Vlatava Historic Rally 6-8 juni
Hemligheten bakom varje framgångsrik marknadsföringskampanj är upprepning! Tjata, tjata, tjata är alltså nyckelordet.
De "fyras gäng", Hasse-Frasse och Wigren-Hågeman startade sin Vlatava-kampanj redan på Tysklandsfärjan på väg till Horacka Historic. Väl framme i i Tjeckien utökades de fyras gäng med ytterliggare tre entusiastiska Vlatava-säljare, genom Micke, Dick och Torbjörn.
Om Horackas vägar var bra så var det innnnnggggggggggggeeeeeeeeeeet mot Vlatava, om landskapet var fint så var det mycket vackrare, etc, etc. Allt var tydligen så in i bomben bättre där borta, om man skulle tro hälften av argumenten.
Vlatava must be the place to go!
Då de riktigt lönsamma fabrikskontrakten hittills lyst med sin frånvaro har jag behållit mitt gamla jobb, så när "trailerargumentet" presenterades föll jag som en fura.
Micke Dahls "crew" Torbjörn och Dick, även kallade Bill och Bull, erbjöd sig att dra ner bil och släp till Vlatava då de ju ändå skulle bila dit. Alltså kunde jag vips spara 3-4 dagar, beroende på hur ambitiöst träningsprogram vi skulle ha. Detta var välkommet eftersom mina arbetskollegor visat intresse för min närvaro på jobbet och det bör ju uppmuntras. Betänk alternativet!
Det som cementerade beslutet var också möjligheten att få åka tillsammans med min finske kamrat Eugen Damstedt. Eugen, som förra året åkte Vlatava i egen bil med en klassvinst som resultat, erbjöd sig att åka codriver. Toppen, nu kunde vi bilda ett team baserat på den finska nationalegenskapen Hakka-Pelle (se rapport Åbo Historic) och vårt svenska lagom.
"Lagom Hakka-Pelle", kunde bli nyckeln till vinst!
Sagt och gjort. 911:an vinkades av från Söderqvistens verkstad redan på söndag eftermiddag. Då hade "röda faran" fått service från vårt tidigare Tjeckiska asfaltäventyr. Service, stift, brytare och ny olja, var det enda som behövdes efter Horacka Historic. Servicen omfattade även höger bakskärm. Nu var den både grann och snabb igen!
Torbjörn och Dick åkte vägen förbi Göteborg med Dahls 911:a på släp. Sällskapet utökades alltså med ännu ett bil och släp. Deras första anhalt var Wigrens Porscheservice i Saxtorp där hela gänget skulle samlas för att sedan dra vidare mot den tjeckiska motsvarigheten till Shangri-la , alltså Vlatava.
Själv hade jag fått tag i flygbiljett t.o.r Prag, till en kostnad som ungefär motsvarar en tågbiljett Göteborg –Åmål, 2:a klass enkel. Eugen skulle flyga in från Helsinki så vi skulle samlas i Vlatava.
Där skulle vi också få kopior av Micke/Torbjörns noter samt kunna få servicehjälp av Dicken. Detta under förutsättning att vi startade i god ordning (se rapport från Horacka) och inte gjorde bort oss på resan, samt diverse andra förmaningar (bla-bla-bla….).
Vlatava är en medelstor stad som ligger 70-80 km sydväst om Prag inte alltför långt från den tyska gränsen. Dit anlände jag på onsdag för att träffa teamkollegan, Eugen.
Landskapet i Horacka Historic Rally var böljande mjukt, långsträckta kullar, vida öppna dalar. Nästan kvinnligt elegant. I det så omskrutna Vlatava, var landskapet mera kompakt. Enkelt uttryckt så var det som om man tryckt samman Horacka landskapet. Stigningarna var större och backarna brantare, kurvorna tvärare och vägen lite smalare. Vägkaraktären var ungefär som i norra Dalsland, men utan all kompakt Dalsländsk granskog.
Men det skulle säkert gå bra, för även i norra Dalsland hade vi åkt till dans med fars Amazon 63:a……….
Nåväl, Eugen och jag fann oss väl tillrätta. Vi kände oss inte så lite VIP, då vi kommit med flyg in till rallyt med hjälmen som handbagage. Väl framme hade "teamet" bilen avlastad, putsad och klar. Det hade äntligen börjat bli lite stil på mitt rallyåkandet.
Jag kände mig också kraftigt hedrad av att ha förra årets klassegrare, G-klassen, som bisittare. Eugen hade dessutom utmanat sina landsmän genom att hävda, att vi förutom att bli bästa finsk/svenska ekipage (enda deltagaren), samt troligen också bästa finska deltagare. Finnarna körde vad de själva kallade "Inofficiella Finska Historiska Mästerskapet på Asfalt" i Vlatava. Massor av finska ekipage på plats alltså.
Såsom detta inte räckte drog jag första kvällen till med min gamla käpphäst, "bättre än Wigren/Hågeman". Den senare var nog den tuffaste då de skånska parhästarna haft sämsta placeringarna som 2:a i Vlatava (se porträtt Wigren). Jag får skylla på den goda tjeckiska Pivon……..
Träningen gick utomordentligt. Det visade det sig att Eugen åkt bilorientering på hög nivå i Finland, så att hitta ut till sträckorna var ingen match! Vi använde oss av Micke/Torbjörns noter då vi inte hade tid att skriva egna. Det system vi använde oss av var att åka sträckan två gånger. Först sakta för att se om vi tyckte deras noter stämde och sedan lite snabbare, men ändå lugnt, för att prova noterna. Vi hann nästan med alla sträckorna.
På torsdagseftermiddagen var det besiktning. Denna gick till på ungefär samma sätt som på Horacka Historic, vad gällde ljudkontrollen i alla fall, så det var inga större nyheter. Vägning, säkerhetskontroll samt ursprungskontroll. Vår vanliga reklam bars givetvis övertejpad och efter en lång palaver med en FIA-representant fick vi behålla dekalen för 3x10 rally Cup fullt synlig. Då PCT925 är en sann prydnad för sin sport passerade vi givetvis utan anmärkningar, detta trots de extremt fula, men lånade, plåtfälgarna.
På kvällen före start är det mottagning. Så även denna gång och den avhölls på vårt hotell. Rallyfolket hade samlats för att tillsammans med god mat och vänligt samspråk överblicka konkurrensen. Det hela överskuggades av en jättestor bildskärm som visade rallybilder från tidigare års tävlingar, vidare hölls det entusiasmerande tal på tjeckiska av tävlingsledningen. Dobre, dobre.
Bildskärmen visade prov på svenska kvaliteter inom bilkörning såväl som inom sällskapslivet. Wigrens framfart var väldokumenterad likväl som andra tidigare svenska deltagare. Åke Bryggarn Andersson, Jerry Larsson, Sellberg, etc. Inom sällskapslivet utgjorde Hågemans tacktal från förra årets bankett, på flytande tyska, en milstolpe och höjdpunkt inom Internationell rallysport. Så skall de tas!
Fredagsmorgonen bjöd på småkulet väder med duggregn. Vi hade fått regnskydd monterade över luftfiltrena, med Dick och Torbjörns benägna bistånd, så lite duggregn oroade inte. Dessutom var vi ju nästan regnspecialister, nuförtiden. Förutom vårt hemliga vapen, Ebersprächer och värmeruta, var vi beväpnade med en långskaftad fönsterskrapa. På väg ut till första SS hade vi provskrapat, utan större blodvite, så det hela såg heltäckande ut. Bäva månde konkurrenterna!
Hur såg då konkurrensen ut?
De som nämndes i förhandssnacket var givetvis "våra huvudkonkurrenter" Wigren/Hågeman, vilka hade en imponerande lokal meritlista. Micke/Torbjörn är ju både ambitiösa, otroligt snabba och de ledde dessutom EM. En rad finnar i snabba G-bilar, med Westerback och Laaksonen i spetsen då Damstedt saknades, kunde man heller inte bortse ifrån. Tvärtom!
Den mest lysande stjärna i sällskapet, ursäkta till alla andra, var givetvis Jan Trajbold Junior! Om namnet Trajbold väcker stor respekt inom europeiska historiska rallykretsar, så är det närmast en religiös förnimmelse av namnet Trajbold i Tjeckien.
Jan Trajbold, Senior, skapade tillsammans med sin fru grunden för det tjeckiska intresset för historisk rallysport, dessutom skapade de en ansenlig förmögenhet. Detta sammantaget, intresse och pengar, är troligen grunden för att Tjeckien numera anordnar tre deltävlingar i EM Historic. Jan Trajbold tog dessutom den Historiska EM-titeln.
När Jan Trajbold Senior avled mycket tragiskt i en hjärtattack, gjorde han detta i samband med en rallytävling. Vlatava Historic var Trajbolds hemmatävling så sonen hade dammat av pappans 911:a för att försvara familjetraditionerna.
Grabben var väl kvalificerad att bära familjens färger. Förutom att han åker i tjeckiska motsvarigheten till STCC, åker han också rally i en WRC-bil. Han skulle i alla fall inte skrämmas av lite fart kunde man ana.
Start i duggregn från stadens torg, efter massvis av underhållande bensprattel och annat artisteri. Vi hade blivit påminda 3721 gånger om att ha med bilnycklarna, så de satt i tändningslåset där bilen stod parkerad tillsammans med de andra åkdonen.
Vårt startnummer var 6, alltså en liten degradering av förtroendet sedan Horacka. I startnummer 5 hade vi två trevliga italienare, Maurizio och Giuseppe, i en G-Porsche. Före start kom de fram och ursäktade sig för att de placerats framför oss. De hoppades inte skapa några bekymmer eftersom de lovade att hålla noggrann utsikt i backspegeln. Vårt rykte som regnspecialister med "lagom Hakka-Pelle" hade föregått oss! Vi växte flera storlekar så det var med knapp nöd vi fick plats i styrhytten.
SS1 bjöd på start uppför på regnhal asfalt. Sedan bar det iväg längs en dalgång för att sticka genom en by, upp över en hög och lång kulle, nedför några utförsbackar fram till målet. Totalt 14 km.
Eugen Damstedt lotsade oss utan prut raka vägen till start.
Eftersom det finns vissa kulturskillnader mellan finnar och svenskar, samt att vi ju inte kände varandra sååhå väl så kunde jag inte förmå mig att berätta om mitt mantra.
"Att vi skulle intala oss att vi var odödliga och hormonstinna 18-åringar utan försörjningsplikt, i fars Amazon på väg till lördagsdansen för att försöka få till det med Gulliga Gun-Britt och Bystiga Berit. Då gäller det att komma i god tid före "damernas", så något fegande kan inte vara aktuellt……"
Som svensk vill man ju gärna hålla på en viss värdighet i samvaron med utlänningar.
Istället spottade jag symboliskt i handskarna, som jag sett Mäkkinnen göra, och vi drog i väg! Noterna kom lugnt och harmoniskt, det lät som en kombination av Mannasmäkki och Muminpappan.
Körningen var mera som en kombination av nervös 18-åring och man med stora försörjningsbördor. Men vi hade rätt bra fart.
Fram till ett vägbyte, bromsar sent, hjulen låser sig, bilen på ställ åt fel håll, vågar inte vända upp, in bland ATA-banden runt ut igen och vidare.
I mål stoppar uret på 8 blankt.
Trajbold 7.35, Dahl andra bästa tid på 7.48! Junior hade alltså chockstartat för att "känna på motståndet". Westerback och Skåningarna 7.52, Laaksonen 7.55 samt Pekkala/Rosberg i Tossavainens urläckra gula Jaguar E-type 7.59.
Sjunde bästa tid inklusive piruett. Perkille! Så länge det finns tro finns det hopp och så länge det finns bortförklaringar finns det potential. Nästa sträcka skulle bli bättre, om detta var vi eniga.
Före SS2, till vilken vi också hittade direkt, snackade vi lite taktik. Kanske skulle de gå fortare om jag lyssnade lite mera på noterna? Körde lite mera koncentrerat?
OK, det var ju värt ett försök så vi provströk "Hakka-Pelle" och körde vidare med bara "lagom".
SS2 påminde i karaktär en hel del om SS1 så det var bara att ösa alltså. Vår tid stod sig ungefär som tidigare bara med det undantaget att vi inte snurrat .
SS3 var en luring, men jättekul. Den startade i en dalgång med ett par, tre riktiga fullfartsböjar. När då ekipagen var invaggade i falsk säkerhet kom det en serie böjar som "nöp åt" fastän de såg ut som de tidigare ofarliga fullfartböjarna. Sedan igenom den obligatoriska byn, ett vägbyte och sedan en 5 km lång stigning, med ett par hårnålar i. Väl uppe på toppen gällde det att hålla i hjälmen för nu bar det utför igen. Kraftigt! Full fart nerför, genom en bokskog fanns ett par hårnålar sedan vägbyte men det fortsatt utför på en smal krokig "oljegrusväg", vägbyte igen och sedan några böjar på bra väg över ett fält och sedan framme. Puh!
Vår tid stod sig väl halvbra men vi var på gång, denna gången var det mera Hakka-Pelle om åkandet.
SS4 benämndes "banan". Det var en sträcka som gick på vägar som vara sammanbundna som en rundbana. Här skulle man åka 3,5 varv. Alltså när start och mål var passerat tre gånger skulle man elegant vika av in på en biväg till målet.
Detta var alla codrivers mardröm för här skulle de vara tvungna att hålla reda på något som inte redan fanns antecknat. Kompetens att kunna räkna till tre, i en följd, var också nödvändig. Från förarna kunde de inte påräkna något som helst stöd, i alla fall inte på kompetenssidan….
Starten gick med 1 minuts mellanrum från en liten stickväg. Eftersom körtiden kunde beräknas till runt 7 minuter, skulle det följaktligen finnas 7 bilar på banan samtidigt, eventuella dikeskörningar oräknat. Omkörningar kunde förekomma, stor show för publiken och besättningarna.
Denna sträcka hade vi dubblerat, alltså åkt fyra gånger på träningen så den här kunde vi. Dessutom var det dags att kasta det blågula "lagom" och satsa fullt ut på "blå-vita varor".
Tjecker har alltid varit ett tekniskt högt kvalificerat folk. De byggde funktionella maskiner redan på den tiden vi svenskar svalt och utvandrade. Så därför hade de mycket snillrikt lagt starten i en utförslöpa. Genom att starta utför ökade ju accelerationen på bilen markant så att när man kommit ut på banan hade man nästintill fullt spett och smög alltså in i tempot på banan utan att störa eventuella andra medtävlare som varvade samtidigt. Smart !
Vi drar iväg på grönt för allt vad tygen håller. En lång och bred raka följd av en K-höger, men vägen är så bred att det går att skära ut den till svag kurva. Sedan nerför en backe med en vänster i, fortfarande lika bred väg. Vägbyte smal väg, uppför långa snabba kurvor och sedan in i en by, en chikan inlagd så man svänger runt ett hönshus sedan ut igen med böljande helsnabba böjar fram till ett nytt vägbyte höger. Lite uppför men sedan kommer partiet som skiljer män från pojkar. Utför, väldigt mycket utför med dolda helsnabba böjar med lite lyft i. Sedan en utförsraka ner till ett nytt vägbyte höger och varvet var gjort!
Bilen drar bra men den känns lite seg och det luktar lite. Vi satsar för fullt i alla partierna, speciellt nerförlöporna på andra och tredje varvet men det vill sig inte riktigt. I utförlöpan på första varvet får vi se Dahls ilsket gula 11:a i backspegeln så jag väntar in och släpper honom så att han inte skall tappa tid. De jagar ju EM-seger. Sedan hänger vi på och det går riktigt bra nästan halva varvet runt till chikanen. I accelerationen ut från hönshuset drar han iväg sedan tar han ändå mera i sista vägbytet. Sedan håller vi åter avståndet tills han viker och försvinner in till målet. Vi kämpar på och det flyter riktigt bra men motorn känns lite trött.
I mål visar det sig att vi inte är bäst, för det är Wigren, inte näst bäst för det är Trajbold. Vi ligger på 8-9 totalplats och är lite besvikna. Detta skulle ju bli vår paradsträcka!
När jag släpper iväg bilen efter vi fått tillbaka tidkortet vid målbilen har vi svaret. Handbromsen pålagd!!
Starten gick i utför och därför hade jag använt handbromsen vid starten. När det sedan var GO hade jag släppt handbromsen, men den hade inte gått ända ner utan låg på halvdragen. Jag har nämligen inte tagit bort spärren. Så nog hade vi samtalsämne vid regrouping alltid.
Mest ledsna vid matbordet var Hasse-Frasse som hade fått bryta på grund av bakaxelproblem. PV:n hade tackat för sig med ett högljutt brak från de bakre regionerna.
Efter regrouping var det dags för SS5, vilken var densamma som SS1. Toppen tyckte vi för denna hade vi ju nyss åkt och hade därför i färskt minne.
Direkt efter starten kom det in ett rökmoln i bilen, det var kopplingen som på detta sätt annonserade sin avgång. Den stackars Sachsprodukten hade fått nog efter att ha släpat på en 11:a med åtdragen handbroms en hel SS.
För oss var det bara att packa ihop, titta på de andra som lyckliga drog förbi och bereda oss på hemfärd.
Väl hemma på hotellet kunde vi sammanfatta våra intryck över ett litet glas Becherovka.
Tidigt på lördagen bröt Wigren/Hågeman med bromsproblem. Trajbold hastade vidare mot segern med Micke och Torbjörn i hälarna. Om tredje platsen utkämpades det ett veritabelt slag där två åkstilar mättes mot varandra. Laaksonens "maximum attack" mot Westerbacks mer sofistikerade spårval. Westerback tog segern med 19 sekunder. Inte mycket på 1timma och 16 minuters åkning. På resan höll han också på att få med Micke/Torbjörn på köpet då de stöttade upp en stenmur med 11:an på näst sista sträckan. Där tappade de nästan hela sitt försprång och hade bara 10 sekunder tillgodo på den ilskna finska BMW 2002:an när de åkte över målrampen i ett soligt Vlatava.
Återigen hade den svenska äran räddats av Micke och Torbjörn som med andraplatsen befäste sin ledning i FIA Historic Rally EM.
Själv lämnade jag Vlatava för att flyga hem på lördag eftermiddag. Bilen fick enkel resa Vlatava - Saxtorp då Wigrens Porscheservice la in ett oemotståndligt anbud på kopplingsbyte. Så billigt kunde det antagligen inte göras en gång i Tjeckien…….