålad, med roller, gul och blå!

Ett riktigt fynd!  

Med återvunnen tävlingslicens i ena handen och tävlingskalendern i den andra beslöt vi oss för att premiärtävlingen skulle bli Broditsnurren, Carlsborg MK. Vilken på den tiden var en grustävling.

 Efter att studerat kartan kom vi fram till att det var ”en bra bit” från Göteborg till Karlsborg och att rallybilen förde ett oherrans väsen. Det senare hade vi konstaterat på träningsrundan runt Bilprovningen i Askim, en sen söndagskväll. Vi beslöt därför, med hänvisning till åldern hos både bil och besättning, att hyra en trailer på närbelägna Statoil.  

Planen var att när vi kom fram till Karlsborg skulle vi lasta av tävlingsbilen i god tid före starten och köra den dit, eftersom vi inte ville framstå som några ”Storfräsare”. Komma med rallybilen på trailer? Jo, jo det skulle just se ut….!!

 När vi kom fram till Karlsborg överrumplades vi så till den milda grad av den goda pilningen, att vi helt plötsligt stod mitt inne i tävlingscentrat. Detta utan att ha lastat av Amazonen. Men hade vi verkligen kommit rätt? Detta måste väl minst vara en VM/EM-tävling över tre, fyra dagar och 40-50 mil SS? Varför hade vi inte hört talats om den?

 Vi var omringade av allehanda skåpbilar med halva gummiverkstäder på taken, gläntade bakdörrar visade reservdelsförråd och verkstadsutrustningar värdiga bättre märkesverkstäder! Det var folk överallt som pilade fram och tillbaka med domkrafter och grushjul.

Inte kunde vi väl tro, ens i vår vildaste fantasi, att all den här bråten skulle behövas för att åka några ynka SS-km. Fyra sträckor och 40 km SS?! 40 km!!!?? Knappast mera än en ½-tank?!  

Vi går i alla fall ut för att utreda frågan närmare och får då svaret att detta faktiskt var starten för Broditsnurren och JA alla skulle åka ”lika långt”, ca 40 km SS. NEJ, det fanns ingen längre slinga!?!

Svårt chockade drar vi oss tillbaka för att lasta av och anmäla oss till besiktningen. Sten-Owe vilken hittills litat helt på min erfarenhet från rallyvärlden ser något skeptisk ut när han blickar över havet av släpvagnar och servicebilar. Jag hade ju sagt att bara ”Storfräsarna” hade biltransport och medföljande service. Nästan alla andra körde rallybilen till tävlingen och en del körde till och med rallybilen hem..?!  Mycket hade ändrats på 25 år!  

Väl igenom besiktningen kom vi till starten och ovanan med Roadbooks gjorde att vi tog fel direkt i första korsningen, 15 meter efter start. Vi letar oss i alla fall tillbaka till starten och ”liftar” med en Klasskompis, Forsman i BMW 2002, ut till start SS1.

 Här väntade ”långsträckan” med dryga 20 km SS över ett militärområde. En värdig premiär kan tyckas. När vi får ”kör” drar vi iväg med Amazonen så leran sprutar.

 Eftersom jag inte åkt Amazon, förutom fars 63:a på ”väg till dansen” i det gryende 70-talet, verkar den här bära sig lite underligt åt. Den går i princip bara rakt fram, vilket vi inte tänkt på när vi "tränat" runt bilprovningen i Askim! Fars Amazon, däremot, var svårt överstyrd. Detta kunde antagligen förklaras av den 100 kg tunga verktygslåda som pappa alltid envisades att ha med sig i bagegeutrymmet, enligt principen ”man vet ju aldrig….”

 Efter att ha plogat svårt i en massa vägbyte börjar det låta som en helikopter, flapp, flapp, någonstans ifrån. Vi som då fortfarande var svårt chockade över den massiva uppställningen av servicefordon, etc började spana efter helikoptrar, troligen med TV-kameror.

Tänk Dig scenen:

Två män i bländande nya blanka nya hjälmar och overalls, vilka åker i en handmålad blå/gul Volvo Amazon, över ett lerigt skjutfält i Västergötland. Samtidigt spanar de efter en helikopter, troligen med SVT eller Eurosport ombord.

Just då fylls hela backspegeln av en jättestor BMW 2002! Forsman hade kört ikapp oss!

När Dalslandsexpressen, Forsman, passerat och chocken lagt sig, finner vi att ”helikoptern” snarare finns under än ovanför bilen. Ljudet kom från bakaxeln vilken var på väg att ge upp och vi stannar för gott i en av de minst 100 vägkorsningarna som fanns på sträckan. Den bilen kom aldrig mera ut på en svensk SS, men se det är en helt annan historia….

Allt sedan dess har vi haft revansch att utkräva på Dals Rostocks BMW burna stolthet, dessutom har det lagts flera Forsman-förluster på vår börda. Men nu skulle det göras: ”bättre än Forsman, utan hänsyn till placering!”

 

Formatet på Lars-Erik Torphs Memorial 2003 var 4 sträckor, vilka sammantaget gjorde lite över 20 km SS. Ingen anledning att engagera Ford Motorsport med stora servicebil, alltså. Vi hade dessutom kollat olja, ringtryck och tankat fullt. Vidare hade vi med oss tändstift av två olika hårdhetsgrader, startstift och åkstift, samt silvertejp, några skruvmejslar och ett reservhjul. Vi var alltså maximalt förberedda.

Fit for fight!

 Det 19 man starka Veteranfältet anfördes av Staffan Gustafsson Degerfors, med Volvo 140, strax därpå kom LECAB-cup ledaren Joakim Alsin, i en ”lika hemsk bil”. Förutom vår Escort och alla Volvo 140  förekom det Ascona A, SAAB V4, med bland annat Thomas Peterson se länk , ett par BMW 2002 samt en läckert låtande Volvo 164. Ett tvärsnitt av vad svensk Veteranklass av 2003 har att erbjuda. 

Veterananförarna Gustafsson och Alsin,  härstammade båda från Rallyriket Värmland och var starkt betrodda på totalisatorn. Mest av allt så viskades det om att ambitiösa Alsin redan för länge sedan memorerat alla grusvägar väster om Säffle. Detta från den tid han åkte VOC och ALLA i Säffle med omnejd, som var att räkna med, åkte VOC. 

När det ändå var så många Veteraner samlade försökte vi samtala med några av våra klasskollegor om en ev. Veteranklass tillsammans med KRC. Det visade sig svårare än väntat, då de flesta var så laddade att de knappast hörde sin egen röst. När den tänkta principdiskussionen fastnade på hur många kuggar det var på ett kronhjul till en Ascona A förstod vi att diskussionstillfället kanske inte var optimalt. Detta med L-E Torphs Memorial och LECAB-cup var alltså mycket mera allvarligt än vi kunde ana.... Snabbåkande PV-Björlin kom i alla fall med en glad nyhet! Han höll på att bygga en Escort MK1, som kanske var klar till nästa säsong. Kul!!

Vi kom som fjortonde bil i Veteranfältet, med startnummer 59, så vi hade Forsman två bilar framför oss och kunde hålla ögonen på hans tider. Vad det nu skulle kunna vara bra för?!

Första sträckan for iväg i en oändlig kringelkrok avbruten av några ordentliga rakor. Det värmländska rallylandskapet var verkligen leende denna sommar lördag.

Vi kom iväg finfint och fick upp bra flyt trots att bilen bar sig lite underligt åt på vägen. Motorn gick tidvis ljuvligt men den hade det tungt under 4 500 varv. Med fullt spinn på låg växel brakade vi in över mållinjen.  

Efter en snabb koll på tavlan visade det sig att Gustafsson och Alsin åkte en alldeles egen tävling, men bland de övriga hängde vi med hyfsat. Vår självutnämnde konkurrent var efter med 6 sekunder och detta värmde gott.

 

Till SS2 var det inga problem att hitta. Däremot hade vi haft svårt att hitta riktigt fäste på SS1, men detta förklarade Professor Söderqvist med att stötdämparna bak troligen sjöng på sista versen samt att fjädrarna var för mjuka. Detta i kombination med både onödigt högt motorvarv och onödigt smala bakdäck (175:or) gjorde att fäste var en bristvara. Stötdämparna kunde också förklara vägegenskaperna, eller bristen på desamma.

SS2 var till sin karaktär liknande som SS1 men kanske lite smalare. Vi kämpade nu svårt med låga växlar och höga varv. Under 5 000 rpm var det inte lönt att försöka få något samarbete ur Forden. Men kul hade vi!

Måltavlan pekade på att detta måste vara en sträcka där Alsin lekt som barn, då hans tid var i dräparklass. Vi hängde med hyfsat i ”andra gruppen”, trotts att vi antagligen åkt minst 20 % längre sträcka än alla andra. I alla fall om man mätte på bakhjulen. 

"Service" var det utsatt i Roadbooken så vi vågade inte annat än svänga in på den väl förberedda serviceplatsen. Här var det en uppställning som inte stod gamla ”Broditsnurren” efter. Vi campade en stund i skuggan av en stor ek, precis bredvid Oldsbergs rallyteam. Dessa var där för att ge service åt den Toyota Corolla WRC som kördes av Daniel Carlsson. En av Mekarna hade varit upp på slutet av SS2 och sett oss där, så han undrade fräckt om vår bil bara var tvåväxlad? Eller om vi älskade höga varv och hjulspinn? Kanske skulle det gå fortare om vi, vid tillfälle, la in en högre växel? Vi muttrade något om "ungar skall hålla sig till pruttande överåriga riskokare och inte besvära gammalt folk" och drog vidare

Muttrande drog vi oss till SS3!

En bit in på sträckan kom det en lång, lång höger. Den ville nästan aldrig ta slut. Slut tog i alla fall vägen så vi fick ta diket till hjälp och med den vägbreddsförstärkningen lufsade vi vidare. Mellan 6 000 och 8 500 rpm gick bilen finfint!

Målflaggan föll och vi hade nog tappat lite granna mot de andra, men inget dramatiskt!

Vi närmade oss sista sträckan, SS4, med sorg i hjärtat. Det tråkiga var att det nu snart skulle vara slut. Även denna sträcka bjöd på underhållning av bästa sort så med ett stort leende passerar vi mållinjen för fjärde gången denna dag. Tiden var väl inte så mycket att skryta med, men skryta brukar vi ju inte göra under några förhållanden så det spelade inte så stor roll.

Försiktigt drar vi oss tillbaka till målet i Säffle för vidare befordran till Göteborg. Under hemresan försöker vi sammanfatta vad vi dragit för erfarenheter under denna utflykt till Rallyriket Värmland.