Dag 2
Efter en stabil Full English frukost är vi åter på väg ut till serviceområdet, med magarna fyllda av te, ägg, bacon och blodpudding. Nu skall äntligen det "riktiga" rallyt starta för vår del, hoppas vi efter gårdagens debacle.
Problemet som vi drabbats av under gårdagens körning stavades tydligen "Apprentice" ! Mark Solloway hade haft en lärling som tvättat, även motortvättat, vår rallybil och denne hade glömt att blåsa ur tändstiftshålen vilket man måste göra. Annars står det massor av vatten där och då blir det överslag mellan stiften och blocket. "Elementärt käre Watson", hade Sherlock Holmes sagt. Själv råkade jag ut för precis samma problem i Fridaspecialen (läs här). När jag då berättade detta för Mr Solloway skrattade han hela vägen till Cardiff! "You are fired", brukar ju Donald Trump vråla i TV-serien Apprentice men det är ju inte den svenska stilen direkt. Vi svenskar är ju av en mera förlåtande karaktär, även om vi inte glömmer......
Återigen stod parksträckan Temple Newsam på programmet och den skulle åkas två gånger, med bara en liten transport mellan. Bilen startade som en dröm och bara för att kunna vara riktigt säkra på att den drog i hela registret buskörde vi svårt på första transporten. Må Gud förlåta oss!
SS3 Temple Newsam 3
Strategin var klar! Vi hade ju åkt två träningsrundor i den mörka natten, varav en till och med med belysningen påslagen, så hitta borde vi. Vidare hade Eugen med ALLA kartor som gick att uppbringa över norra England och Södra Skottland, inklusive den aktuella sträckan och dessutom fanns detta i bilen. Nu skulle det minsann köras! Minst som om Lilla Wigren hade varit hack i häl!
Vi lyckas ta oss iväg och runt hårnålen förhållandevis elegant. Nu var det allt annat sjung i motorn! I den svaga utför märker vi att det är halt på asfalten av all lera och vatten som dragits upp av föregående bilar. Igenom höbals chikanerna riktigt bra, ut på bron och grus vilket är mera lera och nästan ändå slipprigare än asfalten. Vi sprätter massor av goja baköver när vi drar bort mot vägbytet. På väg ut på den skumpiga lilla rakan börjar det banka och slå i bakvagnen. Trodde först att det var ett fyrlänkstag, men..... för min del känner jag alltför väl igen ljudet. Det låter precis som när jag åkte mitt första historiska rally, med Amazon, i Karlsborg 1997. Även Eugen var också bekymrad, fastän vi inte kände varandra 1997. Bilen skuttar framåt och vi lyckas just precis övertala den att korsa mållinjen och in i TK innan den helt slutar att dra. Det är stopp, den här gången permanent?!
Vi lämnar och får tillbaka tidkortet, samtidigt ger de vänliga åskådarna oss hjälp att putta bilen upp till stora vägen. Där väntar Skrik och Panik, som avtalat med sin servicebil. De ser på långt håll att det inte står rätt till och det kan dessutom höras. Skronk, skronk, skronk låter det så hemtrevligt, precis som i en av Bosse Sundins stenkrossar. Inte alls som en ettrig och nyss torrlagd BDG skall låta.
Snabbt fram med domkraft och bakdel upp. Hjul av och drivaxlar kollas, men felet sitter längre in. Krona och pinjong har nämligen tackat för sig så massor av skrot, dyrt skrot, faller ner på marken när kåpan öppnas. Det verkar inte alls bra! Chefen kontaktas via telefon och det bestäms att vi skall bogseras tillbaka till den numera tömda serviceplatsen och där invänta eventuella reservdelar eller ny bakaxel. Dags att åka bogserlina igen!
Nu har jag blivit bogserad i rallybil i Mexico, Kenya, Tanzania, Italien, Tjeckien, Finland och Förenade Arabemiraten, förutom Sverige. En svårslagen meritlista! Fast skall sanningen fram så var det bara en kort resa, upp ur en sandhög, i Förenade Arabemiraten. Fördelen med att bogseras i England, framför t.ex. Afrika, är att man slipper dammet! Annars är det lika enahanda och deprimerande var man än befinner sig och kan absolut inte rekommenderas. Tro mig!
Roger Albert Clark Rally tillämpar Super-Rally Rules, i princip samma regler som Midnattsolsrallyt och andra stora rallyn. Om du bryter kan du reparera och återkomma. För de ss som du eventuellt inte åker får du plikta drygt med tid. Men du får lov att fortsätta, vilket kanske är hela finessen. Men när man fortsätter känns det lite som att ha ställt bort damen i schack, men din vänlige motståndare låter dig ångra draget och behålla damen.
Nu är Eugen, Mekarna och jag åter "in waiting mode"! Kommer några reservdelar eller skall vi att kasta in den finska handduken för gott i detta, så här långt, olycksaliga rally. Det duggregnade och var råkallt dessutom!
Efter en stärkande väntetid, som enbart piggats upp av tävlingsledarens glade svärfar vilken besökte oss på parkeringsplatsen och drog några fräckisar, kom Mark i löddrig Bedford! Han har en komplett Fully Floating, Twin Tapper, Big Atlas, komplett med bromsar, slutväxel och diff, med sig. Den har han hittat lokalt. Det enda moln på vår bakaxelhimmel var att utväxlingen var 4:6, alltså för 13", istället för vår tidigare 5:37. Här skulle det bli åka av! Om man skall se det positivt så hade vi nu möjligheter att köra igen tid, toppfart skulle i alla fall inte fattas!!! Speciellt inte som vi åkte 195/70 på 15" bak. Räkna ut toppfarten vid 9.300 rpm (1:1 på direkten), ett tips är att svaret börjar på en tvåa! Svar kan lämnas i gästboken och premieras efter behov.
Efter ännu en stund satt hela kalaset på plats och vi kunde ge oss av. Regnet hade, nästan symboliskt, upphört när domkraften togs bort och solen började värma omgivningen. Bilen fungerade igen och livet var åter värt att leva. Box-mannen hade tagit ut riktningen och hans rekommendation var att genskjuta rallykaravanen till SS9, Langdale 2 och det var ju bara att hålla med., precis som vanligt. Eftersom vi hade bra marschfart och låg väl till mot tidsschemat beslöt vi för att spendera lite "kvalitetstid". Följaktligen svängde vi in på en murrig pub vid vägkanten. Etablissemanget var som hämtat ur Hem till Byn eller kanske Kommissarie Morse. Det kändes som om Morse när som helst skulle svänga in med sin gamla Jagga eller bonden parkera sin Ferguson för att ta en Pint.
Vi hade parkerat vår löpare precis vid ingången, satt i den varma solväggen, njöt var sin Kalja och löste livsgåtor. Då väcks vi tillbaka till verkligheten av tjutande däck och tutande bilar. Skrik och Panik hade sett vår bil stå parkerad. Är det trasigt nu igen? Slagit på en tvärnit med sin stora Landcruiser. Precis bakom kom Chefen med sin Bedford och när pojkarna i SUV:en bromsade, tvärnitade han också så att kastruller, tekokare, bakaxlar och skiftnycklar for runt i hytten. Mötande bilar tutade och vår förtrollning var bruten. Vi vinkade att allt var OK och de skakade samfällt på huvudena. Med rynkade pannor och bekymrade miner drog de vidare. Vi såg vad de tänkte: Är detta verkligen seriösa rallyåkare?!
Väl framme vid SS9 var vi nästan först på plats av alla, bara några bilar stod och väntade på sin tur. På Eugens enträgna uppmaning svänger vi bara in i ledet utan att vänta på vår ursprungliga plats, nummer 20. Han är inte lite fräck Boxmannen, men han hade en poäng i att det var lika bra att åka nu som att vänta på att vägen skulle bli ändå sämre. Det tyckte inte den bilen som nu hamnade bakom oss. De hade antagligen förskräckts av våra tider från SS1 o SS2. Langdale 2 var dessutom hela 13,6 miles (22 km) och de skulle åka den för andra gången, medan vi tog vår första tur. Så deras rynkade näsor var kanske inte helt oberättigade, men vi lovade att hålla till sidan om de kom ikapp..........
Langdale var premiär för oss på de "riktiga" sträckorna. Vårt grundupplägg var lite Tulipanaros eller "lättare sagt än gjort". Eugen hade en karta, typ generalstaben, med sträckan markerad. På den skulle han försöka utläsa huruvida det svängde och i så fall var och hur mycket. Gärna åt vilket håll och förhoppningsvis hur det såg ut efter kurvan. Jag skulle få dessa anvisningar som noter i lurarna och genast omvandla informationen till lämpliga åtgärder. Vi såg oss flyga fram som de stora 70-tals ikonerna Blomqvist, Mikkola och Waldegård, men helst inte som en ung Vatanen. Om planen fungerade, vill säga, för det fanns som du redan räknat ut en hel del felkällor som kunde ge avvikelser!
Innan nästa service skall vi ha åkt ss9 13,6 miles på grus, ss10 2,75 miles på grus, samt SS11 och SS12 vilket var samma sträcka och gick på asfalt. Före SS11/12 skulle S&P montera 13" asfalthjul och ge allmän översyn samt kanske något ätbart.
SS9 Langdale 2 13,6 miles
Så här såg det på utsidan (klicka på texten)
Nu förstod vi varför världens stryktåligaste rallybilar byggs i Storbritannien.............. "Langdale is a fantastic stage. Nice and smooth", sa engelsmännen
SS10
Inget speciellt, men "plenty ruff"
SS11 Olivers Mount 3 4,05 miles
Nya små och löjliga asfaltdäck monteras. Det brittiska asfaltreglementet lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller image. Det börjar skymma, andra varvet skulle nog att gå i totalt mörker. Sträckan var någon typ av bana, fast anläggning, och är återkommande i engelska tävlingar. Det verkade, för övrigt, även de andra sträckorna vara. Inte minst för de flesta killarna låter som om de åkt där massor av gånger. Sträckan har redan åkts två gånger idag, av de som inte varit på puben.................
SS12 Olivers Mount 4 4,05 miles
Här kan du åka med om du har tid och lust. Lite sexigt att åka i mörker faktiskt!
Så här såg det ut som åskådare (även grussträcka finns med på klippet)
Service Pickering Showground
Jätteanläggning på vars parkering servicepråmarna har häckat hela dagen. Vi kommer in under tälttaket, öppnar dörren och det första man känner är doften av Risotto! Kan man bli annat än på gott humör?! Efter att Mark röjt upp i röran av grytor och verktyg efter panikbromsningen har han spenderat eftermiddagen med att laga en underbar Risotto, Frutti di Mare, som simmrat länge i vitt vin. Det sägs att en italiensk kock kan bedömas efter dennes Risotto och här hade Walesaren Chef Solloway lagt upp ribban på WRC nivå. Fantastiskt! Kändes nästan lika bra som försoningssex.... Eugen och jag lägger in som om vi inte sett god mat på flera dagar, vilket också stämmer precis.
SS13 och SS14 Greystoke, 7,6 miles, kändes enkelt nu på mätta magar även om det var alldeles höstlikt småregnigt och totalt kolsvart. Perfekt kräftfiskeväder faktiskt. När vi skall starta Greystoke 1 hade det blivit stopp inne på sträckan så det var väntetid. Kändes underligt att stå där mitt i en kolsvart skog i England och den ende man kan prata svenska med är en skäggig finne. De enda ljuskällorna var små kartläsarlampor som inte orkade lysa upp skogsgläntan. När en ny bil kommer in lyser det upp en liten stund, men sedan ser man bara några cigarettglödspetsar igen. Vi som bor i stan eller samhällen har blivit isolerade från mörker. Mörker känns ovant.
SS13 Greystoke 1 7,6 miles
Gick väl ok, men Eugen har det inte enkelt med kartorna i mörkret. Inte jag med vägen heller så det går väl på ett ut. Den stora skillnaden är bara att om Eugen ser fel kan han ju bara ursäkta sig, men om jag gör fel får vi, minst, frysa.
ss14 Greystoke 7,6 miles
Efter sista sträckan för dagen väntar som vanligt våra trogna vapendragare S&P och de får ok av oss innan vi drar mot den nya serviceplatsen på Carlisle Airport. Eftersom det är "fri entre" sätter vi högsta fart tillbaka i hopp om att det finns mera Risotto kvar. Det gjorde det.
På serviceplatsen råder full aktivitet, då det var fritt att serva hela natten. Överallt skruvas och plockas det. Kiosken, som säljer hamburgare, mackor, te o kaffe, gör strålande affärer bland de hungriga teamen som inte begåvats med en kock. Runt Malcolm Wilsons har det samlats 6 WRC mekar som byter allt som är löst, så att M-Sport bossen skall kunna fortsätta åka utan problem. Vi parkerar bilen, käkar upp den sista Risotton och äntrar vår Mondeo för att dra till hotellet.
Eugens GPS spelar oss åter ett spratt, så när vi skall till hotellet får vi en turné ute i Carlisles förorter. Troligen letade den väl efter något mera romantiskt hotell. Säga vad man vill om vårt hotell, men så sjusärdeles romantiskt var det inte med placering mitt på en stor parkering. De hade i alla fall en pub, så vi fick oss var sin Lager över vilken vi kunde sammanfatta dagen.
Dagen hade startat i moll, men avslutningen var helt klart i dur via den excellenta lunchen. Eugens kartläsning gick oväntat bra och den skulle säkert bli ändå bättre imorgon nu när han fått tränat lite mera och har dagsljuset till hjälp. Bilen gick som ett spjut i motorn, men utväxlingen var mera anpasad för Le Mans och Mulsannerakan än smala bökiga skogsvägar i norra England.
Mark hade föreslagit att vi skulle börja åka 13" istället, men det skulle innebära en kraftig merkostnad eftersom 15" däcken redan var beställda och skulle lösas ut. Hade det varit strid på kniven med Wigren hade vi gått på 13", men det må vara måtta på spenderandet. Körstilen hade kanske varit lite yvig, inte så vägvinnande, men kul och publikvänlig. Folk applåderade och vinkade när vi kom, det var i alla fall vad vi inbillade oss och vinna kunde vi i alla fall inte. "Image is everything" tröstade vi oss med, strax före John Blund bredsladdade in på hotellet och lade en gruskvast i våra ögon.
Ice ledde över Fire! Wilson gick till sängs med en ledning på 1,44, efter 1 timma 15 minuters körtid. Tvåa den eldfängde unge irländaren McCormack, trea David Stokes, på nästan samma tid som Fire, också i Escort. Som upplysning till Frank Mårdh kan jag berätta att Phil Collins och Nicky Grist låg 11;a med sin 400:a.
Vilken placering vi hade skall vi inte trötta er med så här sent på kvällen...................
Imorgon kommer det en ny dag med nya insatser, nya sträckor, nya prövningar och nya menyer. Vad kommer att hända? Hur kommer det att gå och vad blir det till lunch?