19.ročníku HISTORIC VLTAVA RALLYE

Del 3

Om du klickar på bilderna blir de större

Äntligen var det tävlingsdag - så självklart var jag  uppe före tuppen!

Glatt, som en machokistisk finne på väg till bastun, svingade jag mig alltså ur sängen f.v.b. frukostbordet. Efter väl förrättat värv, bland de tjeckiska kulinariska morgonfröjderna, beslöt jag att lasta av trailern på egen hand, då resterande delar av teamet fortfarande sov. På trailern låg det diverse reservdelar, verktyg, ett tält o en pressening, men framförallt däck. Små söta rara Dunlop, på fälg, som vi skulle ha som reserv vid dagens två serviceuppehåll. Därför skulle hela härligheten lastas in i vår kombinerade service-, drag- och träningsbil.
Avlastningen flöt finfint i den ljumma vårmorgonen. Ända tills jag var klar och tittade lite närmare på däcken. Det stod DUNLOP, klart och tydligt över hela däcket, men det var rackarns vad små de var!!

Storleken fanns angiven, men var fanns DOT märkningen??? Ingen DOT!!?? Läsglasögonen låg kvar på rummet så jag kisade kraftigt, men såg inget. Slöt ögonen, smekte däcken med känsliga fingertoppar, som om det varit en skir midsommarbrud, i jakt på det lilla DOT märket, men tji märke. Inget märke - inget rally!
"Alla" har ju sagt att Dunlop är OK i FIA-rallyn, men vad vet väl britter om FIA. Kanske har de helt enkelt skickat fel sort?? Jag kilar runt på den morgontomma parkeringen och kollar på de andra bilarnas hjul. Jodå, det var DOT både här och där, ja på det mesta. Skall det då aldrig ta slut på elände!!?? Nu får det snart vara nog!!!!

Med sinnena i uppror stormar jag mot restaurangen och för att söka råd av "Oraklet från Helsinki", Ralf Pettersson. Herra Pettersson bodde på samma hotell som vi och det var ju otroligt praktiskt just nu. När så jag stormade in i matsalen och med darrande röst framförde mitt ärende, hade han precis avslutat sin frukost. Det stod alltså inte länge på förrän han kom ut på parkeringen och spände falkögonen i däcksstapeln. Och där, där på sidan upptäckte han ett ynka litet E, vilket tydligen var skillnaden mellan att få åka rally och få åka hem. Hade jag inte legat åt ett helt annat håll så hade jag kysst honom där på parkeringen!

Ingenstans är väl avståndet mellan total glädje och djupaste förtvivlan så kort som i rally!

På väg till besiktningen slås man av två saker: Varför regnar det alltid när man skall göra något tråkigt och det var väldigt vad kort i växlarna bilen var. Besiktningen var upplagd så att man hade en TK in tid, som måste respekteras annars blev det straff. Däremot utgick inget straff för arrangören om dessa var försenade, vilket var tursamt för besiktningsmännen........... Väntan var alltså lite seg.....
Att det gick lite segt kan kanske förklaras av att besiktningen skulle serva både våra gamla pärlor, likväl som moderna rallybilar vilka åkte Rallye Sumava Klatovy. Dessa båda rally gick samtidigt på samma sträckor, men i olika ordning. Många bilar blev det.........

Väl inne i hallen ägnades den mesta omsorgen åt vår personliga utrustning. Var FIA märkningen färsk nog? Torbjörn och jag fick backning på kalsongen och strumpor, men de upptäckte inte att jag i hastigheten fått med mig en sko av varje. Men det hade å andra sidan inte jag heller gjort. Som tur var så var det inte två höger- eller vänsterskor, utan två röda Sparcoskor, men av vitt skiljda datum. Utanför besiktningsområdet fanns det mycket påpassligt säljare av allehanda tävlingskläder. Jag valde en skraltig buss, men med en fager tös i, som leverantör och fick betala nästan det dubbla mot Torbjörn som gick till en skäggig, luggsliten Sparcoförsäljare när vi köpte våra nya kalsonger. I övrigt ansåg besiktningsfolket att vår bil vara en prydnad för sporten och komplimenterade oss speciellt för den goda smaken vad gällde färgval. Som vanligt hoppade de över ljudkontrollen. Dobre!

Efter vederbörligt godkännande drog vi oss tillbaka med en nybesiktigad bil, nya underkläder men med tomma magar. Eftersom klockan fortfarande var ung och starten inte skulle gå förrän på eftermiddagen parkerade vi tävlingsbilen på hotellet och drog ner mot serviceplatsen. Här skulle väljas ut en bra plats och tältet skulle resas. Vi hade också tänkt att kolla in de andra bilarna lite närmare. Sedan skulle det bli lunch och Dick hade redan spanat in ett ställe som såg lovande ut!
 

Med risk för att totalt gå ner sig i nostalgiträsket kan man ändå inte undvika att notera de investeringar som numera gjorts hos de historiska teamen i både personal och material. Måste det verkligen vara så här? Utvecklingen har gått från slitna 745:or via halvslitna Cheva Vans och LT35:or till nya Sprinters, samt inte minst till stora bussar, lastbilar och semitrailers.
När jag första gången var i Tjeckien fanns det en enda nordbo som hade ett täckt släp. Det var Tossavainen som härbärgerade sin E-type i ett släp med hemmabyggd kåpa av korrugerad plast. Nuförtiden fanns det, mig veterligen, endast ett öppet släp och det var finnarnas smarta dubbelsläp. Alltså ett släp med två tävlingsbilar på. I övrigt var det täckta släp rakt över och vi var lika skyldiga som de andra. Visst är de täckta släpen både säkrare och mer praktiska, men ack så tråkiga. Man vet ju inte om det står en sur Nissan Micra eller eller värsta Porsche Carrera på flaket? Om det är en tävlingsbil eller kanske ett svensson-vrak på väg till lack?!

Och varför i herrans namn behöver vi stora bussar eller ännu värre semitrailers som innehåller att från A till Ö. Från tält, utegrillar och vilstolar till svetsar, högtryckstvättar och hovtänger. Kompletta märkesverkstäder, gummiverkstäder, specialverktyg och campingutrustningar som släpas Europa runt.? Efter vad jag kan förstå så kan det bara finnas en grundorsak!

De gemensamma och fasta serviceplatserna!

Människan lär alltsedan urminnes tider haft en inneboende drift att bosätta sig tätt tillsammans. Snabbt markera revir, göra det bekvämt och gärna demonstrera status. Redan i grottorna fanns dessa tradition och nuförtiden kan man väl se detta i den tydligast formen på campingplatser, i gästhamnar och inte minst på serviceplatser. Tält upp, utegrillar fram. pressningar, staket. bord, stolar, verktyg och förbrukningsmaterial. Att packa upp tar minst ett par timmar. Du milde!

Sedan sitter servicefolket där bland alla sina prylar och väntar o väntar o väntar o väntar.........

Rallykallarna plägar ju klaga över kostnadsutvecklingen. Även detta lär ha pågått sedan urminnes tider så det har vi då tydligen gemensamt med bönder, fiskare och handelsresande. Om man gör en enkel kalkyl för att bygga upp en respektabel serviceplats så hamnar den på hissnande tal.

Vad är då alternativet? Finns det något alternativ? Finns det ett BÄTTRE alternativ?

Som vanligt må man börja från grunden, alltså med att se på syftet, eller affärsidé som det heter i kommersiella kretsar, med Historisk Rally. För vår del är det då gamla goda Appendix K!

Här talar det allvetande FIA om "tävlingar under ett regelsystem som bevarar specifikationerna från bilarnas Period". Man talar alltså om Tävlingar under ett regelsystem och egentligen inte ett ord om specifikationen på bilarna. Bilarna kommer först senare.
"Under "perioden" användes det sällan (läs nästan aldrig i Europa) fasta serviceplatser. Tvärtom, en del av idén var ju att vara rörlig, man åkte från A till B, service utfördes "flygande" på parkeringsplatser och stickvägar. Att som numera köra i slingor som återkommer till samma plats infördes väl först med de skörare, mer servicekrävande och komplicerade grupp B bilarna, vilka behövde en stabil genomgång efter några mil SS. Samt då man försökte blidka media att rapportera om rally, genom att göra det närmare till baren och mer bekvämt för bortskämda journalister.
Möjligheten till mer omfattande service, under tävlingen, gör också att körningen får en aggressivare karaktär. Medvetet eller omedvetet! Jämför hur du åker på en 6 km ss med hur du kör på en 160 km ss i Safari. Inte f-n genar du, och medvetet riskerar punktering och krökta bärarmar, om du har 154 km ss till nästa service???!!
Dessutom ger de fasta serviceplatserna stora möjligheter att ha högre trimningsgrader på bilarna än vad man hade under perioden, då service-/reparationskapaciteten är mer omfattande med de resurser som en stor trailer kan rymma. 
Därför torde de, numera obligatoriska, fasta serviceplatserna vara ett kraftigt avsteg från både anda och bokstav i FIA Appendix K.

Är då de gemensamma serviceplatserna att föredra ur de tävlandes synvinkel?

Då bör man väl egentligen först definiera vem som avses som "tävlande". Är det föraren och i kanske någon mån kartläsaren som är "tävlande" eller är Historiskt rally en teamsport? Kan man anse att service/support är en del av tävlingsmomentet eller är det ett nödvändigt ont, ungefär som läsglasögon efter 40?
Du som tycker att "tävlande" det är föraren och att kartläsarens ev. pokal är en totalt onödig, men trevlig, gest från arrangören kan sluta läsa här. Du som däremot har ett mer öppet sinnelag är välkommen att åka vidare.
I en växellåda ""från perioden" finns det synkroniseringsringar. Det är för att överbrygga hastighetsskillnader mellan kugghjul i arbete och kugghjul i vila och göra kontakten dem emellan smidigare och utan skrap när ingrepp/kontakt krävs!

Tänk dig följande scenario:
Du och din kartläsande kompis kommer in på serviceplatsen med huvudet fullt av "nära döden" upplevelser och adrenalinet droppandes ur öronen. Håret, i den mån du fortfarande har något kvar, ligger klistrat i svettiga tovor på huvudet. Overallen är vått av svett och det plastiga understället gör att du är nära kokpunkten. Du doftar MAN! Det kändes f-bannat långt till serviceplatsen och all nyfikna j-vla åskådare bildade kö sista biten så ni har missat tk-in med 20 sek. Bilen går dessutom bara fläckvis på "alla". Som om inte det var nog, så har den sure Tjalle Tvärvig och retstickan Hacke Hackspett slagit er med dryga 1,5 sek/km de sista två SS med sin fula snikbil och du vet att ni skall träffas på ett stort kalas nästa helg! ALLA kommer ju att vara där!!!!!!!!!!!!!!!!

På serviceplatsen är det däremot lugnt och rofyllt!!
Du och din servicekompis har varit på den soliga serviceplatsen i dryga tre timmar nu. Alla grillkorvarna är uppkäkade, kaffet urdrucket och ni har redan gått två varv runt serviceplatsen för att prata med kompisar innan ni tog er en liten tupplur i sommarvärmen. De nya vilstolarna är verkligen bekväma! Tyvärr så stördes sömnen av att de ringde från tävlingsbilen och skrek något, men det gick inte att uttyda ärendet eftersom linjen, som vanligt på vischan, var dålig och tävlingsbilen bullrade förfärligt. Att de var irriterade över något var givet, så är det ju alltid när de ringer, men vad anledningen var den här gången framgick inte. Kanske hade bara en tändkabel hoppat av igen, som på förförra tävlingen, och då hade de "idioterna" inte ens orkat lyfta på huven för att kolla utan kört till servicen istället. Hur dum får man vara???  Håhåjaja, bäst att ta fram verktygslådan så att man ser förberedd ut..... om 20 minuter är de borta och då är det lugnt igen. Undrar om Nisse i granntältet har med sig de marinerade kotletterna han hade i förra tävlingen?? Det skulle verkligen smaka med några kotletter till lunch. Får inte glömma att fråga efter receptet.! OJDÅ, ÄR DE REDAN HÄR!

Det är nu man behöver bra synk-ringar!!!! Bilen och Servicen lever i olika världar, som visserligen är parallella, men har helt skilda tempo. Bosse Bäver möter Kalle Koala och de har inte mycket mera gemensamt än att de har päls, gillar träd och äter gröna blad. Graden av deltagande och därmed engagemang variera också kraftigt. Ett stort beslut på serviceplatsen kan vara om man ställer vilstolarna i solen eller i skuggan. Utom just på de 20 minuterna som själva servicen varar!

...eller som förr i välden?  Back to the Future!

Det här stycket är för dig som tycker att Historiskt Rally, ÄR eller borde vara, en tävling och ett nöje för hela TEAMET.

När roadbooks delas ut läggs serviceställena upp. Ja, i alla fall ungefär "där" någonstans efter 2:an kör vi 1:a service. Mellan bäcken och korsningen, om ni hittar något bra ställe..... Rallyåkarna engagerad, servicefolket engagerat och fullt med aktiviteter och glada människor längs transportsträckorna. "Å, där står Kalle o Stina med Amman. Inte visste jag att det gick att öppna huven på den. Hahahahaha...."  Folk vinkar, det tutas, blinkas igenkännande med helljus och viftas med flaggor. Man blir glad när man ser "de egna" som vinkar in till den tillfälliga serviceplatsen. Oj, vilken bra plats ni hittat!
Alla deltar! Servicefolket letar genvägar och kör "Bil-O Light", de får också se sig omkring. "Mja, vi ändrar nästa service till dit o dit istället, därför att......!"  De är DELTAGARE i rallyt! Service måste utföras kvickt o enkelt, med enkla medel. Inga stora bilverkstäder i bussar eller trailers får plats på småvägarna, så enklare fordon, och därmed ett magrare batteri av reservdelar och verktyg finns till hands. Talanger som Ingenjör Söderqvist och Arne Walfridsson, som kan bygga en ny bil av en tom ölburk, 80 cm ståltråd och en rulle silvertejp, firar triumfer.  Alla deltar! Jaa, hela rallykaravanen blir nästan som en enda stor familj! Det ger också möjligheter för de som vill åka helt själva, utan service, att enklare klara sig om tankning på mackar blir tillåten. Men, Grillmästarna gråter då glöden aldrig hinner bli grå! Snyft.................

Det torde bli lättare att engagera och behålla servicefolk, vidare så sammanfaller ju den flygande servicen med Appendix K:s grundtanke.

Nu kan Ego Boy börja läsa igen...........

Förutom de de som är direkt engagerade i bilarna finns det ännu en viktig spelare som måste till för att det skall bli ett rally. Arrangören!
Om arrangören, fritt, får välja servicekoncept är det väl troligt att denne väljer det mest kostnadseffektiva. Man kan ana att i arbetet att organisera ett rally så är personal-/funktionärsfrågan en av de tyngsta spörsmålen. En jättestor central serviceplats skall lokaliseras, bokas, arrangeras och återställas. Funktionärer i massor måste engageras till tankzoner,  tk-in, tk-ut, ordningsvakter och annat, till skillnad mot flygande service vilken ju bokstavligen sköter sig själv. Tar man dessutom in miljöaspekten, allt enligt Bilsportens miljödokument, så försvinner ju en massa onödigt körande fram och tillbaka till serviceplatsen samtidigt som rallyåkarna kommer att välja mindre och då troligen mer miljövänliga alternativ som service och dragfordon.
Kraven på att de aktuella specialsträckorna ligger inom ett bekvämt avstånd till den centrala serviceplatsen försvinner ju också, så även detta borde vara en fördel för de plågade gråhårsmänn som numera utgör ryggraden bland arrangörerna.

Vem vill då ha central service?

Efter vad jag förstår så blir det i huvudsak fyra (4) kategorier.

1. Rena fabriksteam eller "yrkesteam", uthyrare

2. Team som tror de är fabriksteam

3. Team som vill leka fabriksteam

4. Team med servicefolk utan körkort men med grillvana

Slutsatsen,
i alla fall för min del, blir då föga förvånande att "flygande service" är att föredra. Skälen kan sammanfattas som:

1. Sänker kostnaderna betydligt

2. Ökar engagemang och innehåll i tävlingen för alla i teamet

3. Är mera socialt

4. Är historisk korrekt enligt bokstav och anda i FIA Appendix K

                                                      Vad väljer du??                                                                                                

Samling på torget!

Så såg det ut år 2002

Så här såg det ut 2010

 Efter en stärkande och trivsam lunch i sällskap med Porsche-masarna, masade vi oss iväg till den ceremoniella starten, vilken avhölls på samma imponerande torg som 2002. Rallybilarna fyllde upp både atmosfären och ytan på torget och de närbelägna tvärgatorna. Saknades gjordes endast de bensprattlande lättklädda damerna som tidigare eskorterat bilarna ner från startpodiet. Startordningen var satt så att de som var anmälda till FIA Historic EM, och betalt avgiften, startade först i någon typ av poängbaserad seedning. I den här gruppen återfanns givetvis Sveriges stolthet bland de historiska: Team Myrsell och Team Carfix.
Vi i populasen startade därefter, så startfältet blev väldigt blandat vad gällde bilmodeller. Vilken seedningsmetod som användes för oss icke EM-tävlande vet jag inte, men den verkade både genomtänkt och korrekt. Vi startade med startnummer 41, medan resten av de svenske självklart startade längre bak.............  Hela startfältet bestod av dryga 60 bilar.

Då alla var samlade gavs det goda möjligheter att överblicka konkurrensen och analysera motståndet.
Asfaltspecialisten Mats Myrsell hade bokstavligen kört in i dimman i Sanremo innan han på sträckan därefter skapade egna dimmoln, av olja i motorrummet, och tvingades bryta. Nu var han och Esko säkert mäkta revanschsugna, men de handikappades troligen av att inte minst motorn i Porschen för dagen var av för klen kaliber för snabba asfaltvägar. De åkte "gamla" UWD vilken har ett ljuvligt vrid men tyvärr alltför blygsam effekt för att vara en fullt kompetent asfalt-Porsche med vinstpotential.

Västeråsmaffian, Team Carfix, satsade som vanligt på vinst i sin klass men hade här tungt motstånd då det fanns flera aspiranter på titeln i klassen. Men Bergqvist såg samlad ut, Magnusson verkade glad som vanligt och fruarna i servicen hade troligen nya virkade dukar på kaffebordet. De var laddade!

Team Bevelko är en senare företeelse på den svenska rallyhimmeln. Man skulle enkelt kunna förklara teamet som en Fordbaserad Lightversion av Team Tidö. Här finns "Stjärnan", kändisen och teamchefen. I Team Tidös fall är det ju som bekant Waldegård, "Gunvald Larsson" och von Schinkel, medan Team Bevelko för dagen var sammansatt av Tony-Transit, "Helgonet" och Boivie.  Associerad var Alfaåkande Rehnstål. 

Bland de svenske var Tony Transit hårt spelad, även om han hade en meritlista av digital karaktär, från Tjeckien som förskräckte. En vinst och en skrotning. Tony och Micke Lööv var nog också de som tränat flitigast och spenderat minst tid på krogen av alla närvarande. Det förstnämnda kan förklaras av deras djupt rotade vilja att vinna, medan det sistnämnda kan ha att göra med Löövs nya diet där vetemjöl och öl var no-no och då finns det inte mycket att glädjas åt på en tjeckisk krog. Och Tony?? Ja, ni som sett honom förstår ju själva....

Det är skillnad mellan originalet och kopian! Det lokala "Helgonet" hade blivit övergiven av sin fagra värmländska kartläserska från föregående års tjeckiska äventyr, till förmån för Jonny Björk. Tror du det hade hänt Roger Moore?!
För att kompensera den troliga viktökningen hade Herr Einar tvingats byta vagn, och därmed klass, till en ännu vassare P1800 som nu gick i klassen upp till 1975. Men helt utan Walfridssonar var ändå inte teamet. Kartläserskans far, Arne Walfridsson, var fortsatt ansluten till serviceteamet. Arne är, förutom att vara en trevlig värmlänning, troligen en av Sveriges snabbaste SAAB V4 åkare och det måste ju vara en stark tillgång i ett Volvobaserat team på ett asfaltrally.

Teamchefen själv, Henric, som före start skriftligen hade ställt ut fler löften, höll troligen också diet. Vid sin sida hade han Sveriges mest härdade kartläsare, Stefan Andersson. En oöm man som vet hur det känns att rulla en bil, då han hängt upp och ner bredvid Tom Axelsson på ett flertal tävlingar. Målsättningen pojkarna satt upp för rallyt var högtflygande, då de hade för avsikt att bli, minst, näst bästa svenska Ford. Då även med Fords dotterbolag inräknade. Den som tror på ett samband mellan träningsmil och ss-tid hade säkert varit beredd att hålla med.

Rehnstål förgyllde rallyt med sin Alfa! En märke med stora stolta traditioner inom racing, asfaltrallyn och verkstadsräkningar. Till sin hjälp hade de en gym servicebuss, med vars hjälp de borde ha kunnat hålla minst ett stridsvagnregemente i drift. Kjell hade vid sin sida Krister Wennman och de intog före rallyt en italiensk "laid-back" attityd som påminde om vår egen. De ville ta sig i mål!   

Bland våra finska kamrater nämndes det en rad namn med aspirationer på toppresultat i respektive klass. Men hur det än skulle gå så skulle Tanjas pojkar ta hem klassen "publikfavorit" då de hade den enda "riktiga" Skoda Oktavian i startlistan. Jämförelsevis kan det liknas vid att, som utlänning, ställa upp med den enda SAAB 2-taktaren i Midnattsolsrallyt!

SS1 "Rundbanan" 15,7 km

I kön fram till starten spelades mitt förra framträdande på sträckan upp som en video inne i den nya hjälmen. Mest framträdande minnesbild var tanten som skrek efter oss när vi nästan kört över hennes värphöna. Måste se upp för höns!! En förbaskad hjälm var det i alla fall, för det var omöjligt att dricka, utan att spilla, så vatten rann i strida strömmar nerför halsen under polokragen. Huuuuh!! Torbjörn bläddrar stilla bland noterna och motorn hackar slött på tomgång.
Det är nu alla frågor dyker upp av vilka man hoppas få positiva svar på de flesta inom ett par minuters tid. Kommer de nya däcken att fungera? Är däcken stora nog för att vi skall göra fart? Kommer bilen att gå fort nog? Hur kommer de nya kammarna att fungera? Visst misständer den väl lite? Noterna med K i stället för medium, blir det bra? Hur f-n står bromsvågen? Handbromsen på eller av? Är det torsdag i dag? Är det service efter första ss?  

Iväg drar vi med ett imponerande vrål! Ettan, tvåan, trean, fyran, femman och ..... jasså det fanns inget mer. Lång raka utför, K-höger 50 meddelas det i lurarna. Vägen bred som ett flygfält, skär högerkurvan, helt odramatiskt, på fyran med shift-lighten ivrigt blinkandes. Va, går den inte fortare? ett par svängar till, en chikan i ett vägbyte o uppför. Långa svepande böjar med genomsikt. Fullt spett på fyran. Har varningslampan för shiftlighten hängt sig? Nedbromsning, in bakom ett hönshus. Har kärringen tagit in hönsen idag, måntro?? Ut igen på tvåan och framåt mot en chickan. Igenom och upp genom växlarna, fram mot ett vägbyte. Tar högern på tvåan med ställ, men den orkar dåligt. Rakt, upp genom växlarna. Chickan. Uppför, trean fyran och femman. Över krön utför långa svängar vi satt som K eller var det tvär, fortfarande femman i. Vägbyte höger tillbaka till starten. Bromsar alldeles för tidigt och väljer för kort växel. Nya växlar i ut på rakan och femma i. Finns det inget mera?? Inne på andra varvet. Shiftlight och varvstopslampan lyser ihärdigt rött så man tror det är julafton, men i själva verket är det bara för små hjul. Inte f-n skall man väl kunna ta tvär o K-böjar med ståpelle på fyran???!!  Bilen går alldeles för sakta och de nya kammarna verkar vara rena paskan. Ingen bett alls i motorn längre. Det bara skramlar. Fy Fabian, det här var inget kul!   

Att det var en snabb SS förstod vi och att vi inte var snabba nog förstod vi också, men hur Bergqvist o Magnusson kunde bli trea totalt på sträckan förstod vi inte alls! Det senare var i alla fall vad den officiella tidtagningen hävdade och om det var sant så skulle både Torbjörn och jag tvinga Dick i vår service att börja virka dukar! 

Snittfart 110 km/tim inräknat chikaner.

                          Förr                                                          Nu                               

Snabbt tillbaka till serviceplatsen för en första service. Dick är redan vaken så han kommer ut och möter oss redan före TK-in. Det var en mäktig kö in på serviceområdet!
- Några problem?, undrar han.
-Ja, har du några 15" asfalthjul med dig får du gärna plocka fram dom nu och ett par nya kammar vore troligen också käckt. Bilen känns seg som om tändningen stod lågt............., svarar vi.
- Hmmm, säger han och lägger pannan i djupa veck

I brist på kamaxlar, 15" hjul och annat koncentrerade vi oss på att fylla på bränsle, alltså mackor, bensin o dricka. I övrigt var bilen i finfint skick och skam vore det väl annars då den varit på service under tre kvartal. Nu väntade två ss, på raken, innan vi skulle få träffa Dick på serviceplatsen
Jensen har problem med sin "State of the Art" RSR som oförklarligt bara dör mitt på ss. Av svenskarna verkade alla vara kvar i tävlingen.

SS 2 14,4 km

Det var efter den här sträckan som vi hade fått punka på med träningsbilen. Strax innan start står det en bil och brinner, inte speciellt hemtrevligt. Start i uppför på rätt bred väg ute på en åker, sedan in i ett skogsparti. Sedan är det mesta i öppet landskap, medan avslutningen är en rysare. Hårnål höger inne i en by, ut på en bredare väg som strax störtar sig utför en backa i långa svepande böjar. I avslutningen av den branta backen är det en lååååååååååång vänster, med 80 cm grova lindar på utsidan, som går över i en höger för att sedan bli rakt över mållinjen.  

Motorn känns fortfarande halvdöd. Annars är väggreppet lysande, men den är stadigt tung i ratten. Nu håller t. om. Torbjörn med om att bilen inte går som den skall. Olja o temp visar fortfarande stabila värden. Vad i herrans namn kan det vara? Under resan tycktes det röda varvstoppet lysa glatt åt oss på femman vid minsta raka och i sista dödsföraktande utförslöpan har vi julbelysning redan halvvägs nerför backen. Kanske delvis beroende på att vi var förföljda av en helikopter, men genom den långa vänster gick bilen absolut fort nog................

Återigen gör Nisse och Karl Erik en fantastisk SS, även om de tappat en placering på totallistan. De kommer enligt den officiella tidtagningen in på en fjärde (4) plats, men det är ju ändå inte alls illa med en Amazon. Inte sedan Tom Tranas tid har väl Amazonen firat sådana triumfer på asfalt. Dick är närmare att få virkkroken som huvudverktyg än momentnyckel just nu. Tony Transit gör också en mycket bra SS och lyckas t.om slå Bergqvist, medan Myrsell får se sig slagen av Västerås-Amazonen. Vi får nöja oss med att tampas med de svenska andraplans figurerna Boivie, Einar, Rehnstål. Allt enligt den officiella tidtagningen................

Jensen sliter fortfarande med plötsliga stopp. Alla svenskarna och finnar kvar. 

Snittfart 108 km/tim inräknat chikaner.

SS3 10,6 km

Efter en kort transport är vi vid starten på ss 3. Återigen start i uppför, med några vindlande svängar genom skogen. Vägen återigen ganska bred och ofattbart slätt om man jämför med liknande vägtyper hemma i Sverige. Inga tjäll skador, genombrott eller lagningar alls i asfalten. På mitten blir det klättring uppför i serpentiner som sedan störtar neråt, fortfarande i serpentiner, innan det planar ut och blir mål. Rasande snabbt och en del chikaner uppbyggda för att få ner farten på de värsta rakorna. Serpentinerna drar också ner snittfarten en hel del.    

Vi brakar åter iväg men klippet i motorn lyser alltmer med sin frånvaro. Temperatur och oljetryck är däremot stabila. Kan det vara att tändningen står sent...? Shiftlight lamporna lyser mysigt! Karlskoga-Moya smattrar noter och det är i allmänhet K och tvär tycker jag. Medium går på femman med ståbott, Tvär går på femman, medan i K är det fyrans växel om de inte är helt mörka för då blir det trean och rödlampa. Hårnålarna i serpentinerna tar vi på ställ. Det är väl inte vägvinnande med sjutton så kul. Torbjörn muttrar "att snabbaste vägen genom en kurva är vanligtvis inte med dörren först..." Han har säkert helt rätt, men publiken jublar som tokiga när vi kommer farande med motställ och blinkande varvstoppslampa. Image is Everything!

Nu bar det av mot service igen!
Återigen gör Carfix en lysande sträcka och hänger kvar vid sin 4 plats, totalt, och ser sig enbart slagna av Tony Transit av de svenske. Myrsell sätter ännu en högst gångbar tid, medan vi draggar nere i slummen hos Boivie, Einar och Rehnstål. Allt enligt den officiella tidtagningen.

Service blir dramatisk för de svenske.
Våra favoriter, Västeråsmaffian, hade numera en Amazon Favorit! Alltså en treväxlad Amazon. Om de skulle  fixa felet eller om de skall byta växellåda var oklart och det verkade ofint att fråga där de slet i sitt anletes svett.
När vi kom vidare till team Bevelko rådde också stor aktivitet. Framförallt verkade det som om P1800 behövde omsorg, men att detta skulle vara lugnet före stormen för Team Bevelko levde vi alla i lycklig okunskap om.
För vår del så var det inget att göra mer än att lägga pannorna i ännu djupare veck än vid förra servicen över varför vi inte hade något sprutt i bilen. Sedan slog vi på lite bensin, ute i tankzonen, och drog iväg till dagens sista ss.

Jensen sliter fortfarande med plötsliga stopp i maskin. Alla svenskar och finnar är fortfarande med.

Snittfart 94 km/tim inräknat chikaner och serpentiner.

SS4   Hodousice - Patraska 11,8

Sträckan som ALLA talat om. Skulle den gå i mörker eller ej? Av de flesta tävlingsbilarna att döma så verkade rallykallarna övertygade om att det skulle vara svart som natten, minst som på Arctic rally. För vår del var mörkerproblematiken en total överraskning då vi, som en av få, kom till Tjeckien helt utan extraljus.
Vissa hade till och med tränat sträckan både i skymningen och i mörker bara för att återskapa de förhållanden som kunde tänkas vara aktuella vid tävlingen, men det tyckte vi definitivt var att gå för långt. Sträckans karaktär var egentligen väldigt trevlig och omväxlande, men på något sätt så hade namnet på byn vid målet fastnat i hjärnbarken. Det var ingen positiv sträcka för oss, det hade vi bestämt oss för redan före rallyt startade. De som startade först i fältet gynnades givetvis, då de kunde åka i drygt skymningsljus.  

Så länge vi åkte på åkrarna var det något så när, men när man kom in i skogspartier var det lite magert med bara helljus. Det skymde också på under resan. Ja, det var i alla fall det vi inbillade oss. Trotts detta gick det bra, inte minst tack vara säker lotsning. Bilen gick ännu sämre nu, enades vi om!

När vi kom ut från sträckan stannade jag på en höjd där man kunde se de efterföljande bilarna. Torbjörn tjatade att vi skulle åka, men jag draggade nog lite länge. Följaktligen fick vi sätta upp en förfärlig fart på transporten, samtidigt som jag körde tung regrouping klagan, vilket fick till följd att vi tog vänster i stället för höger i ett vägskäl. Det var inte bra!!  
Nu var det kolsvart ute och det hade börjat duggregna så Escortens glödlampor förde en ojämn kamp mot det tilltagande mörkret. Vi irrade runt på den tjeckiska landsbygden en stund innan vi hittade position att ta ut bäring hemåt. Bilen gick allt sämre så vi hade fullt sjå att klämma om en VW Polo, Diesel, på sista upploppet fram till TK in. Vi var nästan 2 minuter försenade. Det kändes inte mycket roligare........

Då sista sträckan för dagen var gjord skulle bilen in i service före den gick vidare till Parc Ferme för natten. På servicen lyfte vi åter på huven och nu saknades ett lock till Webernförgasaren. Oj, oj ett sådant måste vi ha! Eftersom vi inte var självförsörjande måste vi låna och skall man låna är Gamstrategin smart. Man letar efter ett kadaver!
Kadaver visade det sig tyvärr finnas i övermåttan alldeles i vår närhet! Boivie hade tvingats bryta med motorproblem och Tony Transit hade fått bakaxelproblem. Henrik donerade vänligt ett lock till oss och efter vad vi förstod hela eller delar av bakaxeln till Tony. Tony skulle nu starta om dag 2 enligt Super Rally reglerna och eftersom de brutit på sista ss så var nog straffet överkomligt, då det bara omfattade en ss och en transport.

Bergqvist/Magnusson gjorde en alldeles urusel ss jämfört med de tidigare. Detta skulle kunna förklaras av att arrangören fått ordning på tidtagningen eller kanske var det så enkelt att växellådan var kass. Myrsell måste haft grymma extraljus då han svingade sig högt upp på listan, medan vi andra svenskar draggade nere i skymningslandet. Norske Jensen verkade också ha fått till en ss nästan utan motorstopp och finnar fanns det överallt! 

Vi parkerade bilen under tystnad i Parc Ferme och tog oss sakta tillbaka till hotellet för att få lite mat.
Redan efter 90 minuter, från beställningen, lyckades köket utan att darra på manschetten klämma ur sig en bränd schnitzel med kalla pommes som tillbehör. Kyparen och hotellägaren ställde sig frågande till varför vi klagade på väntetiden. Det är sådant som stärker beslutsamheten!

Att åka historiskt rally skall ju föreställa vara ett nöje, inte minst för den som lägger neer massor av tid och pengar. Var detta roligt?? Vilken del var rolig/roligast? Och om det var roligt, HUR roligt var det? Finns det något annat som kan vara minst lika, mycket eller lite, roligt? Är den ekonomiska aspekten "rolig"? Hur är förhållandet roligt/krona i förhållande till annan underhållning?

Magnus Wigren sa en gång, appropå att jag förmanat honom att inte slösa pengar på golf, att han kunde ta taxi till golfbanan, spela 9 hål, slänga golfbagen och köpa en ny. Spela resterande 9 hål, för att sedan gå till restaurangen äta det bästa de hade med det bästa vinet samt bjuda alla på krogen på champagne. Sedan slänga golfbagen och ta taxi hem. Fortfarande på en budget understigande vad en vanlig rallytävling har kostat om man väger in alla kostnader.
Den personliga frågan är ju dock, vad som är mest roligt? Att kasta golfbagar eller att köra tok med en gammal bil........?!
För min del, där i väntan på att kocken skulle fikat färdigt och med tjeckiens tröttaste Escort i Parc Ferme, kändes det som en god idé att sitta på en golfkrog, med bra vinlista.

Finns det någon anledning att hålla på om det inte är kul? 

Själva åkande är fantastiskt kul, OM grejorna fungerar! Däremot är det mördande tråkigt när det INTE fungerar riktigt och det har inget med placeringarna i resultatlistan att göra. Den social delen, med alla likasinnade tokar, runt omkring tävlingarna och bilarna är också klart på plussidan. Man träffar massor av spännande människor som man annars aldrig träffat eller lärt känna. MEN, fy för den lede för allt runtomkring FÖRE och UNDER tävlingen.
Jag tycker dessutom att det blivit alltmer komplicerat och komplext på senare tid. Visst var det enklare och roligare, när man tog första bästa bil med dragkrok, lastade trailern med rallybilen, tankade och kollade luften och drog iväg med sin kamrat. Man tankade tävlingsbilen själv på transporterna på de bensinmackar som fanns. Reservdäck hade man i skuffen och en liten väska med silvertejp, skruvmejslar och några fasta nycklar.  
Bara pappersexercisen för att hålla igång en rallybil kräver nästan en administrativ tjänst nuförtiden. Sedan finns det en myriad olika tekniska alternativ att ta ställning till, vilket också kräver tid, kompetens och engagemang.
Tycker också att kostnadsutvecklingen har skenat iväg. Prisstegringen på tävlingsfordon verkar överstiga prisutvecklingen på bostadsrätter i Stockholms innerstad. Reservdelar, förbrukningsmaterial och arbete har också ökat i pris så man kunde tro att de omfattades av både ROT och RUT.  Det måste finnas något enklare?!

Följaktligen föreslog jag för teamet, Torbjörn och Dick, att vi skulle lägga ner rallyåkandet, bryta tävlingen och åka hem. Torbjörn nappade direkt då han absolut inte ville åka med någon som inte var koncentrerad på sin uppgift och det kan man ju förstå. Dick anslöt! 
Eftersom vi tidigare avtalat om att åka Midnattsolsrallyt tillsammans bestämde vi att det skulle bli teamets avslutningstävlingen. Har man sagt det så...........! 

Nu har jag åkt historiskt under drygt 10 års tid och haft massor av underbara upplevelser. Varit på underbara platser jag annars aldrig kommit till, både hemma och utomrikes. Träffat fantastiska människor jag annars aldrig träffat. Haft nära döden upplevelser och även tvärtom....... Åkt tävlingar som man tidigare bara läst om och inte en gång drömt om. Fått smaka på rally i olika världsdelar på alla olika underlag. Spenderat mer pengar än jag vill räkna. Jag tycker strängt taget att jag gjort mitt skift i rallygruvan!
 

Nu borde det vara dags för något annat!  

???? 

A big "Thank you" to the website www.ewrc.cz and it´s editorTomas Wanka and his friends for letting me use the pictures from the 19.ročníku HISTORIC VLTAVA RALLYE

Om du vill se fler bilder från rallyt eller andra rallyn klicka in på www.ewrc.cz

Tyvärr har jag inte hittat några åkbilder på Myrsell eller Jansson. Troligen åkte de för "tråkigt" för att väljas som objekt av fotograferna........

Denna skröna innehåller (som vanligt) minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar och felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!

Copyright råder på allt material!