Midnattsolsrallyt 2011

Västerås

Part 2

Midnattsolsrallyt 2011 - the Rally

Klicka på bilderna

MSR 2011 var året då Volvo 240 slog igenom stort i startfältet. Hela nio (9) stycken fanns på startlinjen. Detta kan jämföras med t.ex. den svenska rallyikonen SAAB V4 som bara skrapade ihop tre (3) deltagande bilar.
Även om Volvo 240 har en mycket mager tävlingshistoria från perioden fram till 1981 är det ändå en svensk 70-/80-talsikon. Från den tid när Sverige, ute i stora världen, var synonymt med just Volvo och tennisspelaren Björn Borg. Kineser var något man såg på TV och då vinkande de nästan alltid med små röda häften. Men tiderna ändras.
Nuförtiden är Sverige synonymt med, Hollandsbaserade, IKEA och Björn Borg är, för de flesta, ett kalsongmärke. Kineser har översvämmat Göteborg och nu har vi förstått att de små röda häftena som de viftade med, på 70-talet, var checkblock och de viftade för att de var köpsugna. Väldigt köpsugna!
Så visst händer det saker på 35 år. En sådan sak verkar vara att Volvo 240 utvecklats till, efter vad jag förstår, en alldeles utomordentlig historisk rallybil i klassen upp till 1981. Men utseende har den tyvärr fortfarande emot sig, tycker jag........

På väg fram mot starten passerade vi Alex Beeler, som svängt in på vår service med 99:an. Den kokade våldsamt och gick väldigt orent. Kokandet åtgärdades enkelt genom att slå på den elektriska kylfläkten, men den bluddrande motorn var ett tecken i skyn. Småländska pannor lades i djupa veck och med en uppgiven huvudskakning lade chefsmekaniker Sanell åter SAAB-huven på plats och de rullade ut. Vi köade också vidare!

Styrhytten på en engelsk sportbil från tidigt 60-tal är inget under av komfort och rymlighet. En Jaguar E-Type ansluter sig helt till denna teori. Inte minst då man har kroppen emot sig, 190 cm o en helpanna är helt enkelt alldeles för mycket för att få plats på ett rimligt vis. Det blir liksom trångt åt alla håll. På bredden är det magert med utrymmet och höjden skall vi inte tala om. Till detta kommer att vindrutan är i storlek med siktskåran på en gammal T34:a och framför den försvinner motorhuven ut mot oändligheten. Men manligt är det!
Redan före starten noterade jag att min nya hjälm, Stilio halvintegrerad, gjorde att jag såg ändå mindre. Ljudet i hörlurarna var fantastiskt, och det var ju bra, men sikten var näst intill obefintlig då skärmen effektivt skar av det mesta av synfältet då huvudet var tvunget att hållas i en viss vinkel för att få plats.

SS1 Cykelbyggar´n Rocklunda

Detta var alltså cykelvägen runt omkring Rocklundahallen och sponsornamnet förklarade givetvis hur den försigkomne Uppsäll kommit på idén med cykeluthyrning.

"Vi startar på tvåan", röt Pentti i lurarna. Det lät nästan som han satt inne i hjälmen och pratade. OK! Lamporna slocknade och vi drog iväg. Efter den inledande högersvängen puttar jag till hjälmen för att i alla fall se var motorhuven slutade. "Vänster sedan in i Höger, ligg kvar på trean", vrålar Pentti som nu låter som om han sitter inuti huvudet. Jojo, före start hade både Pekkala och Tossavainen, samfällt, påtalat det negativa med att växla i onödan. Deras teori, vilken också visade sig stämma väl, var att man skulle se långsiktigt på sitt val av växel. Inget hattande mellan växlarna här inte. In bakom huset och vi missar nästan en tvär sväng då vi understyr kraftigt och får ta om. Runt en höger hårnål och ut på en liten raka. Fortfarande trean. In bakom ett nytt hus och ut på en gårdsplan. Runt några koner och genom lite band och ut på en lång, smal raksträcka med staket på båda sidor. Fyran i. Jo man tackar ja. Bilen kastar sig fram som en, ja faktiskt, Jaguar!
Men vad ända in i glödheta?! En gul sak kommer rakt emot oss, jag klipper bromsen. Men visst kör den sakta framåt? Du som kanske någon gång sett en Opel Ascona A, vet att farkosten ser nästan likadan ut fram som bak. Hela bilen ser ut som en liten fyrkantig låda, med en lite mindre fyrkantig låda ovanpå. Jag lyfter på hjälmen för att förbättra synfältet, jodå, de backade. "Kör förbi bara, ingen fara", säger rösten i hjälmen. Vi rullar vidare hela tiden på trean, men med tvåan var faktiskt i genom konstgjorda rondellen. Målsnöret tas med fart, Jaguar-premiären är avklarad utan plåtskador. Det var riktigt kul!

I stenhårda klass B5 var det trång om saligheten! Hela klassen inom 3,1 sekunder, vilket nästan inte en gång de som åkte ensamma i klassen klarade. Detta bekräftade antagandet om det skulle bli extremt tufft. Först ut var Mustang-Molander och vi på samma sekund. Det var alltså nästan revansch från SS9 Kolsvarundan 2007 och dessutom på bara tre växlar. Strax därpå kom Ling följd av en avvaktande Göransson.
Lite snabbare gick det till för Bräck, som vann SS1, trots att det var en hel del högersvängar men underlaget var ju den hemtama svarta asfalten. Sedan kom Bäcklund, Tony Transit och Stig Blomqvist. Att Stig skulle ta en framträdande plats förvånade ingen, utom dem som läst programmet och såg att han åkte Porsche. En bil han inte rosat rallyspåret med. Även andra gjorde utomordentligt starka prestationer Vaxholms 140-Olsson, ringrostige Anders Hedström i en utomordentligt vacker blå/gul RS1600, troligen också ringrostige Åke "Bryggarn" Andersson och inte minst Jörgen "Helgonet" Einar i sin P1800. Christer Adolfsson/Jenny Lindståhl, Opel Ascona A, vann överlägset klassen för backande bilar.

När vi parkerade Jaggen doftade det race. Olja, bensin, svett och bromsar. Det senare skulle visa sig mest ödesdigert. Vi drog oss tillbaka för natten efter väl förrättat värv. För att undvika fler missförstånd avseende färdriktningar på Opel Asconor tog vi vägen förbi Frank Mårdh för att så om det skiljer mera mellan fram och bak på den senare Ascona B modellen. Det gjorde det!

Efter uppstigning i ottan krånglade vi oss in i hytten igen. Efter att vederbörligen blivit avvinkade av vår kvinnodominerade service drog vi iväg. Vi skulle nu inte se varandra förrän efter långsträckan utanför Hällefors.
På vägen ut beslöt vi att byta hjälmar. Jag lånade Penttis Peltor, vilken var avsevärt mera öppen och gav avsevärt bättre synfält och han använde min. Väl framme vid sträckan köar vi upp omgivna av tyska kamrater. Som förridare hade vi Frank Mårdhs Opel Ascona 400 och efter kom Peter Anderssons Porsche Carrera RS, med kartläsare i form av Bertil Lantz respektive Stefan Andersson. Men ingen hade en finsk kartläsare som jag!

SS2 Bockhammar West
Halvbred grusväg med massor av löst grus utanför spåren. Inget fik vid målet!

Att Frank Mårdh inte tänkt bilda kö förstod man direkt vid starten. De väldiga gruskvastarna fick full poäng av oss, men inte av de stackarna som skulle kratta startplatsen. Vi tar det lite lugnare där vi drar iväg på tvåan, i de rester av startplattan som Mårdh lämnat kvar till oss. Snabbt i med trean och bilen skenade på tomgångsvarv, för en BDA, fram mot ett kurvigt parti. Nu är det gruspremiär, spännande och värre skulle det bli! Jag bromsar försiktigt och möter med gas. Det var sjutton vad hårdbromsat det var?! Vi ringlar vidare och bromsen är hård som sten, men det skulle snart släppa. Efter att ha bromsat en fyra-fem gånger, glider pedalen elegant ner mot golvet, utan att det blivit tillstymmelse till fartminskning. Som tur var är jag uppfödd med bilvrak, så foten gick som en lärkvinge och då kommer det tryck i systemet och tillstymmelse till retardation kunde skönjas. Vi masar oss igenom sträckan.

Efter sträckan kan vi konstatera att stentuffa klass B5 är mera utsträckt än på SS1 och det är mest Göranssons fel, men delvis också vårt. Göransson/Wessel hade definitivt skakat dammet ur Falconen och gjorde en mycket stark tid, följd av Ling/Nilsson med Rekorden. Även Molander/Dicander luffade på bra med Mustangen, med vi tog det lite lugnare. Försprånget från vår finfina SS1 var utraderat och mer därtill.
Per-Erik Svensson har åkt massor av tävlingar och troligen kan han läsa noterna till Bockhammar i sömnen, utan häfte. Staffan Bergdahl kan säkert köra sträckan i sömnen. Men nu var de definitivt vakna och vakna så till den milda grad att de vann sträckan, tät följda av en medlem ur en av Sveriges mer framgångsrika rallyfamiljer. Mats med det aktade rallyefternamnet Thorszelius åkte tillsammans med Lars Gustafsson i en Volvo 240. Sedan Kenneth Bäcklund/Bengt-Arne Gustafsson, vilka enligt ryktet åkte nästan notlösa. Tvåa, i klassen utan noter, kom Dalslands stolthet Bosse Sundin och Bertil Karlsson på 11:te plats, i en gul 240.
Redan nu bröt Dalarnas Porscheekipage Claes Molin/Håkan Jacobsson med trasig koppling. Grännas Kjell Svensson/Göran Svensson hade tekniska problem på sin SAAB V4, Matti Tarkki/Daniel Gadell fick motorproblem på sin Volvo 240, Sören Hellqvist i par med Olle Asplund provade att åka MSR med en Amazon men det gick inte mycket bättre än i MSR2008 då de tvingades bryta i en Porsche 924 Turbo. Amazonen gav upp tidigt även den. Stefan Gustafsson/Tommy Ericsson hade säkert hoppats på hemmavägar i Uppland dag 2 i MSR, men redan nu dog motorn i deras 2-takts 96:a. Fyra ekipage redan ute, en grym sträcka alltså!

Vi lade pannorna i djupa veck över bristen på bromsar. Pentti, som har många och framgångsrika ss-mil i bilen, hade påpekat redan före start att bilens svaga punkt var bromsarna. Nu hade han blivit sannspådd, över den hövan. Problemet brukade vara att man omgående brukade tappa bakbromsarna, beskrev han det, och sedan brukade frambromsarna bli överhettade. Jojo, vi hade dessutom brist på tryck i systemet, troligtvis för att bromsoljan kokade eller var väldigt varm. Kanske var bromsoljan, som kattmekanikern använt, av för låg kvalité. Vi beslöt att fortsätta!

SS3 Solab Kopparberg
Ja, inte kommer jag ihåg mycket

Vi rullade försiktigt på med målsättning att komma till service för att få omvårdnad av både män och maskin!

V8 åter i toppen på klass 5B via starkt åkande Göransson. före Molande. Sedan Ling och Molande och ja, ja sen kommer vi. men vi har helt otroligt nog minskat avståndet till de övriga sedan förra sträckan. Övning ger färdighet!
Kenny Bräck och Emil Axelsson visade klass även på grus, i sin Escort, och vann före Trollhätteborna Tomas Nordqvist/Jan-Åke Heimer i en Volvo 240 med Bergdahl/Svensson i Escort på tredje.
Motorn i Mikael Brodd/Karl Frisks Opel Kadett GTE gav upp.

SS4 Hällefors
Lång, omväxlande skogssträcka med kulig avslutning runt en sjö eller liknande. Vägen inte toppen hela vägen, utan partier, kurvor med djupa spår. Kanske vår låga bil gjorde sitt till i upplevelsen.

Fläckvis åkte vi på bra, i alla fall där vi såg ordentligt, men det var inte ofta nog visade det sig. Men bilen var giftig på returer! Pentti klagar över att jag körde i spåren, så Jaggen skrapar magen, men vad finns det för alternativ?

Göransson fortfarande i topp, men Ling hade nästan häng i bakluckan. 2,8 sekunder i skillnad på 14.20 i körtid är inte mycket. Molander näst sist och vi på en hedrande fjärde plats. Ling/Nilsson påstår sig efter sträckan "vara i form, men att sträckan var för snabb för bilen". Det var ju också ett fint sätt att säga att "trots den urusla bilen, åkte vi fantastiskt fort". Göransson/Wessel efterlyser noter, medan Molander måste vara politiker för han påstod att "det både gått fort och sakta". "All base covered", så att säga. För oss, som inte var så politiskt begåvade, var svaret att "det gått fort", vilket tyvärr kraftigt dementerades av Fröken Ur. Allt enligt Resultatservices utomordentliga flygande reporter, som fanns på plats vid målgång på ss4, med anteckningsblocket i högsta hugg. Se vidare kommentarer här.
Av de som inte tyngdes av favoritskapet i klass 5B, utan kunde köra mera fritt, var Kenny och Emil outstanding. Hela 24 sek före Tomas Nordqvist och 30 sekunder före trean Kenneth Bäcklund. Nu förstod nog de flesta att juniorerna Bräck/Axelsson menade allvar!
Bröderna Alavik, från Kullings, bryter med växellådsproblem, precis som i MSR2010, på sin automatväxlade Mercedes 450 SLC. Även Orions Krister Andersson/Richard Johansson ger upp med tekniska problem i sin Opel Kadett GTE.

Äntligen lunch! Samtidigt skulle vi återse vår helfinska service och kanske få lösningen på våra bromsproblem. Vi svänger in på vår plats och börjar leta fel. Strax hittar vi roten till det onda!

Allt är Wigrens fel!
Detta var en uttryck som myntades för 10-12 år sedan, då Magnus "lurade" mig ut på rallyäventyr i världen. Magnus Wigren är en trevlig man, men min absolut dyraste bekantskap, alla kategorier, här i livet!! Tänk så mycket pengar man sparat om man inte träffat Magnus Wigren!

Men ännu 2011 var jag förföljd av Saxtorps Porscheguru. Bromsbeläggen fram, vilkas storlek enklast kan beskrivas som ett 5 kronors frimärke, har en absolut glashård yta. Professor Tossavainen förklarar detta med att det var resultatet av ett alldeles onödigt, ihärdigt och oförsiktigt bromsande, troligen parat med något för mjuka belägg. "Bakbromsarna behöver vi inte kolla", säger Pentti, "för bak har det aldrig varit några bromsar att tala om". Teorin utvecklas till att obsoleta frambeläggen och den standardmässigt katastrofala bakbromsen gjort att jag applicerat alldeles för hårt tryck på pedalen, vilket gjort att oljan troligen kokat och därför tappade vi allt tryck i systemet.
Lösningen var alltså: Byta bromsolja och bromsbelägg. Enkelt, eller hur?
Men det var samtidigt "Tulipanaros". Alltså enkelt att säga, men ack så svårt att frambringa. Söderqvisten bestod oss med ny bromsvätska. Att det fanns bromsvätska med så många DOT:s visste jag inte. Dessutom fick vi låna en pump så vi kunde suga ur den gamla bromsvätskan.
För den som tittade noga på sprängskissen över en Jaguar E-Type Coupe i del 1 av den skröna står det klart att bakbromsarna befinner sig mitt under bilen, strax intill kardan. Där går också avgasrören, ett på var sida. Att komma åt bakbromsarna, t.ex. luftnipplarna, krävs alltså tålamod, värmetålighet, specialverktyg, väldigt små händer och gott om tid. Några extra frambelägg, värda namnet, hade jag inte.
Vår kompromiss blev att byta ut den gamla bromsoljan till Söderqvistens Superolja, lufta frambromsarna, men behålla de gamla beläggen, i brist på bättre.

Nu undrar du kanske hur den stackars Wigren kan tänkas ha del i detta debacle?
Jo, jag har länge, försiktigt och i hemlighet, förhört mig om hur han kör och då lyckats lista ut att han vänsterbromsar. Eftersom det ju verkar gå fort så har även jag, understundom, kopierat detta beteende. På den trånga SS1, Rocklunda, hade jag kört "Wigren Special", med vänsterfoten hovrande över bromspedalen. Ja, någonstans skulle man ju ändå göra av foten och kopplingspedalen var ju nästan onödigt efter man väl fått in trean. De små bromsklossarna hade inte klarat detta, utan hade blivit hårda som glas när de svalnat! Det var alltså, helt tydligt, Wigrens fel!
Kari och Pentti trodde knappt sina öron, när de fick höra om eländet. "Vänsterbromsa en Jaguar???!!!" Svekfullare uppträdande hade hade inte skådats, öster om viken, sedan Carl Olof Cronstedt lämnade över Sveaborg till ryssarna, utan strid, 1808.
En blek Karri tryckte ner kepsen i pannan och började förklara, med mild och stilla röst, som hämtad ur Mumindalen, att en Katt alltid måste strykas medhårs, hållas på gott humör. Inte tvingas som en plebejisk Escort, Volvo eller Opel, för då skulle den genast resa ragg och ställa till problem. Stora problem, som t.ex. just nu! Pentti han gick bara och satte sig. Rotade fram en Ritmeister Livarde och försökte lugna nerverna. Båda herrarna såg påtagligt bleka ut och undrade säkert hur de kunde ha lämnat över vårdnaden av sin läckra engelsman till en sådan barbar, alltså jag. Endast damerna, Pirjo och Maarit, var lika glada som vanligt eller så var de bara bättre på att hålla masken. Men, när det är som värst skall man alltid följa sin gamla mors råd: "Ta och ät något, pojk!"

Grillat stod på menyn!
Det smakade gott, men tilldelningen var snål. När vi ville ta om, vilket vanligtvis kockar brukar uppskatta som en komplimang, möttes vi av en kalla handen. Att få ännu en ynklig kotlett var lika komplicerat som att köpa Renat utan motbok år 1952. Ransoneringskort, på grillade fläskkotletter, gällde tydligen i Bergslagen! Dessbättre fick vi sällskap vid bordet av Team Tidö:s teamchef, med karttläsare och det piggar ju alltid upp med positiva människor. Så på lite bättre humör och med magen fylld av fläskkotlett, utan ransoneringskort, bestämde vi oss för att, försiktigt, köra vidare till nattuppehållet och där i depån försöka fixa nya frambromsar.

När vi kom tillbaka hade vi i alla fall de renaste rutorna av alla bilarna i hela depån, tack vare Pirjo och Maarit, men med bromsar var det sämre. Med god utsikt satte vi av "mot nya djärva mål", som sossarna formulerade sig på 60-talets valaffischer.

SS5 Järle
Ännu en "långsträcka" i MSR 2011, som ringlade sig genom skog och jordbrukslandskap i Bergslagen. Vädret fortfarande sisådär och även vägen för en låg Jaguar.

Pentti var också låg, men han höll ändå modet uppe, efter bästa förmåga. Även jag var låg, men sammanbiten. Snart skulle vi komma till Västerås, bromsklossarnas Shangri-La!

Amerikanskt i topp i B5. Göranssons orinal-Falcon först, onödigt mycket först, följd av Molanders Falcon-baserade Pony car. Ling och Nilsson näst sist, medan vi åter tog en hedrande fjärde plats i klassen. Som bonus slog vi storheter som Lasse Nyström, Porsche 911 Turbo, Leif B Andersson, Ford, Janne Westlund samt Mats Thorszelius båda i Volvo 240.
För de som satsade helt utan hämningar var Bergdahl/Svensson åter snabbast. Följda av Nordqvist i Volvo och Waldegård i Porsche.
Två tänkbara fortåkare kastar nu in handduken. Multipla Svenska Mästarna Mats Jonsson/Jonny Johansson låg på 10:de plats totalt när de ger upp med rasad koppling på, den av Tom Axelsson lånade, Escort RS1600. Mats Svensson/Torgny Nyström låg på en blygsammare placering i sin Opel Ascona 400 när de gav upp med bränsleproblem.

SS6 Bockhammar East
Start i uppför och sedan bär det av genom skogen. Avslutningen fantastisk eftersom det efter målet finns ett av Sveriges bästa Kaffestugor, som också serverar en paj av utomordentlig kvalité. Väl värt resan!

Före starten står en lika skäggig som förtvivlad Henric Boivie, med sin Escort uppkörd på en biväg. "Det saknas en skruv på förgasarna", muttrar han. "Det är inte bara på förgasarna det saknas skruvar, i det här gänget", viskade en förbipasserande och troligen hade hon rätt. Vi åkte värdigt med stadigt sikte på Kaffestugan, som ligger strax efter målet. De bjöd på kaffe och paj, det smakade ljuvligt. Under tiden bjöd Pentti kaffets gäster på Jaguarhistoria och Jaguarhistorier vilket uppskattades storligen av de församlade. Vi tog ett varmt farväl och lovade att åter stanna till så snart vi hade vägarna förbi.

Göransson åker fortfarande onödigt fort. Nilsson har troligen piskat Ling så till den milda grad att de är bara 4/10 efter den ELWA trimmade Forden. Molander, tyvärr, näst sist igen och vi kommer åter in på en stabil fjärde plats. Detta ger oss, trots brist på bromsar, åter en överlägsen vinst över ett flertal välmeriterade förare som Leif B, Henrik Boivie, Jimmy Olsson, Mats Thorzelius, Nisse Bergqvist för att bara nämna några........
Tre Escorter i topp där Bräck och Axelsson tar totalsegern före Bergdahl/Svensson som följs av Transiten med Tony och Micke. Ingen bryter, fantastiskt!

SS7 Djupebo
Sista sträckan före etappmålet. Hur den var kommer jag inte ihåg, men du kan säkert hitta ledtrådar på nätet.

Äntligen, tycker vi, skall vi få komma "hem" för att förhoppningsvis fixa bromsarna. Annars går bilen finfint, även om den är väldigt annorlunda mot allt jag tidigare åkt rally med. Hade en gång en tidig E-Type cab, en vanlig gatbil, och de påminde faktiskt en del om varandra även om man ju bara finåker i en cab. Bilen är oerhört läcker. Smal, lång, väldigt lång framåt, men kraftfull och känslan är att det går lätt. Lite som att paddla kajak med bar överkropp, när man är solbränd och vältränad. Känns lite rangligt, men det går lätt, trycker man på ökar farten och damerna sneglar längtansfullt............

Rörläggare Ling hade antagligen fått larm om en lönsam översvämning, eller liknande, för nu gick det fort. Ling/Nilsson i topp med sin exklusiva Opel, före Göransson och Wessel i snik-amerikanaren. Molander bättrar sig inte utan kommer fortfarande näst sist, medan vi. trots alla problem, behåller ett stabilt grepp om vår finfina fjärde plats.
Bräck/Axelsson tar segern med Escorten, följd av två Porschar med Rimbofamiljen Waldegård som tvåa och Eskilstunas Göthberg och Bratterud som trea.
DNF-listan (DNF=Did Not Finish) sväller betänkligt efter SS7. Trollhättans snabbaste Nordqvist bryter med sin Volvo 240, ett öde han delar med Gotlänningen Arenvi med Opel Kadett GTE. Norbergs Leif B Andersson och Rikard Forsell ger upp med Cortinan, troligen el-problem. Asarums Gösta Johansson överskrider respittiden med sin Opel Ascona A, kanske försökte de backa sträckan ut som på SS1.. Men det finns även andra som var på väg mot samma lista.....

Efter målgång drog vi oss tillbaka till depån för att ordna till bromsarna. I depån rådde redan febril aktivitet, ja kanske man skulle kunna kalla det panik. Carstens uthyrda Escort stod tom på växellåda, i alla fall en fungerande. Detta löstes geschwindt via Kjell på ELWA motor, som hade en likadan, men fungerande, i djupa gömmor. Nu var det bara det lilla problemet att den skulle hämtas i Stockholm och sedan monteras. Men natten var ju ung och Rallykallar är sega...............

Så unga var väl inte Pentti och jag, det kändes i alla fall inte så, när vi började hissa upp Jaggan för att närmare kartlägga kvällens arbete. Vi hade under dagen försökt få tag på nya belägg, men misslyckats grovt, så plan A var avskriven. Alltsammans var Wigrens fel och vi var redan inne på plan B eller kanske C. Det såg inte bra ut!
Planen gick mycket enkelt ut på att få tag på stora belägg till t.ex. frambromsar på en Escort, med AP-bromsar, och ur dessa kapa till belägg av samma storlek som original E-Type. Vi hade ju mallen och verktyg var inga problem. Söderqvistens Rullande Mekaniska Verkstad hade anlänt och där fanns allt från 50-tons domkrafter till pincetter, vilket han generöst ställde till vårt förfogande. Av serviceteamet med gentlemannen Kari och damerna Pirjo och Maarit såg vi inte röken. De hade dragit in mot staden med beskedet att de var hungriga och att hunden behövde sova. Vi var avundsjuka på hunden!
Våra magar kurrade ikapp med Söderqvistens kapskiva. Vi jobbade på flitigt och Penttis know-how var ovärdeligt. Han lyckades frilägga både frambromsarna och bakbromsarna, medan jag kilade runt bland Escortåkarna för att få tag på råmaterial till vår operation.
Triumferande lade jag fram ett set med Escortbelägg och vi såg att Jaggens klossar precis fick plats, även om formen var olika. Ett annat problem framgick också, vilket du kan se på bilden nedan.

På utsidan av klossen fanns ett spår, där det skall gå in en pigg med skalle, som satt på kolven, som skall dra tillbaka belägget när det var i vila. Den skulle bli svår att få till på ett bra sätt. Skymningen smög sig på oss där vi slavade. I det skumma ljuset såg vi vad som åstadkommits. Vi hade tre belägg som med väldigt välvillig inställning, och en smärgelmaskin, skulle kunna ses ett embryo till belägg för frambromsarna till Jaggan. En realist såg troligen bara tre förstörda bromsbelägg till AP Forrest. Problemet var att få till spåret, där piggen skulle gå in. Om den kom fel, skulle den ovillkorligen skadas och jag ville helst slippa se fakturan på två frambromsar till en Jaguar E-Type Mk1.
Mörkret hade sakta sänkt sig, området hade avfolkats och tömts på människor och privatbilar. Det enda som hördes var stoj och glam från Team Tidös tältstad och ett stilla svärande på danska från våra grannar, som jobbade med en Escort växellåda.
Då träder världsmästare Blomqvist in i det svaga gula sken som vår uppladdningsbara verkstadslampa fortfarande gav. Han undrade stillsamt vad vi höll på med och vi svarade sanningsenligt. Efter att slängt en lång blick på vad vi åstadkommit under de senaste timmarna kunde man ana en viss skeptisk undran i blicken. Vi frågade då artigt varför han fortfarande var kvar på området och han svarade att han just ätit klart middagen som Team Tidö serverat. Efter att han dragit hela menyn för oss, tittade Pentti och jag på varandra en lång stund, nickade i samförstånd utan att säga ett ord och började plocka ihop verktygen.

Nu ger vi sjutton i detta!

Snabbt fick vi ihop verktygen, ledsen Hans-Åke men vi torkade dem inte vilket du är så noga med, och kastade oss i bilen för att dra in till stan för att äta. Äta vad som helst utom kexchocklad och ransonerade fläskkotletter! Vi fann en öppen restaurang som kanske inte hade så mycket mat, men en alldeles utomordentlig uteservering. Där bekantade vi oss istället med Prippens varor, så som det bör göras när man just brutit ett större rally. Efter en stunds manlig samvaro i en ljumma sommarnatten anslöt även resten av teamet så vi var fulltaliga. Kari hade tagit hunden och damerna ut på en kvällspromenad eller kanske var det tvärtom. Det passade i alla fall bra att alla var på plats så vi kunde ta ett beslut. Beslutet att avbryta rallyt blev enhälligt, likväl som beslutet att Jaggen skulle få följa med Pentti så att han i lugn och ro skulle kunna ordna de fel som uppkommit, samt ge bilen ännu en översyn. Det var antagligen precis så förberedelserna skulle ha börjat, men nu fick det bli som avslutning i stället!
Hur som helst utvecklades kvällen och förnatten till ett trevligt samkväm med många goda bil och rallyhistorier. Var Kari har lärt sig allt om olika bilmodeller man aldrig hört talas om kan man verkligen undra.................

När vi lämnat depån hade SAAB 99:an stått prydligt parkerad bredvid oss. Bilen hade hela dagen lidit av något mystiskt fel av intermittent karaktär. Alex och Natscha hade mer eller mindre blivit tokiga på bilen då den, ibland, gick fint, men helt oförklarligt gick ner på två eller tre cylindrar. Även de kompetenta servicemännen, Peter och Jan, var nära sammanbrott då de listat ut att felet troligen var elektriskt, men var i virrvarret av kablar felet satt var ännu en väl förborgad hemlighet. De hade inget handfast recept, mer än böner till högre makter, för hur de skulle få bilen stabil. Han där uppe är, i alla fall vid motorproblem, vanligtvis en klen följeslagare. Så de skulle få mera rätt än de anade. Det var inte kul, inte heller för min del, då jag lockat Schweizarna hela vägen till regniga Västerås och i utbyte skulle få ett rally i Bella Italia i deras Chevrolet Monza. Man kan skämmas för mindre!

Morgonen började illa, huvudvärken oaktat!
Västerås, tidigare Aros, är en stad som vilar på stark historisk grund. Här har flera viktiga riksdagar hållits som starkt format landets framtid. En av landets absolut viktigaste industrier har haft, och delvis har, sitt säte och produktion i staden Trotts detta präglas staden av en viss blygsamhet och känns lite som ett stort brukssamhälle som passerat bäst före datum.. En återhållsamhet som ju skiljer ut Västerås från t.ex. det närbelägna och skrikiga, men framåt, Stockholm.
Om så är fallet var inbrottstjuven, som pangat sidorutan i min servicebil, en äkta Västeråsare. Att bryta sig in i en Mercabuss, fullproppad med verktyg, däck, fälgar, hjälmar, overalls och Red Bull för att stjäla en gammal GPS måste anses som återhållet. Under natten hade någon skum figur slagit in en sidoruta, på bussen, och stulit den GPS, med enbart Sverigekartor, som jag fick i julklapp 2003. Då har man inte några högre ambitioner och det bådar inte gott för utvecklingen av staden, som sådan, om till och med de kriminella är liknöjda och har låg kompetens.

Efter att spenderat nästan en tusenlapp, hos Mediamarkt, sattes kursen mot Uppland vägledd av det allra senaste inom GPS tekniken. Förutom Västerås och Uppland innehöll även apparaten större delen av den civiliserade världen, vilken presenterades på en stor fin skärm i färg. Hade det inte varit för den trasiga sidorutan hade jag varit tacksam mot tjuven. Målet för dagen, för min del, var den gemensamma serviceplatsen, Vadet, mitt i Bevelko-land.

Söderqvisten kommer strax in med löddrig Koja, men den sävliga SAAB:en syns inte till. Medan Kojan får service, efter alla konstens regler, ringer telefonen. I andra ändan finns en uppgiven Schweizare som definitivt tröttnat på Trollhätteprodukten SAAB 99. Nu stod de, ännu en gång, längs vägen någonstans efter en SS och nu fick det f-n vara nog! Schweizare är tydligen inte alls lika uthålliga som Holländare, vad det gäller SAAB!
Efter att Beelers var upplockade lyckades Sanell göra en magisk "shortcut" på det elektriska, så 99:an kunde ta sig till Västerås, för egen maskin. Själva uppsökte vi ett bra bord i den gamla Generator-staden, för att tröstäta. Det blev en lång middag som mestadels genererade huvudvärk.........

För min del fanns även Anders Hedström/Lars Ekström att hålla ögonen på. Två glada värmlänningar som åkte i en otroligt läcker Escort RS1600, nämligen en blå/gul dito. Paret torde vara sponsorernas dröm för ingen åskådare kunde missa reklamen för Autoexperten som var klistrad på bilens båda sidor. Anders jobbade verkligen hårt för att ge sponsorn valuta för pengarna. Bredsidan först i alla lägen! Enligt Anders gick bilen som ett spjut, men vägegenskaperna lämnade en del i övrigt att önska. Den var alldeles för hård! Men kul såg det i alla fall ut och jag har alltid haft för mig att det är just så som man skall åka, om det skall vara historiskt korrekt. Tyvärr slutade resan med en trasig oljepump. Tur i oturen var att pumpen gav upp på en transport, så motorn klarade sig med blotta förskräckelsen.

Rallyt rullade på som om ingen noterat, eller brydde sig, att vi utgått, och det stämde säkert. Inte minst i den stekheta klass B5, där Fordarna jobbade hårt på att hålla Opeln bakom sig. Helt lyckades de inte, även om den ädlaste valören gick till Detroit.
Göransson/Wessel tog sin Falcon till ännu en seger i MSR, strax före Molander/Dicander i Mustangen medan Russelheimparet Ling/Nilsson blev näst sist.

Som du säkert kommer ihåg var Glavas Kenny Bräck och Ydres Emil Axelsson snabbast av alla i en Historic Rallysport preparerad Ford Escort RS1800. De av oss som kikat på incar filmer har säkert noterat både det fantastiska jobb som Emil gjorde, inte bara med noterna, och vilka fantastiska linjer som Bräck valde i kurvorna.

1) Kenny Bräck/Emil Axelsson Ford Escort RS1800

2) Kenneth Bäcklund/Bengt-Arne Gustafsson Ford Escort RS1800

3) Björn Waldegård/Mathias Waldegård Porsche Carrera RS

4) Stig Blomqvist/Robert Jacobsson Porsche Carrera RS

5) Leif Asterhag/Jan Pettersson Toyota Celica 2000 GT

I toppen var det alltså stenhårt, nästan värre än i klass B5. De fem (5) främsta förarna har alla lånat ut sin talang och kört mot vederlag, större och mindre, från bilfabrikanter. Björn torde ha rekordet med löneuppdrag frän hela 14 olika bilmärken. Ett, idag, svårslaget rekord.

Snabbast var som sagt Glava-expressen, men segrare fanns det som sagt många. Givna i den kategorin är all klassvinnare, deltagare, arrangörer, funktionärer och åskådare men också alla andra som var på plats och fick en bra upplevelse. Vi tillhörde, trots debaclet med Jaguaren och 99:an, ändå den kategorin. Vad som räddade hela helgen var upplevelsen på sista dagen, då vi tagit oss ut i duggregnet för att titta på näst sista SS. Sträckan i sig var föredömligt anordnad med fika och korv mitt ute i skogen. Ekipagen bjöd på stor show för både ögat och örat, men den absoluta höjdpunkten var transporten till åskådarplatsen! Se vidare www.gerda.web.surftown.se/
Jag menar, var i hela världen får man åka ångbåt ut till en SS? Detta måste vara ett oslagbart rekord, som om inte annat bevisar Midnattsolsrallyt unicitet i rallyvärden. Det befäster också uttrycket som alla sanna RallyKallar lever efter.

Det är resan som är målet!

Stort tack till:
Pirjo Rosberg
Maarit Pekkala
Kari Tossavainen
Pentti Pekkala
Nähdään taas pian

Medtävlarna i klass B5

Söderqvisten med Team
Peter och Jan
Per Carlsson med arrangörsstab
Ralf Pettersson för han var glad i besiktningen
Jårs o Britta för att de drog i gång MSR
Klubbar och funktionärer
Åskådare som log, vinkade och applåderade
Rallyfotografer och filmare
Ericsson Motorsport
samt
Team Tidö för showen
och
alla (2) Jaguargroupies som gjorde framstötar. Skickar era mammor nästa gång.....

Denna skröna innehåller (som vanligt) minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar och felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!