La Carrera Pan Americana 20-27/10 2004

 Dag 2

Hålögda stod vi upp ur våra sängar redan halvsex på morgonen. Hålögdheten var inte därför att vi festat långt in på småtimmarna med Corona, kvinnor och Viagra. Tvärtom, vår brist på sömn hade snarare en etnisk förklaring.

 Vi, som nordbor och speciellt inom rally, har det i blodet att komma vid angivet kockslag och det förenklas för min del av att man kamperar med Boxmannen. Att passa tider är också själva grunden i Luthers lära! Arrangören, som troligen enbart i förbigående hört talas om Luther eller att passa tider för den del, hade en helt annan inställning till ”rätt tid”.  

Varje dag tävlingsdag skulle avslutas med ett förarmöte. På detta möte skulle en rad ärenden dryftas, men fram för allt så skulle nästa dags startordning meddelas. ”This is the place to be”, helt enkelt. Eftersom mötet var annonserat till 19.30 kastade vi i oss från den ljuvliga buffén för att hinna i tid.

Detta var inte latinskt eller ens historiskt korrekt!

Arrangörerna dök helt ogenerat och nyduschade upp vid pass 21 och representanter för huvudsponsorerna, utan vilka mötet inte kunde starta, kom strax efter 22.00. Då enbart efter att ha blivit hämtade från den, troligen, trevligare samvaron i baren strax utanför.

 När väl mötet kommit till ro fick tävlingsledaren tag i en mikrofon och vips hade ännu 25 minuter gått. Detta helt utan att någon förstod något. Det gällde även de som talade spanska! Sedan vidtog orerande presentationer av sponsorerna, medlemmarna i organisationskommittén och andra honorarens i och utanför lokalen. Ge aldrig en mexikansk tävlingsledare en mikrofon är mitt råd till Dig!

50-60 procent av deltagarna var inte, eller bristfälligt, spansktalande, men det hindrade inte att det mesta avhandlades på just spanska.

Strax före klockan ett lyckades vi slingra oss i säng!

 Om det var på grund av sömnbrist vet jag inte, men på väg till starten skapades stor historia! Vi åkte nämligen fel!

Eugens anvisningar ledde oss åt fel håll, rakt ut ur staden! Detta har aldrig tidigare hänt, så lite piggade det allt upp trotts den tidiga morgonen. Inte en gång ”The Boxman” är alltså ofelbar!

Eugen valde däremot att helt ignorera de vägval som jag nu föreslog och tur var väl det för rallyt startade ju inte i Guatemala utan mitt i Tuxtla.

Med nya anvisningar och ”kreativ körning” letade vi oss åter upp på spåret för att komma in i det publikhav som omgav startplatsen. Klockan var nu strax efter 6, på morgonen, och det var fullt av entusiastiska åskådare överallt. Intresset påminde om Kenya och Safarirallyt.

 Vi skulle åka ut som bil nummer nio av de sjuttio deltagarna, i kraft av vår nionde kvalificeringstid. Direkt före oss gick svensk/italiensk/amerikanske Cederberg ut sin Corvette 327: a, dessa tävlade i Historica C och var snabbast av alla Historica bilarna. 

Som sjua och sexa startade en Studebaker och en otroligt påkostad Oldsmobile, båda i ”vår klass” Turismo Mayor. En Ford i Turismo de Production gick ut som femma.

Trefaldige Carrera-vinnaren Carlos Anaya, i Studebaker, hade fjärde position, som trea kom en Ford vilken tillsammans med Carlos åkte i Turismo Mayor.

Tvåa var storstjärnan Jorge Pedro vilken åkte Studebaker i klassen Turismo de Production.

Det sjuttio bilar stora fältet leddes ut från Tuxtla av Juan Carlos Sarmiento och Raúl Villareal vilka kamperade i ”värsta sortens” Studebaker, Turismo Mayor.

Därtill fanns givetvis de andra bilarna, sammantaget 70 stycken, så det fanns mycket spännande att se!

 

 Vi var långt från Säffle!

 När vi gled upp på startrampen för att flaggas av och interljuvas frågade speakern vad vi hoppades på för dagen.

Vårt svar blev: ”snö och is”, vilket väckte stor munterhet bland åskådarna när det översattes till spanska. Så under stort jubel drog vi ut, guidade av en MC-polis, mellan täta led av åskådare vilka stod bakom avspärrningar i km efter km. Givetvis hade polisen både siren och blåljus påslaget och körde som om han jagade en nyrymd Clark Olofsson!  

Mucho Macho!!

 På den korta transporten ut till första SS började bilen bluddra!

Den ville sig inte riktigt utan lät präktigt morgontrött. I kön fram till TK felsökte vi ivrigt, men utan resultat. Vad kunde det vara? Ett alternativ kunde vara de två bränslepumparna, kanske gav de övertryck, så vi slog på och av dessa men utan resultat. Tiden för felsökning rasade undan då bilarna startade med 30 sekunders mellanrum.

 Något missmodiga rullar vi alltså fram till start på SS1.

Sträckan bestod av en 20- 25 meter bred motortrafikled med krypfiler och allt. Arrangören hade helt enkelt stängt av en av infarterna till stan! Vägen var bred, den var slät som dansgolvet i Kåtebol och hade enbart långa mycket mjuka kurvor. Huvudkaraktären, riktningen, var först uppåt eller stigande för att avslutas med en hyfsad utförslöpa på ett par tre km. Vi skulle ”klättra” uppåt från den gryta där Tuxtla låg, upp mot högre mark. Inga goda nyheter för den som åkte med en bluddrande bil!

Startmannen, i rekorderliga långbyxor och inte kort kjol den här gången, räknade ner!

5-4-3-2-1-Vamos

Med ett symboliskt hostande lämnar vi startlinjen. Det drar sakta uppåt och det gör vi också. Bilen växlar mellan tre och fyra cylindrar. När vi tagit oss över ett litet krön och får en utförslöpa lyckas vi lura den att gå på direkten. Sedan bär det uppför igen och då är vi strax nere på fyran. Detta var verkligen ”Studebaker-territory”, då det antagligen gick att åka långt, långt över 200 km här och det gjorde de säkert också.

Frustrerade, som en hemmafru i jämlikhetsdebatt, rullade vi mot mål. Vi deltog, men deltog ändå inte.

Målflaggan togs i en utförslöpa på femman, men med tre cylindrar stabilt i bruk!

 Snittfart för vinnarekipaget 222 km/tim

Vi kom en bit efter med 172 km/tim, troligen hade PV:n gått på fyra i uppförsbacken. Detta var värre än Finland, men maten och vädret var bättre och så slapp man allt löst grus!

Transporten till SS2, alltså gårdagens kvalificeringssträcka, var endast 400 m . I kön fram till TK slet vi ånyo upp huven. Nu hittades felet! Det var tändkabeln till burken längst in mot torpeden som hoppat av. Just den tändhatt som Söderqvisten hade micklat med, samt använt som bevis, när han påpekade för uthyraren att vi behövde nya tändkablar. Tyvärr hade leveransen av kablarna varit väldigt ”manyana”, så vi hade inte fått några nya.

Tändhatten hade alltså lossnat från stiftet och lagt sig på grenröret och där skadats av värmen så svårt att den helt enkelt var avbränd. Nu var goda råd helt gratis! Det enda vi kunde göra, ståendes i en kö fram till TK, var att lägga på huven och köra vidare på tre burkar. Och så fick det bli!

 5-4-3-2-1-Vamos

Åter satt vi där som två hemmafruar i en direktsänd TV-debatt. Vi deltog, men deltog ändå inte då vi redan var dömda på förhand. Hur som helst så strävade vi på och kanske körde vi effektivare nu när vi fick hushålla med kraften på ett annat sätt. Kurvorna planerades och det var helt avspänt i bilen med Eugens fingerräknande.

 Vi kom i mål med ett snitt av 136 km/tim, inte så illa i alla med en gammal PV på tre cylindrar!

 

Då SS3 var struken så det väntade en längre transport på hela 150- 200 km . Efter SS2 hade vi konfererat med uthyraren, som kom några bilar efter oss i sin LT Special. Han förslog oss att åka transporten på tre burkar. Detta förslag uppfattade vi som mindre bra eftersom transporten var ganska snabb och vi var rädda för att bilen skulle börja späda oljan med bensin, vilket då kanske skulle kunna ge ännu allvarligare problem.

Så vi stannar på första bästa mack för att köpa nya tändkablar. Personalen ser enbart frågande ut när vi på bästa skolengelska försöker meddela vårt brinnande behov av bilelektriska förnödenheter. Nada, noll! Några kablar finns inte.

Vi hackar oss vidare och i nästa större by får vi syn på ett GM-märke utanför ett skjul, ditt vi genast styr kosan.

Hela huvudgatan i byn var fullproppad av åskådare vilka kommit för att se Carrera-bilarna, fastän det var en transportsektion. Staden/byn är alltså fullproppad med folk och poliser. När vi svänger in dras åskådarmassorna mot vår gula bil som getingar till ett juiceglas.

Med ett vrål kastar jag upp dörren så att vi i alla fall får så pass utrymme att det går att komma ur bilen. Förskräckta backar åskådarna! Då de flesta har en längd motsvarande en normalfördelad svensk sjätteklassklass går det ett sus genom folket när nästan fyra meter Viking uppenbarar sig, fördelat på fyra ben.  

Svettiga, rödmossiga, förbannade och upphetsade störtar vi ur bilen och börjar fördela arbetsgifter. Eugen lyfter huven och vaktar sedan bilen, jag tar den trasiga kabeln och springer in i ”butiken”, vilken väl snarast är ett hål i en delvis nedrasad tegelmur.

Därinne förstår genast den begåvade butiksinnehavaren vårt predikament! ”Den förväxte utlänningen” är alltså mitt i en biltävling och behöver snabbt en lång tändkabel, inklusive hatt. Snabbt skall det gå och han är troligen inte att betrakta som en framtida stamkund.

Efter en stund letande kommer det fram en kabelhärva till någon GM V8. En av kablarna stämmer någotsånär i längd. Den vill vi ha!

Jodå, men problemet är att de endast säljs i hela satser, förklara butiksägaren med tusen spanska ord och obeskrivliga gester.

Ja, ja strunt samma, men vi måste prova längden, blir vår urusla förhandlingsöppning.

Hur som helst så lyckas Eugen, med ett urval av manligt finska svordomar, driva undan några nyfikna bybor så att vi får plats att testa.

Den passar!

Nu slickar sig butiksinnehavaren belåtet om munnen, betalningen skall göras upp!

 Har Du samma problem som jag? När man åker tävling i varmt klimat har man ingen jacka med sig att förvara plånbok, lösa sedlar, etc. Fickorna i föraroverallen är helt värdelösa att ha pengar i, de duger knappt till snusdosan. Därför använder jag en ”Känguru”, ett bälte med en pung på magen under overallen. Där har jag passet, förmögenheten och snabbt realiserbara tillgångar.

Då det här inte var första dagen i Mexico utan jag hade använt bältet under en veckas tid,  var den utsökta ordning som fanns i bältet, vid starten på resan, nu helt i upplösning. Dessutom rådde i ”pungen” stor brist på den lokala valutan Pesos. Men där fanns dollar, stora, stora dollarsedlar!

Likt en hungrig ormvråk upptäcker en sork på en nyslådd sommarvall zoomade butiksinnehavaren in mina STORA sedlar, Big Bill!

Han pekade ivrigt och höll upp fler fingrar i luften, samtidigt, än vad jag trodde var möjligt. Det hela avslutades med att när vi drog iväg på fyra cylindrar och lämnade vi en nyrik butiksinnehavare efter oss. Vi hade nu troligen Mexicos dyraste tändkabel, men bilen sjöng på fyra burk!

 Allt var frid och fröjd i hela 40 meter !

 Precis framför en uppbyggd åskådarläktare tvärdog bilen! På läktaren fanns en hel flickskola, inklusive fröknar, placerade och de var nästan i upplösningstillstånd av upphetsning när vi åter kastade oss ur i bilen för att felsöka. Själva felsökningen var nog inte så metodisk i 35 graders gassande sol, puls uppåt 150 och med en 1000-hövadad entusiastisk publik. Det hela gick väl mest ut på att dra i alla kablar som fanns.

Under över alla under så slog Hisingetraktorn igång! Vi kastade oss åter in i bilen och försvann med ett avgrundsvrål ur det raka röret in i ett moln av gummirök och oförbrända bensinrester!

 Det hela höll tills jag fått in en General Portion!

 Bilen tvärdör igen mitt på stora vägen! Eugen ut, jag ut, huven upp och pannorna lades i djupa veck! Var det slut redan?

Efter en stund lyckas Eugen lokalisera felet! Tvärs över motorrummet går ett stag som skall stabilisera fjädertornen, på detta är kabeln från tändspolen till strömfördelaren klamrat. Tydligen hade motorn så dåliga motorfästen att den rörde sig så mycket att toppkåpan slog i staget. Då den slagit i upprepade gånger hade topplockskåpan gnagt av kabeln.

”The Boxman” tog fram sin ”maaginen puukko” och vips gick bilen igen!

 Under stora delar av dessa äventyr hade vi legat i mobilskugga, så servicen levde ännu i okunnighet om våra lidanden. Vi hade, i och för sig, skickat bud med uthyraren om vårt akuta behov av tändkablar till service, men vi blev ändå väldigt glada då vi lyckades få ”Norbergs Prodrive” på luren. Jodå, han kunde fixa nya kablar. Jodå det skulle finnas även en lång kabel till fördelaren med i bytet!

 Väl framkomna hostade vi in på service med tillhörande tankning. Det var kombinerat lunchuppehåll, tankning och service. Själva tankandet var synnerligen enkelt för vi slog på vanlig handelsbensin från pumparna. Det var mestadels Super, vilken hade 93 oktan men kostade bara drygt 3 kronor. Vi var troligen ett av få ekipage som körde helt utan tillsatser eller oktanboosters.

Efter att blivit bortkörda från serviceplatsen av Ingenjör´n, vilken skulle ha arbetsro, åt vi en Taco-uppsättning på restaurangen vilken tyvärr verkade ha lånat sin receptetsamling från lunchbaren i Syssmä. Det var en bra bit från Santa Maria, som man köper hos ICA om jag säger så....

 Styrkta med Cola, vatten och lite majsbröd drar vi 20 minuter senare ut från service i riktning SS4. Bilen går på alla cylindrar, tyvärr bara fyra men ändå... Vi har full tank och har blivit lovade nya motorfästen ”så snart som möjligt”. Det hela verkar rätt OK.

 Då börjar motorn åter krumbukta.

 Det hela känns som min gamla Escort när den var krasslig. Är bränsletrycket för högt eller..? Kan det verkligen ha ändrat sig bara för att den gick på tre?

Det hela märks genom att bilen går som ett spjut på höga varv, men om man släpper för att sedan gasa på så hickar den bara till och bluddrar innan den så att säga ”ätit sig ren”. Inget bra på en rallybil!

 Nåväl i kön fram till SS4 kommer Ingenjör´n oförhappandes till vår undsättning och kollar snabbt över bilen och de lokaliserar felet, vilket var ett fel som jag också haft på Escorten. Tyvärr går det inte att åtgärda på plats eftersom det är de stora överströmningsmunstyckena på förgasarna som är utslitna och släpper igenom för mycket bensin. Vi har inga reservdelar!

Intelligentians råd är att ”kör på så hårt det går utan att släppa gasen för mycket”!  Med sådana vänner......

De har troligen inte skådat de 100- 200 meter djupa dikena, mer än på vykort, som omgav t.ex. delar av SS4. Du släpper, inget snack om den saken. Hur som helst så var den goda nyheten att maskin inte skulle ta någon skada och om vi bara hankade oss i mål så skulle felet åtgärdas under natten.

SS4, 5-4-3-2-1-Vamos

Starten går i svag utför, sedan flackt landskap med behagliga och långa mjuka kurvor. Asfalten är svart och mjuk som sammet, inte en skada på vägen. Det går fort, väldigt fort, mestadels femman, men när Eugen visar oroväckande många fingrar går vi på fyra. Huvudriktningen, alltså svag utförsbacke håller i sig, snabbt karaktärsskifte kommer och ger stark stigning på vägen och tvära men mjuka kurvor. Vi lider svårt av att det ”inte är någon hemma” i stigningarna och att vi har ett stort steg mellan trean och fyrans växel.

 Vägen fortfarande minst 10- 12 meter bred, över ett krön och sedan bär det nerför, väldigt mycket nerför, med långa rakor följda av mjuka långa kurvor. Eugen signalerar nu även för när kurvan är lång. Vi gör toppfart på 8 000 rpm i utförslöporna!

Eugen signalerar lång, lång höger två, vi kommer in mot böjen på direkten och fulla spjäll, minst 200 km/tim. Nu är vi på väg in i en skärning, det är alltså höga vallar på båda sidor.

Någon i vägkanten vinkar ner, vi nyper bromsen med allt som finns och hinner precis undvika en skrotad Studebaker som ligger upp och ner mitt på vägen!  Resten av vägen är täckt med skrot som dörrar, luckor, batteri, bränsletank och allehanda bråte som kan finnas i en tävlingsbil, så vi kör ut bland stock och sten för att undvika punktering.

Besättningen står mitt på vägen och gör ett förvirrat ”tummen upp”. Vi startar om och sveper vidare nerför den branta slutspurten. De diken som finns är minst 100 meter så vi håller oss ganska mycket ”mitt i vägen”. PUH!

Den sträckan gick riktigt bra då det inte var så mycket tempoväxling utan vi kunde hålla motorn över 5 500 rpm, mest hela vägen.

Vinnaren hade hela 168 km/t i snitt!! Vi kommer in med 152 km/tim i snitt och en sjunde bästa tid. Inte illa haltat av två gamla Handelsresande i en halvsjuk Handelsresandebil.

 Efter sträckan är temperaturen hög inne i bilen. Vi vet inget om tiderna men vi kände att det gått riktigt bra. Dessutom hade funktionärerna grymtat, något vi tolkade som, belåtet när de langade över tidkortet.

”Vamos” Mot nya äventyr!

5-4-3-2-1-Vamos

Om den tidigare SS passat oss med sina långa utförslöpor så skulle detta nu betalas. Det som åker upp kommer strax ner sägs det ju...

Den här sträckan var en enda stigning, i alla fall tyckte vi det. Till dess försvar kan sägas att det var en fantastisk väg. Bred, jämn och med härligt djupa diken. Det var massor av ”Kodak-stops”, alltså utsiktspunkter med milsvida synfält. Här fanns det också finnas massor av åskådare.

Vi strävade på så gott vi kunde, men på den här sträckan tog Eugens tålamod slut. Förutom att visa fingrar och göra tecken om långa kurvor, svor han på finska så att han överröstade Webrar, avgasljud, däck och all annan olåt inne bilen. Han, liksom jag, var j-ligt trötta på bilen kippade efter andan i ingången till varannan sväng. Det stora steget mellan trean och fyran gjorde också att vi tappade onödigt mycket varv.

Vi kommer in med 111 km/tim i snitt, men lyckas ändå vara bland de 10 första trotts att det kändes som om vi hade massor mera att ge.

 

 

Den goda nyheten var att vi var på toppen av berget, den dåliga att soppan började tryta kanske beroende på att bilen drog ovanligt mycket bensin just nu. En by passerades där det ”skulle vara” bensinstation, men så var inte fallet.

Vi rullade med avstängd motor nerför berget och nu talar vi inte om Kroppefjäll direkt. Kilometer efter kilometer bar det utför på serpentinvägar. Vi rullade på med tyske Michael Strosek gröna Porsche i hälarna. De hade troligen samma problem. Motor på, motor av, söka höjd, rulla ner och absolut inte bromsa. Nervpirrande så det förslog.

Till slut kommer vi in i en lite större by, tyvärr utan bensinstation, men med lite bilar. Eugen springer iväg åt ett håll tyskarna åt ett annat och under över alla under! Hornblåsarna kommer strax tillbaka med en smutsig 10-litershink fylld med bensin. Vi delar broderligt på soppan och slår igång maskinerna f.v.b. nedför berget mot den hägrande bensinmacken. Där toppfyller vi tanken, bara för att få uppleva nöjet att en ”full tank” kostar under 150 kr.  

För den, inhyrde, tyske kartläsaren var det däremot inte muntert! Strosek hade tillsammans med sin WRC-meriterade kartläsare varit i Mexico tre veckor före tävlingen för att skriva egna noter och träna flitigt på sträckorna. En av kartläsarens uppgifter var då givetvis också att se till att de hela tiden hade tillgång till bensin. Om dessa gossar kört tom tank hade det antagligen krävts minst ett Hara-Kiri av co-driver för att få fortsatt förtroende!

 Vi satsade inte på syndernas förlåtelse eller Hara-Kiri utan enbart på att ta oss igenom dagens sista sträcka!

5-4-3-2-1-Vamos

 Detta visade sig vara dagens krångligaste sträcka som löpte i serpentiner utmed, till synes, oändliga bråddjup. Det var lite utför, men det mesta pekade uppåt!

En av de stora skillnaderna att åka i Mexico, Kenya och Tanzania gentemot Norden, kanske med undantag för Norge där jag inte åkt biltävling, är att det kan vara utför eller uppför i mil efter mil!

Landskapet är så att säga i en annan skala, allt är så förbaskat mycket större än Kroppefjäll och Dalboslätten. Det är i alla fall min upplevelse.

Vår upplevelse, från dagens sista SS, var att vi svor oss igenom sträckan med flämtande, flödande två Weber 50. Bilen fick gärna ta massor av bensin, men då kunde den väl i alla fall ha den goda smaken ”att leverera”.

 Snittfart i normalt Alesvängen tempo med 85 km/tim. Ännu en gång hängde vi med naglarna fast bland ”de tio”.

 ”A casa” som mexikanen säger! Vi satte trötta och slutkörda riktning hemåt, mot dagens etappmål i Oaxaca.

Den sista etappen gick överraskande lugnt, i alla fall jämfört med de andra transporterna som jag tidigare berättat om.

Det enda värt att notera var att Bill Shannon i sin 5-liters Corvette blåste förbi oss i dryga 250 km/tim och höll på att ta med vår vänstra ytterbackspegel. Man vaknar kvickt då! Transportsektionerna var i allmänhet ”afrikanska” så Corvette-Bills beteende var inte på något sätt onormalt, alltså 250 km/tim på allmän väg! Det påminde följaktligen om det vi upplevt på Safarirallyt. Inga ”normala trafikregler” gällde för tävlingsbilarna utan dessa släpptes alltid fram. Publik i massor fanns längs hela vägarna och de hejade lika glatt som de bilister som vi passerade, vanligtvis i dubbla tillåtna hastigheten.

Det förutsattes nästan att vi skulle vara ”Loco”. Bakpå vår ”puckelrygg” stod det också att läsa: ”El Vikingo Loco”, vilket fritt översatt lär betyda ”den galne vikingen”. Själva galenskapen, vilken vi svenskar vanligtvis förknippar med en negation, verkade här vara ett adelsmärke. Kanske beror det på Carrerans blodiga historia, där ju galenskapen torde ha varit själva förutsättningen för rallyt, vad vet jag...  

Etappmålet Oaxaca är en större stad enligt våra mått mätt. Du kan läsa mera om staden om Du följer länken http://www.oaxaca.com.mx/ . Då kommer Du också att notera att staden på sin hemsida även har Carrerans stolta märke. Så visst betyder La Carrera Pan Americana något alldeles speciellt för de flesta mexikaner.

 Hur mycket det betyder förstod vi först när vi närmade oss staden via motorvägen. Redan 5- 6 km utanför staden var det täta åskådarled. Vid den första ljusreglerade korsningen plockades vi upp av en MC-polis. Han borde ha deltagit i MC delen av Carreran, om det funnits någon!  

Med tjutande sirener, blinkande saftblandare drog han upp ett tempo värdigt gamle Sten Storken Lundin. Allt detta medan korsande gator var avstängda av poliskollegor. I vansinnestempo drog vi rakt in i den avstängda stadskärnan, genom trånga kullerstensbelagda gator. På de smala trottoarerna stod jublande människor intryckta mellan husväggen och kravallstaket. Motorcykeln brummade, sirenerna tjöt, däcken ylade, Volvon vrålade och brölade med rakt rör ut genom sidan. Vi gjorde troligen vår vassaste körning för dagen i hopp om att inte tappa bort vår uniformerade guide. Det var verkligen fullt påställ som gällde hela vägen fram till det stora torget.

 Se det var en riktig show, som egentligen bara kan upplevas för att man skall förstå!

 Väl inne på torget översvämmades vi av autografhungriga mexikaner i alla åldrar. När bläcket väl tagit slut och den värsta stormen lagt sig drog vi oss tillbaka till hotellet för en välförtjänt vila.  En som inte fick vila var Ingenjör´n, han och uthyraren scannade av de andra teamen efter reservdelar till Weberförgasare.

Vi däremot drog på förarmöte: Detta var återigen planerat till 19.30, men den här gången var vi riktigt luriga! Vi gick inte dit förrän klockan 21!

Men då var det endast hälften av serveringspersonalen och ett par tyskar i lokalen! Resterande började troppa in vid pass 22 och hela mötet var slut strax före tolv.....

På mötet fick vi nyheten att vi belade en total elfteplats (11), vilket återigen gjorde att man kan började tro på en högre makt.  

Någon däruppe måste verkligen gilla Team Lagom HakkaPelle!

    Följ den spännande fortsättningen, enbart i denna kanal!

Frågorna är som vanligt många men svaren kan dröja!

Kommer Ingenjör´n att ha fixat bilen?

Hur länge kan man kompromissa?

Kommer vi att hitta ut ur staden?

 Klicka på den här länken och läs vidare!